Lundensaren Alumnnätverket Lunds universitet

… skrev en frivillig lundastudent i det andra boerkriget.

Den 24 januari år 1900 dundrade fältartilleriet i kapp med mausersalvorna. General Redvers Buller, befälhavare över de brittiska styrkorna i Natal, Sydafrika, försökte återigen forcera boernas linjer vid Tugelafloden och undsätta den belägrade staden Ladysmith. 20 000 brittiska soldater stod mot 8 000 man från de bägge boerrepublikerna, förstärkta med utländska frivilliga. Och bland de frivilliga på boersidan fanns en oväntad sådan: en tjugoårig juris studerande av Lunds nation vid namn Sune Waldemar Christenson.

Sune Waldemar Christenson föddes den 4 januari 1880 i Håstads socken i Skåne. Hans föräldrar var bryggeriägaren, lantbrukaren och riksdagsmannen i första och andra kamrarna Christen Christenson och dennes andra hustru Maria Kathinka Borggren. Som son till en riksdagsman och industriidkare var det inte särskilt konstigt att Sune Waldemar fick gå på läroverk, och på höstterminen 1895 började han på Lunds privata elementarläroverk – numera känt som Spyken. I maj 1898 avlade han studentexamen med rätt slätstrukna betyg. I merparten av ämnena uppnådde han endast ”godkänd” (det lägsta godkända betyget) och i några få, exempelvis tyska och engelska, kom han upp till ”icke utan beröm godkänd” (steget över ”godkänd”). Hans betyg hindrade honom emellertid inte från att ta på sig den vita studentmössan, och på höstterminen samma år skrevs han in vid Lunds universitet i den juridiska fakulteten och vid Lunds nation.

Vår huvudpersons tid vid Lunds universitet blev dock av allt att döma inte särskilt långvarig. Han förekommer i studentkatalogerna endast höstterminen 1898, och försvinner sedan därur. Kanske gick juridikstudierna inte så bra för den unge mannen – hans frånvaro från studentkatalogerna tyder på att han relativt snabbt avbröt sina studier. Enligt en senare uppgift skall Christenson ha blivit volontär vid Skånska dragonregementet, en uppgift som författaren dock inte lyckats bekräfta. I nuläget får vi konstatera att Sune Waldemar Christensons göranden och låtanden från slutet av 1898 fram till oktober 1899 är okända.

Många tjocka böcker har skrivits om orsakerna till det andra boerkriget. Boerna (holländska för ”bönder”) var ättlingar till de holländska kolonisatörer som under 1600- och 1700-talen bosatt sig i Sydafrika. Efter att Kapkolonin kommit under brittiskt styre växte boernas missnöje, och på 1830-talet flyttade en stor mängd av dem norrut. De trängde undan traktens urbefolkning och skapade sig två självständiga stater: Sydafrikanska republiken, vardagligt kallat Transvaal, och Oranjefristaten. De två boerrepublikernas förhållande till Storbritannien förblev komplicerat, och även om de lyckades befästa sin självständighet gentemot Storbritannien i det första boerkriget 1880 –1881 så fortsatte britterna hävda ett mått av överhöghet över Transvaal och Oranjefristaten.

Situationen komplicerades av att guld upptäcktes i Witwatersrand i Transvaal år 1886. Transvaal, som saknade egna medel att utvinna guldet, fick nu förlita sig på utländskt kapital och arbetskraft för att utveckla vad som var en av världens största guldfyndigheter. Även om merparten av arbetskraften utgjordes av svarta afrikaner som arbetade för låga löner under förfärliga arbetsförhållanden så innebar guldruschen även en omfattande immigration av vita gruvarbetare, ingenjörer, byråkrater och alla andra yrken som krävdes för att hålla igång gruvdriften. Transvaals regering, under president Paul Kruger, hade en ambivalent syn på denna invandring; å ena sidan var guldbrytningen naturligtvis till gagn för Transvaals statsfinanser, men å andra sidan utgjorde dessa uitlanders ett främmande och för boerbefolkningen hotande element.

