Lundensaren Alumnnätverket Lunds universitet

Högklackade skor är ett modefenomen som förundrar. Hur kommer det sig att just dessa skor generellt anses vara de mest feminina och förföriska? Tittar man bakåt i historien var de inte alls könskodade på det sättet. Klackskor förknippades i stället med manlighet och makt på högsta nivå.

Klackarna påverkar både hur man känner sig och upplevs av omgivningen. Liksom för många andra modeobjekt skapar detta en paradox. Klackarna ger självförtroende och signalerar makt och sexualitet. De andas lyx. Den som obehindrat kan röra sig i dessa måste leva ett särskilt liv långt från praktiska vardagsbestyr, olämpliga för längre förflyttningar signalerar de en livsstil i eleganta miljöer. Samtidigt kan kvinnan i höga klackar uppfattas ostadig, hjälplös och frivilligt begränsad.

Jo, det började med funktion…

Trots att högklackade skor tycks oändamålsenliga var det just funktionen som gjorde att skor först försågs med klack. Asiatiska ryttarfolks liv på hästryggen förenklades när klackar gav stadigt fäste i stigbyglarna.

När höga klackar i slutet av 1500-talet blev en viktig del av det västerländska manliga modet kom inspirationen möjligen från de persiska ambassader som kom till Europa för att knyta politiska allianser. Det spanska modets korta puffiga byxor satte särskilt fokus på mannens ben klädda i åtsittande silkesstrumpor och eleganta högklackade slejfskor med stora skorosor.

Starka, slanka, långa ben som porträtten gärna framställde ett rakt framifrån och ett från sidan, framhävde kompetenser i aktiviteter som fäktning och dans, men tydlig distans till praktiskt arbete.

Högklackade skor var del av maktens garderob och klackarnas höjd reglerades i överflödslagstiftningen

Under 30-åriga kriget (1618-1648) trädde militära influenser fram i porträtten. Även de höga kragstövlarna med nedhasade skaft och spetsprydda stövelstrumpor hade höga klackar.

Spetsar, broderier, plymer, mönstrade sidentyger, juveler som en nutida betraktare kan uppfatta långt ifrån invanda ideal om manlighet, uppfattade samtiden som maktsymboler och mod i klädsel jämförbart med mod på slagfältet. Högklackade skor var del av maktens garderob avsedd för furstar och aristokrater. Att den franske kungen Ludvig XIV var kortväxt bidrog säkert till hans förtjusning i höga lockiga peruker och höga klackar. De röda klackarna blev ett särskilt privilegium som utmärkte kungens hovmän och klackarnas höjd reglerades i överflödslagstiftningen.

Exponerade ben hörde till de manliga attributen. Kvinnors ben var alltid dolda i långa kjolar men 1600-talets kvinnomode inspirerades av manliga förebilder med maskulina hattar och höga klackar.

Opraktiska och extremt kostsamma kläder var en viktig del av tidigmoderna eliters sätt att manifestera sin upphöjda status.

Samhällsordningen krävde synliga skillnader mellan människor av olika stånd – suddades skillnaderna ut var hela samhället i gungning.

Styltskor och chopines på 1600-talet

Ett annat spår i klackarnas modehistoria är de styltskor som bars av kvinnor i Spanien och Italien mellan 1400–1600-talet. De mest kända är kanske venetianska chopines, ibland 35 cm höga. Detta var ursprungligen en typ av träsko med hög sula som träddes utanpå de vanliga skorna för att höja sin bärare över gatornas smuts och väta. På 1600-talet var modellen ett luxuöst utformat mode.

1700-talet förknippade klackarna med kvinnlig irrationalitet

Under 1700-talet svalnade intresset för mäns skor medan andra delar av klädseln kom i fokus. Skor med höga klackar, smalare och av en mer svårmanövrerad typ blev vanligare för kvinnor. Idealen förändrades och klackar förknippades mer med kvinnlig irrationalitet än manlig dådkraft. Under inflytande av upplysningens tankar kom politisk kapacitet att stå i direkt konflikt med en prålig klädsel, medan kvinnors modedräkter snarare manifesterade politisk omakt. Detta trots att 1700-talet fortsatt präglades starkt av föreställningar om tydliga kopplingar mellan samhällsställning och kläder.

