Povel hoppade av läroverket men landade i Lund– Om en hundraårsjubilar och hans lundarelation

Povel Ramel fångad vid ett framträdande på Akademiska Föreningen i Lund 1972. Foto: Fredrik Hagblom (Bildkälla: Lunds universitetsbibliotek).

Förhoppningsvis är det få som undgått att märka att Sverige i år – och särskilt i somras – har firat hundraårsminnet av födelsen av en av 1900-talets största svenska underhållare: Povel Ramel, född den 5 juni 1922. Jubilaren har postumt hyllats med allt från frimärksutgåva och en tvåtimmars specialsändning i SVT till en rad liveföreställningar landet runt med material ur hans rika produktion, därav flera i Lund där det också finns en livaktig lokalavdelning av den förening – Povel Ramel-sällskapet – som vårdar hans minne.

Men – frågar sig vän av ordning – är verkligen en publikation för och om alumner från Lunds universitet rätt forum för att lyfta fram Povel Ramel, hur folkkär han i övrigt nu var – för han läste väl aldrig i Lund? Nej, det är sant: Povel läste vare sig i Lund eller vid något annat svenskt universitet. Faktum är att han inte ens tog studenten eftersom han valde att hoppa av redan från läroverket. Därtill var han född och uppvuxen i Stockholm, läste i Sigtuna samt bodde större delen av sitt vuxna liv på Lidingö – allt på ett påtagligt avstånd från den skånska lärdomsmetropolen. Likväl, menar jag, finns det skäl att hävda att det fanns fullt tillräckliga band mellan Ramel och det akademiska Lund för att motivera denna artikel.

En annorlunda publik

En naturlig sådan koppling ligger förstås i att Povel Ramel såsom flitigt turnerande artist flera gånger själv uppträdde i Lund. När han i sin memoarbok Som om inget hade hänt (1999) reflekterar litet över hur olika publiken kan bete sig på olika orter så får lundensarna ett gott betyg:

Självfallet kan inte Lund betraktas som en riktig småstad, med sin närhet till Malmö och sitt inkråm av piggt universitetsfolk. Där har jag också mött extra tacksam publik varenda gång, men även noterat att reaktionerna på min verksamhet kommit på ovanliga ställen.
Wenche Myhre och jag framförde till exempel POW SHOW II i Akademiska Föreningens stora sal. Vårt rap-nummer ”Jag diggar dej” innehåller en rad som beskriver vår exakta likhet till klädsel och manér: ”Potatis gillar potatis, gott, gott, gott”. Den raden hade dittills brukat slinka förbi obemärkt, men i Lund väckte den en enorm skrattreaktion, bara i Lund, bara den gången – ingen annan stans, någonsin!

Man kan också mycket väl hävda att Povel Ramel hade en djupare koppling till och hemhörighet i Lund i form av sin koppling till ett humoristiskt arv. Att den store och stilbildande lundahumoristen Axel Wallengren – alias Falstaff, fakir – hörde till Povels inspirationskällor är nämligen ingen hemlighet. Härom har Povel själv vittnat genom att beteckna ett helt avsnitt i sin bok Min galna hage (1957) såsom tillkommet i ett ”starkt Fakir-inspirerat tillstånd”. Ytterligare exempel på såväl direkta lån och anspelningar på Fakiren i Ramels texter men framför allt ett djupare andlig släktskap mellan de båda humoristerna har förtjänstfullt utretts av den lundabaserade kulturskribenten Lars Westerberg (”Povel Ramel och Fakiren och den humoristiska kungslinjen”, tryckt i Fakirenstudier XXII, 2008).

Lundajurister i familjen

Inte minst bestod Ramels lundakoppling dock i ett stort antal vänskapsband med enskilda lundensare, merparten med djup förankring i stadens studentikosa liv. Och det är om ett urval av dessa personkopplingar mellan Povel och det akademiska Lund som denna artikel skall handla.

