Få alumner från Lunds universitet torde ha blivit nyhetsstoff på Hawaii. Men undantag finns. Den 27 november 1933 fick läsarna av Honolulu Star Bulletin sig till livs en notis om ett fenomen i det avlägsna Sverige. Fredrik Tersmeden, fil dr h c, och arkivarie vid Universitetsarkivet, berättar om Kalmars första studentska, Dagmar Karlberg – matematikern som sadlade om till översättare och aldrig tröttnade på att lära sig nya saker.
Få alumner från Lunds universitet torde ha blivit nyhetsstoff på Hawaii. Men undantag finns. Den 27 november 1933 fick läsarna av Honolulu Star Bulletin sig till livs en notis om ett fenomen i det avlägsna Sverige: ”Miss Dagmar Karlberg, 65 years old, living at Garvie, Sweden, claims to have taught herself Bulgarian, Rumanian, Chinese, Serbian and Turkish in just over two years”.
Det var heller inte bara var på Hawaii man kunde läsa om detta. Notisen kom nämligen från den stora nyhetsbyrån Associated Press (AP) och vandrade hösten 1933 genom amerikanska tidningar från Brooklyn till Las Vegas. Texten var identisk så när som på namnet på Miss Karlbergs hemort, där de lokala sättarna tycks ha kämpat med det exotiska namnet. Det som i Honolulu blivit ”Garvie” blev i Gettysburg till exempel ”Bavie”. I de flesta fall stod det dock något mer korrekt ”Gavle” – alltså Gävle, ty där bodde fröken Karlberg vid tiden.
Smyglärde på broderns lektioner
Att Dagmar Karlberg på sin ålders höst skulle nå världsrykte som språksnille var dock ingalunda självklart när hon föddes – nej, inte ens att hon skulle få leva till hög ålder. Visserligen var hennes far Kalmar stads lasarettsläkare, men inte ens detta var vid tiden en garanti för att ens närmaste skulle få ett långt liv. Året före Dagmars födelse hade båda hennes äldre systrar, fem och två år gamla, ryckts bort inom loppet av några veckor. Gissningsvis var en ny dotters ankomst året därpå, den 26 september 1866, desto mer efterlängtad, och att hon blev en ”ersättning” för sina avlidna syskon speglas i att hennes tre förnamn – Eva Dagmar Elisabeth – alla tidigare hade burits av dessa.
Utöver föräldrarna, Dagmar och de tidigt bortgångna systrarna bestod familjen även av två söner: storebror Ivan (född 1865) och lillebror Gustaf (född 1869). När Ivan blivit fem började han få undervisning i hemmet; något hans lillasyster tydligen var mycket nyfiken på. Egentligen ansågs hon för liten för att deltaga i lektionerna, men mot löfte att hålla sig alldeles tyst fick hon ändå sitta med. Det hela beskrevs senare i en tidningsartikel baserad på Dagmars egen redogörelse:
Hon satt på en liten pall i en vrå med en docka i knäet. Hon blandade sig inte i vad som sades, men ingen kunde hindra henne från att lyssna intensivt. På så sätt lärde hon sig allt vad som var möjligt att lära med hjälp av öronen. När lektionen var slut smög hon sig varje gång fram och tittade i boken som användes, för att hon även skulle kunna inhämta vad som skulle läsas med hjälp av ögonen. På så sätt gick det till att när brodern kunde läsa kunde även hon.
På denna tid var det verkligen långt ifrån självklart att ge unga kvinnor någon formell utbildning över folkskolenivå, och det statliga högre skolväsendet var exklusivt inriktat på gossar. Men Dagmar Karlberg hade dubbel tur. Dels hade hon uppenbarligen en familj som bejakade hennes ”vetandebegär”, dels var Kalmar vid tiden en stad där det fanns ett antal privata flickskolor. Mest ambitiös och långlivad av dessa var den Nisbethska skolan, ledd av den driftiga fröken Georgina Nisbeth. Till hennes uttalade målsättning hörde ”att säkerställa en utbildning för de unga flickorna, i största mån likvärdig med den, som stod gossarna till buds vid de allmänna läroverken”. Av detta skäl rekryterade fröken Nisbeth åtskilliga av lärarna från stadens gossläroverk att timundervisa i de högre årskurserna även vid hennes skola. Och i denna sattes alltså Dagmar Karlberg. Hon har senare själv skrivit att ”inga upplevelser så etsat sig in i mitt medvetande som de sju är (1877–1884), vilka jag tillbragte i den Nisbethska elementarskolan för flickor”.
Oförskämd nog att ta studenten
Att den vet- och läsgiriga Dagmar trivdes i skolan var dock inte detsamma som att allt var frid och lycka i det kalmaritiska läkarhemmet. Hennes far plågades av en ”af studier och arbete i förtid bruten hälsa”. Efter perioder av tjänstledighet tvangs han 1883, endast 53 år gammal, att ta avsked från lasarettet, vilket förklarar senare uppgifter om att Dagmar Karlberg kom ”från en fattig familj”. Detta blev knappast bättre när fadern två år senare avled i njurinflammation. Storebror Ivan tog konsekvensen genom att emigrera till Australien, kvarlämnande sin mor med de två yngsta, ännu omyndiga, syskonen Dagmar och Gustaf, den senare ännu med två år kvar till studentexamen. