Vissa kritiker menar att två millenniers tradition om Jesus bygger på en bluff. Lundahistorikern Dick Harrison reder ut vilka historiska sammanhang som ligger till grund för Jesus existens.
Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit över hundra böcker om svensk och internationell historia. Han är också krönikör i dagstidningen Svenska Dagbladet och skriver regelbundet i magasinet Populär Historia. För en bredare publik är han också känd som sakkunnig i tv och radio.
Kristendomen är världens största religion och har betytt mer för framväxten och utvecklingen av vår västerländska kultur än någon annan enskild rörelse och något annat tankesystem. Mot denna bakgrund kan det förefalla extremt provokativt att göra gällande att religionsgrundaren inte ens har existerat. För visst är Jesus en historisk person? Inte bygger väl två millenniers tradition på en bluff?
Jesuskritikerna menar att källorna inte kan tas på allvar
Icke desto mindre har röster höjts för att Jesus saknar verklighetsbakgrund. Jesuskritikerna framträder med oregelbundna mellanrum i tidningar och tidskrifter. Argumenten ger sken av att vara källkritiska: källorna om Jesus är så vaga, så motstridiga och så sent tillkomna att de inte kan tas på allvar. Jesus skapades, menar kritikerna, av folk i den första kyrkan, vilka behövde en historisk gestalt att utgå från.
Vilka belägg finns det, om vi vänder oss till källorna, för att Jesus har levt?
Först och främst måste vi slå fast hur gamla de äldsta skrifterna om Jesus är. De tidigaste icke-kristna hänvisningarna till Jesus är skrivna av bland andra historikerna Flavius Josefus, Tacitus och Plinius den yngre och tillhör decennierna kring år 100.
Skeptiker som menar att Jesus är påhittad hävdar att många av dessa texter är resultatet av senare tillägg. Som exempel kan nämnas Tacitus, som i sina historieverk Annalerna noterar att kejsar Nero skyllde Roms stora brand år 64 på de kristna i staden.
Tacitus berättar för läsarna att de kristnas grupp, ”som var avskydd för sina vederstyggligheter”, hade grundats av Kristus. Denne hade avrättats på order av Pontius Pilatus under kejsar Tiberius regeringstid. Men har Tacitus skrivit detta själv, eller har det lagts till i efterhand?
Den tråkiga sanningen är att vi inte vet, och aldrig kommer att få veta, vilka uppgifter som är resultatet av senare bearbetningar. Påståenden om förfalskning och tillägg kräver dock övertygande bevis. Det räcker inte med att utan vidare påstå att något är introducerat i efterhand.
De kristnas egna texter
Vi har också de kristnas egna texter att utgå från. Markus-, Matteus- och Lukasevangelierna skrevs vid okända tidpunkter, uppskattningsvis mellan 30 och 70 år efter Jesu död. Ännu äldre är aposteln Paulus brev, varav några kan dateras till 50-talet, ett tjugotal år efter korsfästelsen.
Om vi förutsätter att Jesus är påhittad måste han ha konstruerats fort och vunnit allmän acceptans inom loppet av en generation. Personer i 50-årsåldern hade egna minnen från Jesu tid, vilket gjorde det svårt att förvränga historien alltför mycket.
Ingenting i Paulus skrifter ger vid handen att folk tvivlade på Jesu historicitet. När aposteln hänvisar till honom sker det i detaljfrågor, där Jesu auktoritet åberopas. Han refererar således till hur Jesus instiftade nattvarden innan han förråddes och dog. Redan detta är ett starkt argument för att Jesus har existerat.
Ingen hävdade att religionsgrundaren skulle ha varit fiktiv
Det är anmärkningsvärt att romerska författare berättade om de kristna redan i detta tidiga skede. Det tillhörde inte vanligheterna att romerska skribenter redogjorde för religiösa grupper i provinserna, såvida de inte ägnade sig åt uppror och krig, vilket talar för att de kristna redan omkring år 100 hade blivit så många och så synliga att de gjorde sig förtjänta av uppmärksamhet. Trots att de kristna vid denna tid uppfattades som besvärliga av både judar och romare var det ingen som hävdade att deras religionsgrundare skulle ha varit fiktiv.
Den som önskar hävda att Jesus inte har funnits behöver göra många antaganden
Ett annat argument för Jesu existens kan hämtas från den argumentationsprincip som brukar kallas Ockhams rakkniv, efter franciskanen William av Ockham, som utarbetade den på 1300-talet. Principen går ut på att styrkan i en hypotes växer, ju färre antaganden man behöver göra för att driva hypotesen framåt.
