Möt Ulrica Fritzson, tidigare fängelsepräst som länge levt med frustrationen att dömda människor som begått grova brott inte har någonstans att bearbeta sin skuld. Därför började hon att forska på Lunds universitet om en väg ut för de kriminella.
När det värsta händer, när en människa skadar eller dödar en annan människa, finns det ingen plats för dialog och försoning. Vare sig för brottsutövaren, brottsoffer eller anhöriga. Men vad händer sen? Hur går man vidare i livet och lagar det som är trasigt?
Frågor kring vår existens har funnits inom Ulrica Fritzson sen barnsben, men att bli präst var långt ifrån självklart. Uppvuxen i ett icke troende hem med pappa som arbetade som bilförsäljare och mamma som var hemmafru var steget långt och främmande både till universitetsstudier och Svenska kyrkan. Det var först på gymnasiet prästyrket kallade. Som student i Lund blev det stegvis tydligt att det inte var en så komplicerad värld som Ulrica Fritzson hade föreställt sig.
”Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Att få möta människor i frågeställningar som hur man kan leva vidare när en anhörig dör eller vad som händer när man får barn och då bära fram berättelser ur Bibeln som ska tolka vårt liv, vår existens är fantastiskt.”
Försoning helar trasiga relationer
Ulrica Fritzson har arbetat som behandlare på kriscentrum där hon har mött och hjälpt personer som varit utsatta för våld och utövat våld i nära relationer. Under en lång tid arbetade hon även som fängelsepräst. Det var här hon träffade interner som begått de värsta av brott och plågades av att det inte fanns något utrymme att bearbeta sin skuld. Skuld till den direkt drabbade, även när personen hade blivit mördad, skuld till anhöriga till brottsoffret och skuld till sin egen familj eftersom man ödelagt familjeband.
På en semesterresa besökte hon ett ökänt fängelse i Kapstaden och blev djupt fascinerad deras försoningsprogram. Där skapade man en dialog mellan interner, deras anhöriga och brottsoffer. Det var inte förlåtelse man strävade efter, utan att brottslingen skulle konfrontera och ansvara för den existentiella skulden och känna att det fanns hopp om att leva vidare som en god människa efter strafftid.
”Drivkraften för mig att börja forska var inte att göra akademisk karriär, utan jag kände så starkt att jag ville få in dessa verktyg i Sverige som jag sett på fängelset i Sydafrika.”
Med forskningsmedel från Svenska kyrkans forskningsnämnd gjorde hon 21 djupintervjuer med dömda förövare som gått igenom ett försoningsprogram.
”Jag fick höra fruktansvärda berättelser när brottsoffer ville att den dömde skulle ruttna i helvetet och samtidigt förstod jag att den dömde kände någon form av befrielse. Att konfronteras med den verkliga situationen och konsekvenserna av ens handlingar gjorde att den kriminella fick kontakt med sin mänskliga kapacitet och kunde ta ansvar.”
För samtliga intervjuade interner blev programmet en livsomvälvande upplevelse, allt blev synligt och kom upp till ytan. Forskningen och mötena med de dömda gav även Ulrica Fritzson en riktning och den ideella föreningen Försoningsgruppen bildades 2011. Gruppen arrangerar försoningsvecka, anhörigstöd, utbildningar och föreläsningar och är idag verksam över hela Sverige.
”Min diffusa hoppfulla känsla av att människan ändå är god längst där inne tror jag mer och mer på när jag nu möter människor som gjort de mest förfärliga brott. Om vi tillåter oss att faktiskt leta och fråga efter människan träder någonstans långt där inne människan fram.”
Platserna räcker inte till
Det är ett tufft sex dagar långt program som interner söker till, men oftast räcker platserna inte till – många vill få möjligheten att läka sig själv genom att ta ansvar för sina handlingar och på så sätt gottgöra dem man skadat. I det svenska försoningsprogrammet ligger fokus först på de dömda och deras anhöriga. Det är första viktiga steget att erkänna sin skuld för sina nära. Att möta sina brottsoffer är en ömtålig process som man måste gå varsamt fram med och kommer långt senare i processen.
Idag jobbar Ulrica Fritzson som stiftsteolog för Skara stift och två veckor om året möter hon interner under en försoningsvecka tillsammans med bland andra fängelsepräster, drog- och alkoholterapeuter och kriminalvårdare.
”Det är bland det bästa jag gör i mitt yrkesliv. Att se en människa som befinner sig i ett tillstånd av sorg och panik och som inte kan hitta ord eller utrymme för att läka – att då gå in och göra skillnad är något utav det mest spännande.”
Ulrica Fritzson bär med sig många starka möten. Ett är med en man vi kan kalla Stefan. För några år sen satt han på Kumlaanstalten på livstid för mord.
”När vi kom dit och berättade om programmet hade han krattat, plöjt och gödslat sin jord så många gånger i ett panikartat hopp att det skulle finnas någon möjlighet för honom att leva vidare, att bli människa.”
I början på veckan ska internen lämna in adresser och telefonnummer till anhöriga som man vill bjuda in. Stefan hade en lista på 15 personer.
”Jag ringde, ringde och ringde men ingen ville komma. ’Vem tror han att han är, vi vill inte förlåta, det kan han glömma’ och så sa det klick i luren.”
I rätten hade han bortförklarat eller minimerat sin skuld i mordet och det var det sista de anhöriga hade hört från honom. De hade fått leva vidare med söndertrasade liv och ville inte träffa Stefan. Ulrica Fritzson lyckades nå fram till några anhöriga och förklara att det inte handlar om förlåtelse utan om försoning.
”Efter ett långt samtal ringde anhöriga tillbaka och var beredda att träffa Stefan. Det tog ett halvår innan mötet var på anstalten. De anhöriga var nervösa och rädda för Stefan, men när mötet var över spred sig en lättnad hos alla parter när man fick sätta ord på det man burit inom sig.”
Djup mänsklig process
Ulrica Fritzson önskar att den politiska straffrättsliga debatten navigerar bort från hårdare tag och hårdare straff. Visst, det behövs gränssättande instanser men det behövs även något mer.
”Vi gör människor till objekt och tror att något gott händer om vi sätter dem bakom lås och bom. Vi måste absolut ha ett straffsystem, men vi måste också se vad som händer med människan i fängelset, vem är det vi släpper ut?”
Ulrica Fritzson är övertygad om att längtan och vikten av försoning är något som finns inom oss alla när vi har skadat andra. Oavsett om man har en tro eller ej.
”Sen kan jag klä det i kristna ord om jag är kristen, men om jag är jude, muslim eller hindu klär jag det i den religiösa kontexten. Försoning är något djupt mänskligt som går bortom de religiösa gränsdragningarna.”
Försoningsgruppen
Försoningsgruppen är en icke vinstdrivande, ideell organisation som verkar för försoning och mot kriminalitet och missbruk. Försoningsgruppen samarbetar med statliga, kommunala och frivilliga organisationer, rättsvårdande myndigheter och trossamfund som arbetar med brottsprevention och ökad trygghet i samhället. Gruppen arrangerar den intensiva försoningsveckan, försoningshelger, anhörigstöd och föreläsningar.
www.forsoningsgruppen.se