Klacken döptes efter franska kungens officiella älskarinna

Till 1700-talets skrymmande mode som formade kvinnokroppen med snörda, valbardsstyvade snörliv och kraftigt utbyggda höfter bars skor med höga klackar. Skorna, klädda med mönstrade sidentyger eller tunga metallbroderier, matchade dräkterna. Toffeln utan bakkappa eller slejfskon med skospännen dominerade skomodet.

Klackarna var ofta indragna under foten, och har senare kallats för pompadourklack efter den franska kungens officiella älskarinna Madame de Pompadour.

Klackarna var högre under 1700-talets första hälft för att bli lägre under andra halvan av seklet. Tillsammans med den övriga klädseln gav skorna en särskild balans och hållning åt kroppen central för det komplexa rörelsemönster som under 1700-talet skiljde överklassen från de arbetande folkets krökta ryggar.

Kroppen skulle vara lätt svävande, rörelserna flytande och varken för snabba eller långsamma. Allt var noga inövat, men skulle utföras otvunget och självklart. Den franska drottningen Marie Antoinettes svävande gång, även i de tunga hovdräkterna med meterlånga släp, blev en förebild. Under 1700-talet växte konsumtionskulturen sig starkare och modekläder blev tillgängligare i städerna.

Undervisning hos en dansmästare för att öva in de korrekta rörelserna, även i konsten att gå var en mindre lättköpt kompetens och därför den ultimata aristokratiska statussymbolen.

Den högklackade skons erotiska laddning förstärktes under 1800-talet

Efter en lång period med klacklöst skomode, inspirerat av mera borgerliga ideal under 1800-talets första decennier, kom högklackade skor tillbaka i modebilden i mitten av 1800-talet, både i vardagens knäppkängor och aftonskor. Långa, tygrika kjolar med turnyrer bak dolde kvinnors ben, men gången skulle vara trippande, hållningen högrest och den framstickande foten liten. Höga klackar var ett visuellt trick som gav fötterna nättare utseende. Kvinnors fötter blev lockande och den högklackade skons erotiska laddning förstärktes av skornas roll i tidens pornografiska fotografier.

Högklackade skor var en ouppnåelig lyx

Specialkonstruerade symaskiner med flera tekniska uppfinningar förändrade skomakeriet och gjorde skor billigare och tillgängligare på en bredare marknad i mitten av 1800-talet. På landsbygden förblev skor likväl en sällanköpsvara. En bit in på 1900-talet gick skånska barn fortfarande till skolan i grova, halmfyllda träskor och på sommaren var man barfota. Att högklackade skor var en ouppnåelig lyx är lätt att förstå. Sveriges väg till ett modernt samhälle gick bland annat genom de industritillverkade skorna. På 1930-talet fanns över 300 skofabriker som försåg det svenska folkhemmet med skor.

Intresset för skodesign växte med namnkunniga formgivare

Med kortare kjolar på 1920-talet kom kvinnors ben i fokus på ett helt nytt sätt. En moderiktig klädsel fulländades med eleganta, välformade ben klädda i silkesstrumpor och högklackade skor, ofta med t-slejf eller dubbla remmar över vristen. Strumpornas sömmar förlängde linjen från klacken och drog blickarna till benen. Intresset för skodesign växte med namnkunniga formgivare som André Perugia, ansvarig för skorna till modeskaparen Paul Poirets kläder. Fantasifulla, nyskapande och inspirerade av tidens mode och konst blev skorna till skulpturer. Att experimentera med klackarnas utformning blev ett sätt att förnya skodesignen, exempelvis 1930-talets kilklack signerad Salvatore Ferragamo.

Christian Dior och ”the New Look”

Efter andra världskriget lanserade Christian Dior ”The New Look”. Till 1950-talets provocerande tygrika kjolar bars skor med stilettklackar. Höga smala klackar blev möjliga med en metallstav ingjuten i en plastklack. Skodesignern på modet var Rogier Vivier i nära samarbete med Dior.

