När två oväntade silverspiror dyker upp i Kulturens magasin startar en historisk detektivresa för arkivarien Henrik Ullstad. Jakten på svar leder långt tillbaka i universitetets ceremoniella traditioner – och fram till upptäckter som utmanar den gängse bilden av dessa ikoniska föremål.
Det lider mot jul, även för oss arkivarier vid avdelningen Dokumenthantering. Julefriden sänker sig över Arkivcentrum Syd, och ur vissas högtalare strömmar Lundaalumnen Viktor Rydbergs kända julsång, där det förkunnas att stjärnan ”leder ej bort, men hem”. Detta är en berättelse om stjärnor, och hur de, i alla fall i arkivsammanhang, kan leda oss om inte hem så i alla fall på en resa ”down the rabbit hole” med minst sagt uppseendeväckande resultat.
Den 18 december 2024, alltså för knappt ett år sedan, anlände en intressant julklapp till min inkorg. Universitetets övermarskalk hade en fråga rörande de två silverspiror som bärs framför Rector magnificus i universitetets processioner. Det visade sig nämligen att det fanns två identiska spiror i Kulturens silvermagasin, och frågan på allas läppar var vad detta kunde betyda. Hade universitetet fyra spiror och inte två? Var de kopior? Och om de var det, vilka var originalen? Och vems var exemplaren på Kulturen?
Låt oss börja från början
Men, låt oss börja från början. Vintern 1667 anlände en något skamfilad man med en lika skamfilad försändelse till Lund, då ännu inte universitetsstad. Mannen hette Nils Beckman och var nyligen utnämnd till professor i romersk rätt vid det planerade universitetet, medan försändelsen innehöll allt det som behövdes för att inviga ett sådant i stormaktstidens Sverige; rektors- och professorskåpor av sammet respektive siden, en samling hattar för samma personer, pedellrockar, akademivaktsuniformer, universitets- och fakultetssigill samt – så klart – ”2 st: Septer aff Silfwer Zierförgylte”. De var tillverkade av den kunglige guldsmeden Michel Pohl, kröntes av var sin stjärna med inskriptionerna ”Sapientia divina” (”den gudomliga visheten”) och ”Sapientia humana (”den mänskliga visheten”) och vägde 112 lod (något mindre än 1,5 kilo). Och varför skamfilade? Det hade inte burit sig bättre än att professorn och delar av lasten hade ”[kastats] af en bro utanför Norrköping” på vägen ner, varvid några hattar och professorns arm tagit skada.
Spirorna verkade dock ha överlevt denna olycka och kunde medverka vid universitetets invigning den 28 januari 1668. Invigningen var en stor femdagarsaffär, där, förutom den blivande akademiens professorer och anställda, även Skånes generalguvernör och representanter för officerskåren, prästerskapet, borgerskapet samt generalguvernementets ämbetsmän deltog. Vid invigningsprocessionen bars ”insignia academiæ” (däribland kanske spirorna?) på ”blåa hyenden […] af 6 förnäme adelsmän”. Invigningsakten följdes av festmiddagar och fyrverkerier, allt i enlighet med vad som anstod en universitetsinvigning under den svenska stormaktstiden.
Därefter blev spirorna kvar i Lund och användes – får man anta – vid universitetets ceremonier. Deras självklara status som ett av de främsta insignierna för rektorsvärdigheten illustreras av att när rector magnificus Andreas Stobaeus år 1706 (ungefär) lät måla av sig iklädd rektorskåpa och med rektorshatt och universitetets konstitutioner i handen så ligger spirorna tillsammans med universitetets nycklar framför honom på bordet som en tydlig symbol för hans akademiska rang och värdighet. Och sedan dess och fram till våra dagar har de två sextonhundratalsspirorna – så förtäljer i alla fall historien – beledsagat rektor vid promotioner, professorsinstallationer och allsköns akademiska ceremonier och evenemang.
Bingo!