De tidigaste lundakopplingarna i Ramels liv hittar man i hans egen familj. Vilket inte är så konstigt eftersom den ursprungligen pommerska och sedermera danska adelsätten Ramel redan när Skåne blev svenskt var väl etablerad i detta landskap. Här har Ramlarna genom seklerna ägt och bebott ett stort antal skånska gods som Bäckaskog, Maltesholm, Widerup och Övedskloster, och många av ättens barn har historiskt skickats att studera vid Lunds universitet. Ett modernt sådant exempel är Fanny Ramel – karnevalsgeneral 2014 – och ett något tidigare är Povels far, friherre Karl Johan Henrik Ramel, född 1889 i Löberöd och inskriven som student i Lund höstterminen 1908.

I Lund skulle Karl Ramel tillbringa fem år och under denna tid hinna avlägga såväl en filosofie som en jurist kandidatexamen. Något som är extra imponerande om man beaktar att han parallellt även genomgick en officersutbildning: Ramel senior blev underlöjtnant 1909 och löjtnant i reserven 1914, allt vid Vendes artilleriregemente. Uppenbart flitiga såväl civila som juridiska studier hindrade dock uppenbarligen inte Karl Ramel från att även deltaga i studentlivets nöjen. I karnevalen 1912 hade man i tåget bland annat med en grupp studenter spelande scouter, och av en bevarad deltagarlista i Akademiska Föreningens arkiv framgår att Karl Ramel därvid utvalts att gestalta själva scoutrörelsens grundare, Lord Baden-Powell.

Foto av en ung Karl Ramel infällt i hans post i listan över karnevalstågsdeltagare 1912. De olika siffrorna som anges är kropps- och klädmåtten för hans kostymering
(Bildkällor: AF:s Arkiv & Studentmuseum respektive fotodatabasen Svenskt porträttarkiv).

Hur mycket Karl senare berättade för sin son om det lundensiska studentlivet vet vi inte, men väl däremot att de delade en känsla för humor. Därom vittnar bland annat bevarade privatinspelade 78-varvare där far och son Ramel har talat in sketcher ihop. Faderns mer långsiktiga inflytande på Povel skulle dock komma att få ett tragiskt slut: både han och hans hustru Märta avled i sviterna av en bilolycka när sonen endast var i tonåren.

Kvar fanns dock en annan nära släkting med lundakoppling: Povels åtta år äldre halvbror Wilhelm Stiernstedt. Har man läst Povel Ramels första memoarbok Följ mej bakåt vägen (1992) så vet man att denne utövade ett mycket stort inflytande på sin lillebror: ”Jag har använt mig av hans kunnande, hans tankevinklar, hans blick för saker och ting, hans talesätt och mycket speciella kvickhet så länge jag kan minnas”, skriver Povel. Vidare berättar han att brodern ägnade sig åt ”liggning i Lund”, ja ”till och med överliggning, om vi skall vara ärliga”. Exakt vad detta innebar för Povel går denne inte närmare in på i memoarerna, men det gjorde han däremot vid sin medverkan på en mer än välbesökt studentafton i Lund 1999: att broder Wilhelm låg i Lund innebar nämligen att Povel fick åtskilliga anledningar att även han tidigt besöka denna stad, om än icke för att studera. Nej, vittnade Povel: det var under dessa år, med besök på kalas och karnevaler, som Lund för honom blev synonymt med fest. ”Jag har aldrig tagit ett allvarligt andetag här”, erkände han glatt.

Skånsk ädelsten

Utöver de rena släktkopplingarna till den glada lärdomsstaden skulle Povel Ramel med åren bygga upp en rejäl lundensisk vänkrets. En framträdande plats inom denna intog en herre som Povel första gången träffade när han i Malmö 1948 medverkade i en av sina tidigaste revyer – för övrigt en uppsättning producerad av den tidigare lundaspexaren och 1946 års karnevalsgeneral ”Dubbel-Olle” Ohlsson (liksom pappa Karl och brodern Wilhelm i botten lundajurist) – och som lystrade till namnet Sten Broman. Povel har betecknat denne som en ”skånsk ädelsten”.