Genom fotografier, filmindustrin och uppburna, sexiga filmstjärnor spreds modeideal på ett effektivt sätt. På vita duken kunde alla på nära håll se förebilderna, vilka kläder de bar och hur de skulle bäras. Varuhusen förkortade vägen till konsumenterna. Nu var det smala stilettklackar och spetsiga tår som gällde trots att de kunde ge fula märken i parkettgolvet eller lätt fastnade mellan gatstenarna. Marilyn Monroes favoritskor var en modell av Ferragamo med 11 cm höga klackar.

En snabb väg till mannens hjärta

Till den ”filmfigur i vardagslag” som marknadsfördes av korsettindustrin hörde så klart även stilettklackade skor. Högklackat fick därmed en bredare spridning än tidigare och till de allmänna förväntningarna på kvinnor kunde också läggas framtrippandet i högklackat.

Ingen kvinna kunde anse sig korrekt klädd utan korsett, hatt, handväska, handskar och högklackade skor – skor som dessutom framhävdes som en snabb väg till mannens hjärta.

Popstjärnor utmanade traditionella könsideal

Med 1960- och 70-talets fokus på ett mer ungdomligt, naturligt mode och kvinnors jämställdhet framstod de damiga modeidealen som förtyckande och ålderdomliga. Liksom formande underkläder tappade högklackade skor i popularitet. Samtidigt kom klackar i fokus på nya sätt där artister som the Beatles, David Bowie och ABBA uppträdde i höga platåskor och utmanade traditionella könsideal.

Carrie Bradshaw och Sex and the City gjorde ”Manolos” till ett begrepp

Till 1980-talets power-dressing med breda axelvaddar och ny syn på ekonomisk framgång och lyx kunde även högklackade skor och stövlar addera sex och makt i modet. De höga klackar som hört till hemmafruidealet visade nu framgång i arbetslivet.

På 1990- och 2000-talen blev en ny generation skodesigners som Manolo Blahnik, Jimmy Choo och Christian Louboutin välkända för sina glamorösa högklackade skor. Genom TV-serien Sex and the City blev ”Manolos” ett begrepp. Hos Louboutin är klackarna ännu högre och röda sulor gör skorna lätt igenkännliga.

Även etablerade modedesigners som Vivienne Westwood inkluderade banbrytande skodesign i sina kollektioner. Naomi Cambells fall under Westwoods visning 1993 är legendarisk.

Idag när överkonsumtion, lyx, stereotypa framställningar av kön och kroppar och modets existens är under diskussion är relationen till högklackade skor mångfacetterad. Höstens modeveckor visade att skodesign är en vital del av modet. Modeller som stapplade fram på höga klackar hos Valentino vacklade, föll och vimsade högst ofrivilligt och avslöjade glamouren som solkig och världsfrånvänd.

Svenska Beate Karlsson för AVAVAV, känd för sina gränsöverskridande, djuriska skor, lät i stället parodiskt samtliga modeller falla som käglor under sin visning.

Gamla konventioner kopplade till skor, status och lyx utmanas. För kvinnor kan nu sneakers vara gångbara i de mest formella sammanhang. När högklackat är ett eget val blir modeglädjen också större. Samtidigt lever traditionella kulturella konventioner kvar. Män i klackskor med vikt på tårna ser man mest på det traditionella dansgolvet.

Få män i höga klackar på julfesten

Kroppslängd och makt är fortfarande förenade vilket på sin tid, både prins Charles och Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy hanterade på ett sätt som väckte uppmärksamhet och löje.

Mode handlar om förnyelse och sägs avspegla sin samtid men ter sig likväl svårföränderligt och konservativt. Så länge högklackat i sig inte förknippas med ny kulturell betydelse tycks vägen lång till att se män i högklackat i svensk stadsmiljö eller på julfesten.

Skribentens julklappstips:

Shoes – an illustrated history av Rebecca Shawcross.

Mer om Modevetenskap på Lunds Universitet

Modevetenskap är ett teoretiskt och humanistiskt ämne med samhällsvetenskapliga inslag. Ämnet riktar sig till den som är intresserad av att få en djupare förståelse för mode i såväl dåtid som nutid.

Läs mer på Institutionen för kulturvetenskaper