Det hjälpte inte att Transvaal saknade den statliga byråkrati som behövdes för att tillgodose gruvnäringens behov, något som regeringen kompenserade genom att ge enskilda individer monopol på försäljningen av dynamit och många andra nödvändiga varor. Resultatet blev höga priser och missnöje inom gruvnäringen. Samtidigt saknade merparten av uitlanders rösträtt, och då president Kruger inte heller hade för avsikt att ge dem rösträtt utan hårda krav på att ha bott i Transvaal i flera år hade de ingen möjlighet att påverka sin situation.

Till detta kom att den brittiska regeringen såg boerrepublikerna som protektorat, något som gjorde de utländska gruvarbetarnas sak till en angelägenhet för Storbritannien. Under 1899 intensifierades konflikten i Sydafrika och brittiska förstärkningar började anlända till Kapkolonin. I oktober utfärdade president Kruger ett ultimatum till britterna om att dra tillbaka sina trupper, och när detta inte skedde förklarade boerrepublikerna krig mot Storbritannien den 11 samma månad. Trupper från Transvaal och Oranjefristaten föll in i Natal, inneslöt brittiska trupper i Ladysmith och intog en försvarsställning vid Tugelafloden i väntan på den brittiska motattacken.

De små boerrepublikernas kamp mot världens då största imperium rönte så klart stor uppmärksamhet i resten av världen, så även i Sverige. Utländska frivilligkårer sattes upp på boersidan, och en strid ström av utländska frivilliga – tyskar, amerikaner, irländare, ryssar, skandinaver – började strömma in via Portugisiska Östafrika. Bland dem var den nittonårige Sune Waldemar Christenson.

De utländska frivilliga drevs av många olika motivationer. Några såg i boerkriget en ädel kamp för små staters självständighet gentemot imperialismen. Andra – såsom irländarna – drevs av hat mot Storbritannien. Ytterligare några kom för själva upplevelsen – ett krig i det exotiska Afrika var precis den distraktion från fin-de-siécle-ennui som många européer sökte. Vi vet inte exakt vad som drev Christenson att gå ut som frivillig, men hans brev hem förråder en viss affinitet med den förstnämnda ”antiimperialistiska” bevekelsegrunden. Åtminstone var det så han skrev till sin familj. Kanske såg han i själva verket kriget som ett stort ”äventyr” och ett sätt att komma bort från sina misslyckade juridikstudier? Eller – om han nu var volontär vid Skånska dragonerna – ett sätt att pröva på sin nya militära bana i praktiken?

Den 28 oktober 1899 avseglade Christenson från Amsterdam ombord på ångaren König. Med därpå fanns även fältläkaren, äventyraren och upptäcktsresanden Josef Hammar, med vilken Christenson blev bekant. De anlände till Sydafrika vid en tidpunkt då allt verkade gå boernas väg. Britterna, vana vid kolonialkrig mot teknologiskt underlägsna fiender, var inte beredda på att möta boerkommandon utrustade med moderna mausergevär och artilleripjäser. De två boerrepublikernas arméer bestod av lättrörliga beridna kommandon som utgjordes av män som växt upp i sadeln. De var vana vid hårda strapatser, klimatet och terrängen, och hade sedan unga år lärt sig använda gevär och träffa med första skottet. Under november och december 1899 fann sig britterna slagna på alla fronter.

Christenson fick, som alla utländska frivilliga, all utrustning av Transvaals regering. I ett brev hem beskriver han hur han utrustats med ”1 häst med sadel och tillbehör, 1 mausergevär med ammunition, 2 omgångar kläder, 3 par skodon, strumpor, 12 skjortor, underkläder och för öfrigt allt hvad till en fullständig fältutrustning hör”. Obehagligt men tidstypiskt nog kunde Christenson också meddela att hans tropp tilldelats ”två svarta betjänter”.