Här är inte tillfället att i detalj gå in på den bromansk-ramelska vänskapen – intresserade hänvisas dels till ett fylligt kapitel i den nämnda memoarvolymen Som om inget hade hänt, dels till ett av Povel författat bidrag i vänboken Sten Broman – En man med kontrapunkter (1984) – utan endast konstateras att Broman definitivt var en av dem som mycket aktivt bidrog till att regelbundet locka Povel till Lund. Det gällde bland annat lundakarnevalerna, där man under många år kunde se de båda herrarna tillsammans i juryn till den studentorkestertävling som traditionsenligt inleder arrangemanget. I karnevalssammanhang kan för övrigt även nämnas att Povel medverkade i inte bara en utan två karnevalsfilmer: 1962 års ”Men hur?” och 1966 års ”Lystnaden”; i den sistnämnda i direkt anslutning till Sten Broman och den av denne och Uarda-akademien arrangerade ”Höje å-bragden” (ett försök att nå Lund vattenvägen i båt), vilken spelade en viktig roll i handlingen.

Povel Ramel och Sten Broman på glatt humor tillsammans. Enligt UB:s angivelser är tid och plats för bilden okända, men den kan mycket väl vara tagen vid någon Lundakarneval. Foto: Hagblomfoto (Bildkälla: Lunds universitetsbibliotek).

I den av honom själv inrättade spexarakademin Uarda-akademien kunde Broman dock inte rimligen ta in Povel; väl däremot i ett annat sällskap som han hade grundat – eller ”instiktat” för att använda Bromans eget språkbruk – nämligen Gastronomiska Akademien. Här satt herrarna därtill i sällskap med en annan prominent men något äldre alumn från Lunds universitet och dess juridiska fakultet, vilken även han hörde till Ramels lundavänner: Fritiof Nilsson Piraten. Povel har berättat att denne, vid deras första möte, inledde deras konversation med frasen ”Jag kände din far – mycket väl”. Det var säkert en god isbrytare, men möjligen var den också ett uttryck för Piratens stundom bristande respekt för sanningen; detta om man beaktar att Piraten själv nämligen inte inledde sina juridikstudier i Lund förrän våren 1914 – terminen efter att Karl Ramel hade avslutat sina!

På björnjakt i Köpenhamn

Den som har sett Povel Ramels TV-serie ”Semlons gröna dalar” från 1977 har noterat en gänglig svartklädd herre i plommonstop som titt och tätt utan repliker eller förklaring smyger runt i bakgrunden. Den rollen kreerades av ännu en spexande lundajurist: Hugo ”Låppan” Hagander, en scenpersonlighet känd för ”ett mycket egensinnigt och expressivt sätt att säga repliker och ett kroppsspråk som en ormmänniska”. Utöver i denna TV-serie medverkade ”Låppan” även i mindre roller i ett par av Ramels scenproduktioner som ”Dax igen” (1962–63) och ”De sista entusiasterna” (1968). Inte minst odlade herrarna dock privat umgänge, däribland inom ramen för det 1962 grundade lilla ordenssällskapet ”Björnjägarna”. ”Låppan” var därvid långt ifrån den ende lundensaren i detta exklusiva sällskap; här ingick även såväl Eric Owers, lundajurist, nöjeschef på Liseberg, karnevalsgeneral 1962 och periodvis Povels advokat, som zoologiprofessorn och lundaspexaren Bengt-Olof Landin. Det bör i sammanhanget nämnas att den ”björnjakt” som herrarna ägnade sig åt bedrevs på en skyttebana på Tivoli i Köpenhamn, och att efterföljande mat- och dryckesintag troligen hade en mer central roll än själva jakten… 