Ju mer man måste förklara bort, desto sämre hypotes.
Den som önskar hävda att Jesus inte har funnits behöver göra många antaganden. Framför allt måste vederbörande förutsätta en serie ljusskygga intentioner hos de första kristna. De måste ha önskat osynliggöra den eller de verkliga grundarna av rörelsen, något de gjorde så effektivt att inget källmaterial överlevde. Därefter måste de ha bestämt sig för att istället ljuga ihop en annan förgrundsgestalt.
Alltså: först växte rörelsen fram, sedan valde man bort originalgrundaren eller -grundarna, varefter man fick behov av en fiktiv grundare, hittade på en sådan och kallade honom Jesus. Inte nog med det. Man hittade också på ett helt liv åt Jesus med familj, släkt och vänner. Man lät honom göra resor och hålla tal på namngivna orter, vilka var allmänt kända av personer som levde när texterna formulerades. Och man fick folk att tro på allt.
En sådan händelseutveckling kräver så många logiska kullerbyttor att den framstår som osannolik. Spekulationen saknar dessutom stöd i källorna. Den som vill slå ett slag för fejk-Jesus måste hävda att samtliga evangelier och tidigkristna traditioner är lögnaktiga och istället stödja sig på en obevisbar intention och ett obevisbart beslut.
Jesuskritikerna brukar anföra ett så kallat e silentio-argument
Jesuskritikerna brukar också anföra ett så kallat e silentio-argument, det vill säga argument ”ur tystnad”: eftersom författare som var verksamma på Jesu egen tid aldrig nämner honom har han troligen inte funnits.
Men e silentio-argumentationen förbiser hur antikens skriftliga kultur fungerade. Skribenterna var opinionsbildare som bara lyfte fram specifika väsentligheter, sådant som var väsentligt för skriftens syfte. Enligt evangelierna, som gör allt för att framhäva Jesu betydelse, var hans verksamhet huvudsakligen förlagd till delar av den perifera regionen Galileen, bortsett från gripandet och avrättningen i Jerusalem, en historia som utspelade sig inom ramen för ett dygn.
Om inte ens de kristna själva menade att Jesus varit mer prominent än så är det högst osannolikt att romare och judar uppfattade honom som ett större problem på 30-talet. Alltså skrev de inget om honom.
Till detta kommer alla motstridiga och problematiska utsagor i evangelierna. Här är några exempel ur högen:
- Tidsangivelsen för Jesu födelse är luddig. Det går inte att hitta en tidpunkt då de namngivna regimerna (kejsare, ståthållare och kung) och deras skattskrivning sammanföll tidsmässigt.
- Jesus påstås komma från Nasaret, trots att Messias enligt vissa profetior skulle förknippas med Betlehem, något som har resulterat i en utvikning om Josefs och Marias resa söderut, så att Jesus skulle kunna födas på rätt ställe.
- Jesu huvudsakliga verksamhet är förlagd till Galileen, i utkanten av det judiska området, och inte till det centrala Jerusalem.
- Jesus lider en skamlig död på korset, tvärt emot det förväntade för en Messiasgestalt.
- Förrädaren Judas dör på två olika sätt (hos Matteus och i Apostlagärningarna).
- Först ut att vittna om Jesu uppståndelse är kvinnor, till exempel Maria från Magdala, trots att kvinnliga vittnesmål saknade juridiskt värde i dåtidens samhälle.
Om vi förutsätter att de kristna hittade på Jesus och hans verksamhet, varför gjorde de inte ett bättre jobb?
Varför krångla till det med Nasaret, korsfästelse och en förrädisk Judas? Varför låta Maria vittna om uppståndelsen istället för Petrus eller Johannes? Det lättaste sättet att förklara problemen är att evangelisterna var så illa tvungna att relatera till en välkänd sanning, som inte gick att skyla över. De sökte förklara bort obekväma omständigheter och finna teologiska tolkningar i de många generande inslagen i berättelsen om Jesu liv och död.
Av allt det ovanstående följer att vi kan dra slutsatsen att Jesus har funnits. Detta kräver betydligt färre antaganden och bortförklaringar än övriga hypoteser, och det ligger i linje med vad vi vet om det historiska sammanhanget. Det är högst sannolikt att Jesus kom från Nasaret, var verksam i Galileen, råkade i bråk med myndigheterna i Jerusalem och avrättades. Ingenting i detta är besynnerligt. Det verkligt märkliga är hur sekten kring Jesu person efter hans död utvecklades till en osedvanligt framgångsrik världsreligion. Men det är en annan historia.
Text: Dick Harrison