I början av kriget hade de utländska frivilliga skickats till sina respektive frivilligkårer, men sedan Skandinaviska kåren i princip utplånats i slaget vid Magersfontein i december 1899 började frivilliga istället placeras i individuella boerkommandon. I Christensons fall placerades han i Lydenburgkommandot och skickades till boerhuvudlägret vid Ladysmith för att ta del vid belägringen. För den frivillige studenten började emellertid kriget inte särskilt ärorikt; han drabbades av dysenteri och fick tillbringa tiden kring nyåret 1900 på sjukhus. 

I ett brev hem, som trycktes i flera svenska tidningar, beskrev Christenson sina upplevelser av belägringen av Ladysmith. ”Det är ovanligt intressant att vara med i det här kriget,” skrev han, ”midt uppe i den brännande frågan för dagen, och sjelf få se och döma”. Han höll ”det för fullkomligt omöjligt, att engelsmännen någonsin kunna bli herrar över Transvaal”. Samtidigt var brevet också fullt av ynglingens övermodiga känsla av odödlighet: ”Första gången man är i elden är det ju litet otrefligt”, som han beskrev det, men ”man vänjer sig fort dervid [att folk stupar] och tänker rakt inte på kulorna andra gången”.

Den femtonde december 1899 gjorde general Redvers Buller ett första försök att undsätta det belägrade Ladysmith, men hans försök att korsa Tugelafloden vid Colenso slutade i fiasko. I ett andra brev hem rapporterade Christenson om den ”glänsande seger[n]” och att han, ehuru han själv inte deltog vid Colenso, ”hela dagen kunde […] höra kanondundret och gevärssalvorna”.  Buller gav emellertid inte upp så lätt, och i januari bestämde han sig för att försöka korsa floden igen längre västerut. Platsen där han bestämt sig för att försöka övergången var bergig, och i mitten av boernas linje fanns det högsta berget på slagfältet: Spion Kop.

Spion Kops strategiska betydelse kunde inte underskattas. Som det högsta av bergen på boersidan dominerade det slagfältet, och kunde britterna erövra dess topp och placera artilleri där skulle boernas linjer kollapsa och vägen vara öppen mot Ladysmith. På natten mellan den 23 och 24 januari 1900 anföll britterna – under befäl av överstelöjtnant Alexander Thorneycroft – Spion Kop i skydd av mörker och dimma och drev med förvånansvärd lätthet undan boernas förposter, varefter de började gräva skyttegravar och förbereda sig för morgondagen.

När solen gick upp den 24 januari insåg britterna att de begått ett fatalt misstag. De hade inte ryckt fram hela vägen till Spion Kops högsta topp, utan hade istället grävt ner sig längre ner på berget. Deras grunda skyttegravar var nu utsatta för förödande gevärs- och artillerield från högre toppar runtomkring och till råga på allt kastade boerna in en våldsam motattack. Under hela dagen rasade striderna fram och tillbaka på Spion Kop, tills boerna, utmattade av dagens strider, retirerade. Thorneycroft visste inte om att fienden retirerat och gjorde samma bedömning som boerna, med resultatet att även han retirerade från Spion Kop framåt kvällen den 24 januari. Bergstoppen återerövrades därefter av boerna utan något som helst motstånd.

I striderna på Spion Kop hade även Sune Waldemar Christenson deltagit, men han var inte bland de soldater på boersidan som återvände. Det var den ovannämnde Josef Hammar som, den 26 januari, erhöll den stupade Christensons pass av en man som höll på att identifiera de döda. I ett brev hem till den stupades föräldrar meddelade Hammar att deras son försökt undsätta en sårad engelsman mellan de båda sidornas linjer och då blivit skjuten i huvudet och bröstet. Om det verkligen var så det gick till är oklart – Hammar själv var inte närvarande utan förlitade sig på andrahandsberättelser, och lockelsen att trösta de sörjande föräldrarna genom att ge sonens död ett romantiskt och hjältemodigt skimmer torde ha varit stor. Men faktum kvarstod – juris studerande Sune Waldemar Christenson från Håstad i Skåne mötte döden på en bergstopp långt hemifrån bara månader efter att han anlänt till Sydafrika.