Det namn som sist men inte minst måste nämnas i denna lista över Povel Ramels lundavänner är dock Hans ”Folke ”Hasse” Alfredson. De båda herrarna träffades första gången redan på 1950-talet då Hasse som ung volontär på Öresundsposten skulle intervjua Povel i samband med ett framträdande i Helsingborg – och inledningsvis av misstag en lång stund i stället intervjuade dennes ovannämnde bror Wilhelm som råkade befinna sig på samma hotellrum! Senare skulle samvaron mellan Hasse och Povel dock ta sig betydligt professionellare former. Innan Hasse och Tage hade skapade sitt eget bolag Svenska ord arbetade de båda för Povels Knäppupp, och Hasse deltog också i revyn ”Semestersångarna” (1961). Långt senare – efter Tage Danielsons död – skulle herrarna åter ta upp sitt sceniska samarbete i form av den i dubbel mening långvariga succéföreställningen ”Tingel Tangel på Tyrol” (1989–90).

Povel Ramel och Hasse Alfredson fotograferade inför sitt framträdande på studentafton den 31 mars 1999. DE flankeras av Studentaftonutskottets förman Peter Magnusson till höger och artikelförfattaren (då AF:s ombudsman och även toastmaster på den efterföljande middagen) till vänster. Foto: Kristina Steeg (Bildkälla: privat ägo).

Mellan Povels och Hasses publika framträdanden odlades dock genom åren även en djup privat vänskap, och det var rimligen till följd av denna som Hasse Alfredson själv 1999 tog initiativet till den ovannämnda studentafton 1999 där han och Povel trollband en sprängfylld Stora Salen på AF med historier ur sitt gemensamma och enskilda förflutna. Povel hade därtill, aftonen till ära, skrivit en rykande färsk hyllningstext till Lund, vilken han nu uruppförde till melodin ”’Til The End Of The World”. I sångens inledning betecknar Ramel sig som ”en sorts glad Pavlovsk hund” som ”viftar svans när jag landar i Lund”, och efter att sedan ha räknat upp en radda av sina lundensiska bekantskaper – merparten redan nämnda i denna artikel – avrundar han med följande två verser:

Än om mest jag är nykter och sund

uppstår fest när jag landar i Lund

– Stadens vardagsdress må vara sluten,

men där glipar alltid något muntert sprund –

Jag lärdomens gamla urkunder

aldrig ägnat studerande stunder –

Fast jag inte ens har legat en sekund här,

känns det härligt att LANDA I LUND

Vad redan Hasse men däremot inte Povel visste när denna visa framfördes var att studentaftonen i fråga skulle krönas med en alldeles speciell lundensisk hedersbetygelse för den senare. Vid det officiella programmets avslutande bröt nämligen en hord män och kvinnor i vita rockar fram, i form av Akademiska Föreningens ”Nasala utskott”. Allt i akt och mening att gjuta av den gästande underhållarens näsa – en s k nasifiering – och införliva denna i föreningens Nasotek; en institution initierad av Hasse själv 1986. Och där kan man ännu beskåda den ramelska kranen som ”Näsa nr 90”, omgiven av drösvis med snudor tillhöriga olika mer eller mindre bekanta lundaprofiler. Och mycket mer införlivad i det akademiskt-studentikosa Lund kan man väl – oavsett hur få poäng man aldrig tagit – knappast bli?

Såsom nynasifierad fick Povel Ramel rita sin egen näsa samt skriva sin ”kråka” i Nasala utskottets matrikel,
även kallad ”Första Nosebok” eller ”Vill du näsa?” (Bildkälla: AF:s Arkiv & Studentmuseum).

Text: Fredrik Tersmeden

Arkivarie vid Lunds universitetsarkiv (och Näsa nr 89, hängande alldeles bredvid Povel)

oktober 25, 2022

Inlägget postades i

Lundensaren

2 comments

  1. Lars-Erik Mackhé

    Intressant att läsa!

  2. Lars Malm

    Underbart, fint skrivet!

Write a comment

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *