Lundensaren Alumnnätverket Lunds universitet

Övernaturliga händelser timar på skånska landsbygden omkring år 1840. Följ med när arkivarien på universitetsarkivet Henrik Ullstad berättar en historia om döda kyrkoherdar, supande komministrar, främmande hästar, mystiska bränder och fönsterluckor som lever sitt eget liv. Tag er i akt i oktobermörkret, för nu spökar det i prästgården!

Inledning

När jag och min arkivariekollega Fredrik Tersmeden fick frågan om att skriva en artikel, gärna med halloweentema, till oktobernumret av Lundensaren tänkte vi först att det skulle vara en smal sak. Säkerligen fanns det gott om spökhistorier från Lunds universitets historia att gräva fram ur arkivets gömmor!

Först gick vi till rektorsförhören. Kanske hade några studenter blivit varnade av rektor vid förra sekelskiftet för att ha klätt ut sig till spöken och skrämt upp stadens invånare? Men med undantag för två studenter som släpats inför rektor emedan de visat sig på gatan iklädda ”korta lakan” (utan uppgift om detta var i syfte att klä ut sig till spöken eller ej) kammade vi noll.

Rättegångsprotokollen från 1600- och 1700-talen, då? Måhända hade någon skällt en borgarhustru för att vara häxa? Vi gick igenom alla rättegångsfall som involverade kvinnor, men de handlade främst om utomäktenskapliga barn, brutna äktenskapslöften och – i ett anmärkningsvärt fall – en student som anklagade en kvinna för förtal då han absolut inte slagit sönder hennes fönsterrutor, tvärtemot vad hon påstått.

Fredrik föreslog då att vi skulle skriva om den påstått hemsökta hissen på Historiska museet. Mot detta invände jag att jag en gång åkt densamma hela vägen uppifrån och ner utan anmärkning.

Hade massproducenten av avhandlingar och professorn i ekonomi Claes Blechert Trozelius månne skrivit en avhandling om pumpor, undrade jag i ren desperation. Måhända, men vilken av hans många jordbruksrelaterade avhandlingar skulle det vara? Och risken fanns att en sådan artikel ändå inte skulle ha den rätta halloweenklangen.

Det var inte förrän jag slog upp andra bandet av Paul Gabriel Ahnfelts ”Studentminnen”, ett verk som Nordisk familjebok för övrigt karaktäriserar som ”alltför rikt på ostyrkta anekdoter samt förhastade och stötande omdömen om många dels bortgångna, dels då ännu lefvande personer”, och däri fann ett kapitel med ”telluriska” minnen som jag anade det ektoplasmiska ljuset i slutet på tunneln. Vad jag fann däri är i sanning en kuslig historia som här överlämnas till den hugade läsekretsen.

Det spökar i prästgården!

Paul Gabriel Ahnfelt föddes 1803 i Gullarps socken i Skåne, där hans far Jonas Ahnfelt var kyrkoherde. Efter att ha genomgått Katedralskolan i Lund skrevs han redan år 1817 in vid Lunds universitet och promoverades till filosofie magister sex år senare. Ahnfelt var hårt engagerad både i nykterhetsfrågan och i den inomkyrkliga väckelsen; han hörde till det så kallade ”rörelsepartiet” inom Lunds stift som stod för en lågkyrklig, närmast liberal, reformtendens inom Svenska kyrkan. År 1830 kallades han – utan att vara prästvigd! – av friherre Fredrik Trolle till kyrkoherde i Bosarp, en församling till vilken baronen hade patronatsrätt, en utnämning som föranledde Ahnfelt att snarast möjligt avlägga prästexamen.

Vi förlägger således vår scen till Bosarp, en liten by på skånska landsbygden norr om Eslöv. Här bor alltså kyrkoherden Paul Gabriel Ahnfelt, tillsammans med hustrun, grosshandlardottern Hedvig Sofia Ekstrand, och deras tre döttrar. I hushållet bor även allt tjänstefolk som krävs för att driva en prästgård under första halvan av artonhundratalet; här finns drängar, pigor och tjänstepojkar. Under gården lyder ett antal torparfamiljer, och inte långt därifrån bor klockaren Möller, en man som Ahnfelt själv kallade för ”platt oförmögen”, åtminstone när det kom till de delarna av hans tjänst som rörde barnundervisningen. Omkring prästgården ligger Bosarps församling, en bygd med ungefär tusen invånare, som kyrkoherden Ahnfelt – åtminstone enligt egen utsago – välvilligt och paternalistiskt försöker höja i andlig bemärkelse. Särskilt motarbetar den gode kyrkoherden och nykterhetsivraren det myckna brännvinsdrickandet: ”det värsta hindret mot mina försök att förhjelpa folket till en bättre både lekamlig och andelig existens”, som han själv uttrycker det.