Men hur var det nu med de två extraspirorna i Kulturens silverförråd? Den dramatiska inledningen till trots stod det klart för alla involverade att detta näppeligen kunde vara annat än kopior. De var nämligen både mycket lättare och mindre skarpa i detaljerna än universitetets spiror – och 1,5 kilo vägde de i alla fall inte. Övermarskalkens och Kulturens misstankar föll omedelbart på den nu nedstängda universitetshistoriska utställningen som en gång funnits i museets lokaler. Till den hade nämligen kopior av spirorna tillverkats – uppenbarligen var ett och ett halvt kilo sextonhundratalssilver lite väl stöldbegärligt för en sådan utställning. Och trots en kollegas tvärsäkra påstående att kopiorna ”var ett par tunna replikor i försilvrad plast. Jag tror att de slängdes när utställningen lades ned. Det var alltså absolut inte de spiror ni har tittat på nu.” kunde jag motbevisa honom genom att leta i Lunds universitetshistoriska sällskaps arkiv. Snart fann jag vad jag letade efter: en faktura från Riksantikvarieämbetets antikvarisk-tekniska avdelning, daterad den 17 december 1998 – ständigt dessa decemberdatum – på den nätta summan 93 000 kronor för kopiering av ”två st processionsspiror från Lunds universitet”. Bingo!
”Men, hallå där!”, hör jag någon invända, ”93 000 kronor för ’ett par tunna replikor i försilvrad plast’ låter väldigt mycket”. Och jag är, ehuru offentliganställd, böjd att hålla med. Ett närmare studium av fakturan visade dock att min kollega hade fel; kopiorna var inte av plast, utan var tillverkade genom så kallad galvanokopiering. I denna process, som ofta används för att kopiera exempelvis mynt för utställningsändamål, framställs en gjutform för vardera sidan av föremålet, formen elektropläteras och de två metallhalvorna sammanfogas. Något finare – och mycket dyrare – än en plastkopia, alltså!
Mysteriet kring de två spirorna hos Kulturen var således löst; de var galvanokopior tillverkade år 1998 till Lunds universitetshistoriska sällskap i syfte att ställas ut i den universitetshistoriska utställningen. Men kaninhålet var faktiskt djupare än så. Bifogat fakturan var nämligen fotokopior av två identiska brev – ett för varje spira – som hittats inne i spirorna när de skruvades isär hos Riksantikvarieämbetet. Dessa var författade av den lundensiske guldsmeden Johan Petter Hasselgren i maj år 1868, vilket satte ytterligare ett spinn på hela spirhistorien.
Svulstigt universitetsjubileum
Den skarpögde läsaren noterar här att år 1868 är exakt 200 år efter universitetets invigning. Detta är ingalunda ett lyckligt sammanträffande, utan Hasselgrens lappar hade ett intimt samband med universitetets tvåhundraårsjubileum, som avfirades just 27–29 maj detta år. På artonhundratalet – jubelfesternas tidevarv, som Strindberg uttryckte det – krävde tidsandan att ett universitetsjubileum var svulstigt. Och Lunds universitet tänkte inte lämna någon besviken. Inbjudningar gick ut till envar som var något i Sverige, och i många fall utanför landet. Professor Martin Weibull fick i uppdrag att skriva universitetets historia i två band. Jubileumsmedaljer beställdes. Nya kläder till akademivakt och anställda syddes upp. Fester och baler planerades. Jubileumskantater, -sånger och -dikter skrevs och tonsattes. Militärmusikorkestrar kontrakterades. Universitetets nycklar omförgylldes. Och under tre dagar och i närvaro av kung Karl XV, arvprins Oscar och representanter för det svenska samhällets elit, tillika med en stor mängd gäster från de nordiska länderna och Tyskland, förrättades dels själva jubileumsakten, dels promotioner i alla fyra fakulteterna.
Och mitt i alla dessa förberedelser och firanden fanns såklart även universitetets spiror. Den gudomliga och mänskliga vishetens symboler skulle ju om inte annat så klart delta i processionerna till och från Domkyrkan. Men om fallet från bron år 1668 inte skadat dem nämnvärt så verkar det som att de 200 åren därefter lämnat dem någorlunda skamfilade. Det var därför kanske inte så konstigt att spirorna lämnades in till Hasselgren för lite välbehövliga restaurationer, och i breven inuti spirorna, som inleddes ”Vördige Embets-Broder”, förklarade Hasselgren att han – eller snarare hans anställde Carl Leonard Moberg – hade ”reparerat” stjärnorna på spirornas toppar. Brevens existens var förvisso ingen hemlighet – när de upptäcktes i samband med galvanokopieringen skrevs det till och med en artikel i personaltidningen LUM om fyndet – men Hasselgrens uttalande om stjärnorna, i kombination med uppgiften om att dessa bar en silverstämpel från år 1868, ledde mig till att undersöka vad som egentligen fanns dokumenterat om 1868 års reparationer, och hur ingripande de egentligen hade varit.