I Sverige mottogs beskedet om Christensons död med stor sinnesrörelse, närmast gränsande till romantisk eufori. Plötsligt var han inte längre ynglingen med halvtaskiga betyg som avbröt sina juriststudier efter en termin. Istället var han ”[d]en unge studenten [som] lät Sveriges Rikes Lag fara och skyndade att ställa sig i de för sin rätt kämpande boernas led”, som ”nu hvilar […] i Sydafrikas bloddunstande jord. Det unga hjärtat, som klappade så varmt för frihetens sak, har upphört att slå. Han gjöt sitt hjärteblod för hvad han ansåg sanning och rätt. I sanning en skön död för en ljusets fanbärare”, såsom tidningen Hvar 8 dag uttryckte saken.

Båstadsposten menade å sin sida att en

så modig, ädel, upplyftande krigaregärning som denne ynglings förtjänar att bevaras bredvid minnena från våra krigiska storhetsdagar […] hans minne skall outplånligt lefva i våra hjärtan, i alla svenska hjärtan som värmas inför ett ädelt dåd. När Lunds studenter nästa gång mötas till nordisk fäst och hålla mönstring med de hädangångna, då skall kanske den djupast kända hyllningsgärden ägnas en af de döda kamraterna, ty namnet Sune Valdemar Christenson skall förvisso ej saknas på bautastenen.

Även vid Lunds universitet rönte nyheten stor uppmärksamhet. I Lunds universitets studentkatalog, som ju inte upptagit Christenson sedan dennes första och sista termin 1898, upptogs han nu bland de avlidna studenternas skara. Till och med i rektor magnificus Magnus Blix årsberättelse för år 1900 redogjordes för hans död med orden: ”På slagfältet i boernas led fann han en behjertad ynglings sköna död i det ögonblick han reste sig ur skyttelinien för att bispringa en sårad, som anropat hans hjelp”. Med fog kan man säga att Lunds universitet ”approprierade” den döde Christenson som sin egen.

Och hur blev det då med ”den djupast kända hyllningsgärden” på Nordiska festen i Lund år 1901? Bevarade fotografier visar att Christensons namn inte stod på den i stora salen på Akademiska föreningen uppställda bautastenen. Men studentkårens vice ordförande höll ett tal ”till de döde kamraterna”, där han avslutade med att säga

Den, hos hvilken vi minnas en ärlig sträfvan, en redlig håg och ädla tankar, den som åt sig förvärvat en plats i sina vänners hjertan, han har icke lefvat förgäfves. Derför skola de icke glömmas, derför skola deras minne firas med sorg, men icke med klagan.

Så här i efterhand känns det svårt att veta vad man skall tycka om Sune Waldemar Christensons liv och död. Å ena sidan är det en tragisk historia som avslutades med en död långt hemifrån. Å andra sidan stupade han på afrikandersidan, och envar som känner något om Sydafrikas historia och apartheid vet att det är svårt att framställa den sidan och dess förkämpar i någon moraliskt fördelaktig dager. Å tredje sidan är knappast den brittiska imperialismen mycket bättre, sedd i historiens backspegel. Och de bombastiska hyllningarna till den stupade klingar på något sätt falskt inför minnet av nittonhundratalets alla krig och katastrofer. Men oavsett vad är Sune Waldemar Christensons levnadsöde fascinerande, så kanske är det till syvende og sidst kanske bäst att parafrasera Shakespeare och avsluta med att säga att ”jag är här för att begrava Christenson, inte för att prisa honom”..?

TEXT: Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet

Författaren önskar uttrycka sin tacksamhet till Lukas Sjöström för vänlig hjälp med korrekturläsning, Drew Swinerd för goda litteraturtips, samt Fredrik Tersmeden för framtagande av arkivhandlingar.