Plötsligt börjar konstiga saker hända i Bosarps prästgård; prästhustrun Hedvig Sofia tycker sig en dag höra sin make komma hem tillsammans med en besökare och gå in i arbetsrummet, men när hon en stund senare söker sin make däri finner hon rummet tomt och fönsterluckorna tillbommade mitt på ljusan dag. Ahnfelt själv visar sig ha varit upptagen hela dagen med sina konfirmander och har inte varit hemma om. Även vid andra tillfällen visar sig prästgårdens tunga fönsterluckor – som vanligtvis kräver två personers ansträngning för att över huvud taget stängas – vara mystiskt förbommade trots att de inte borde vara det, och en vinterkväll år 1840 dyker två okända hästar mystiskt upp vid vattenhon vid prästgårdens pump, trots att alla grindar är stängda och främmande ök omöjligt skulle kunna ta sig in på gårdsplanen.

Vad berodde dessa till synes övernaturliga händelser på? Ahnfelt, en framåtskridande man, ställer sig i sina memoarer svarslös, men meddelar att hans församlingsbor hade två teorier. Den första, att det var fråga om järtecken som skulle visa på kyrkoherdens nära förestående dödsfall, motsäges av att Ahnfelt avled först år 1863, ett tjugotal år efter sin tid som kyrkoherde i Bosarp. Den andra förklaringen var inte mindre makaber, men kräver dock att vi åter förflyttar oss i tiden, denna gång till ungefär 60 år innan hemsökelserna i Bosarp.

”En salig död af slag”

Den 19 juni 1781 skrevs Sven Julius Sjöholm in vid Lunds universitet och den Skånska nationen. Han var son till en klockare och före detta Lundastudent i Stehag och ämnade, precis som många av sina medstudenter, att bli präst. Enligt de så kallade nationstabellerna – terminsvisa redogörelser över nationsmedlemmarnas sociala situation och studier, som nationerna var tvungna att lämna in till universitetet varje termin – bodde Sjöholm inledningsvis inneboende hos ”Domkyrkobetjänten Holmberg”, och bevistade dels teologiprofessorn Nils Hessléns, dels professorn i vältalighet och poesi Nils Stobæus föreläsningar. Utöver detta tog han även privatlektioner i logik.

Efter vårterminen 1782 försvinner Sven Julius Sjöholm ur nationstabellerna en längre period, för att höstterminen 1785 åter dyka upp däri, då boende hos ”Skoflickaren Berggrens änka”. Antagligen återvände han till universitetet för att fräscha upp sina kunskaper inför prästexamen; förutom att bevista föreläsningar för professorerna i teologi och filosofi tog han även privatlektioner i hebreiska, teologi och latin. Han prästvigdes slutligen den trettonde augusti 1786.

Efter sin prästvigning hamnade Sjöholm som komminister i Bosarp, under dåvarande kyrkoherden Carl Krutzén. Krutzén hade varit student i Lund vid ungefär samma tid som Sjöholms far, men hade till skillnad från denne disputerat (på en avhandling författad av historieprofessorn Sven Lagerbring om ”den romerska bränningen av rävar i förhållande till Domarbokens 15 kapitel”!) och blivit prästvigd. Det var alltså hit som den unge nyexaminerade prästen Sjöholm kom på sin första postering på den prästerliga banan.

Om läsaren trodde att det nu var dags för Sjöholm att visa framfötterna och göra karriär så må vederbörande vara förlåten för detta misstag, men i sin tjänstgöring visade sig den unge prästmannen tvärt om snabbt vara ytterst olämplig som präst.

Enligt vad Ahnfelt berättar började Sjöholm snart umgås med ”ortens lumpnaste pack” och anställa veritabla suporgier i prästgården. Vid något tillfälle ska han, tillsammans med sina dryckesbröder, framåt småtimmarna ha stämt upp en psalm utanför Krutzéns sovrumsfönster, något som föranledde kyrkoherden att utbrista i en så kraftig straffpredikan att en av de församlade direkt greps av ånger ”och från den stunden avskydde både [Sjöholms] och andra ogudaktiga prästers sällskap”. Krutzéns förmaningar berörde dock uppenbarligen inte komministern Sjöholm, som istället flyttade sitt kortspel och drickande till sakristian, där man får anta att han i högre grad var ifred från sin överordnades invändningar.