126 riksdaler och 56 öre
Konsistoriets (motsvarande universitetsstyrelsen) protokoll gav inga ledtrådar. Där talades förvisso mycket om det stundande universitetsjubileet och olika utgifter däromkring, men inget sades om just spirorna. Samtidigt kunde väl Hasselgren knappast ha utfört sitt arbete gratis. Precis som i fallet med kopiorna var det till sist fakturor som gav svaret. I universitetets räkenskaper fanns två fakturor från Hasselgren. Den första fakturan var från februari 1868. I denna krävde han universitetet på 12 riksdaler för att han ”Reparerat 1 Cursor-spira” och ”Förgyllt 2 st. Nycklar” (de sistnämnda torde väl syfta på de ovannämnda universitetsnycklarna). Så långt var allt väl, men några månader senare – i maj – inkom en för eftervärlden illavarslande spir-faktura från Hasselgren. Enligt denna hade han inte bara ”Reparerat och förgyllt skaften”, utan också tillverkat ”2 st. nya stjernor” till en sammanlagd kostnad av 126 riksdaler och 56 öre. Det var inte utan en kall kåre rann nerför min rygg när jag läste orden ”nya stjernor” och dessutom noterade att han drog av 51:41 för ”97 ort [ca 412 gram] gammalt silfver”.
Hasselgrens ”reparation” verkade alltså vara aningen mer hårdhänt än vad hans brev gav vid handen. Även om vi så klart inte kan med exakthet veta vilka åtgärder som rymmer sig bakom begreppen ”nya stjernor” och ”gammalt silfver” ligger det nära till hands att Hasselgren och Moberg helt sonika tillverkat splitternya stjärnor och smält ner de gamla – vi kan dra paralleller till att bara ett tiotal år senare innebar en ”renovering” av Lunds domkyrka att bägge medeltidstornen utan vidare revs och nya torn byggdes i nytt material. Så det verkade alltså som att universitetets spiror inte var från sextonhundratalet som vi alla trott – i alla fall inte helt och hållet – utan med undantag för skaften härrörde från 1800-talet!
Så kan det gå i arkivvärlden. En i 150 år bevarad fakturaavskrift kullkastar allt vad vi tror oss veta om en av vårt universitets mest synliga symboler. En i sanning tråkig julklapp – ett ”mjukt paket”, om än gjort i artonhundratalssilver. Men samtidigt finns det något vackert i att sanningen – ehuru en något obekväm sådan – kunnat komma fram i dagen. Hade det inte varit för den ”gudomliga och mänskliga vishet” som sett till att två fakturor från 1868 nogsamt skrivits av och bevarats för eftervärlden hade vi levt kvar i en förvisso bekväm men dock osann föreställning om hur det egentligen förhöll sig med universitetets silverspiror.
Och vad gör det egentligen att våra spiror inte är hundraprocentigt sextonhundratal? Till jubelfesten hade C. V. A. Strandberg skrivit en särskild jubelfestkantat, som sluts med de profetiska orden:
Än när sekler ha gått till ända
Hållen lamporna stadigt tända
Och belysen hvad dunkelt är!
Nu – en tacksam blick tillbaka,
Så – ett löfte på nytt att vaka,
Lif och ande att utransaka,
Verldars flammande väg utstaka –
Sanningens grundmur resa här!
Att sextonhundratalet förenar sig med artonhundratalet i spirorna är kanske egentligen en styrka? Ett synligt tecken på att Lunds universitet har ett långt och skiftande förflutet som för oss in i en ljusnande framtid? Om inte annat så tänker jag försöka känna så när jag ser hur spirornas stjärnor ”tindra så klara” med sin gudomliga och mänskliga vishet framför rektor vid universitetets högtider. Måtte de fortsätta att inspirera universitetet och dess anställda även i framtiden.
Och med det önskar jag er alla en god jul. Om ni vill får ni gärna sätta en stjärna eller spira i toppen på granen.
Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet
Författaren önskar uttrycka sitt varma tack till Lukas Sjöström, Per Stobæus och Fredrik Tersmeden för värdefull input, samt akademiintendenturen vid Lunds universitet, utan vars inledande fråga denna artikel aldrig blivit till.
Ps. Nu för tiden gallras universitetets fakturor efter 17 år. O tempora, o mores! Ds.