Hur det nu än var med detta så avled Krutzén den 5 augusti 1794 ”genom en salig död af slag”, som kyrkoboken uttrycker det hela. Huruvida slaganfallet orsakades av hans oregerlige komminister eller inte förtäljer inte historien, men klart var att Sjöholm snabbt manövrerade bakom kulisserna för att utnyttja sin kyrkoherdes frånfälle; kort efter dödsfallet inkom Krutzéns änka med en skrivelse till domkapitlet där hon anhöll om att Sjöholm – av elaka tungor utnämnd till Krutzéns ”medhjälpare i äktenskapet” – skulle förordnas att upprätthålla förvaltningen av församlingen under hennes nådårstid. Uppenbarligen var Sjöholms avsikt att ”konservera” sin företrädares änka och erövra kyrkoherdebefattningen genom att gifta sig med henne. Ansökan beviljades, men kort därefter ångrade änkan sin ansökan i en ny skrift, där hon hänvisade till Sjöholms ”uppförande”. En ny präst skickades således till Bosarp, medan Sjöholm förpassades till en komministertjänst i Kverrestad.

Det mörka moln som sänkt sig över Sjöholm i Bosarp följde med honom till Kverrestad. Den sextonde oktober 1795 brann Kverrestads prästgård ned, och komministern fann sig anklagad för mordbrand. Domstolen kunde inte enas och hänsköt saken ”på framtiden och under Guds dom”, men Sjöholms prästerliga karriär var fullständigt skjuten i sank. När Sjöholm försökte skaffa sig en ny komministertjänst år 1797 fick han istället rådet att ägna sig åt skolundervisning och beordrades att avhålla sig från att vidare utöva prästämbetet, dock utan att formellt avkragas. Enligt Ahnfelt slutade Sjöholm sina dagar som landsflyktig i Danmark där han livnärde sig som skarprättargesäll.

Men, frågar sig den trogne läsaren, vad har detta med spökerierna i Bosarps prästgård att göra? Jo, skandalen kring Sjöholms uppträdanden, manövrerande och förpassande till Kverrestad, tillsammans med branden i Kverrestads prästgård, gjorde att det snart började florera rykten bland Bosarpsborna att kyrkoherden Krutzén inte alls dött ”en salig död af slag”. Enligt dessa rykten, fortfarande levande på Ahnfelts tid över ett halvsekel senare, hade Krutzén snarast dött en våldsam död för sin komministers hand. Det var alltså ingen mindre än den mördade kyrkoherden Krutzén som gick igen i Bosarps prästgård – stängande fönsterluckor, insläppande hästar och imiterande besökare i kyrkoherdens arbetsrum – för att på detta sätt kräva rättvisa bortom graven.

Avslutning

Spökade det verkligen i Bosarps prästgård? Ahnfelt själv tycks, i sina Studentminnen, anta en ambivalent attityd till det hela. Å ena sidan skriver han inte uttryckligen att han tror på spöken, men å andra sidan säger han att han inte kan förklara det inträffade.

Och vad tror jag? Jag måste personligen säga att jag inte tror på spöken, men någonting måste ju ha hänt för att föranleda den annars nyktre och framåtskridande Ahnfelt att skriva ner dessa händelser i sina memoarer. Om jag måste yttra någon form av åsikt rörande det inträffade så väljer jag att ansluta mig till den anonyme utgivaren av studentminnena, som erbjuder en synnerligen prosaisk, men roande, förklaring på desamma. Enligt någon av Ahnfelts efterträdare på kyrkoherdeposten i Bosarp ska ”spökerierna” egentligen ha varit en hämnd från missnöjda församlingsbor, trötta på Ahnfelts uppfostringssträvanden i allmänhet och brännvinsmotstånd i synnerhet. Ett sorts artonhundrafyrtiotalets skånska landsbygds motsvarighet till ”bus eller godis”, med andra ord.

Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet

Författaren önskar uttrycka sin tacksamhet till Lukas Sjöström för vänlig hjälp med korrekturläsning.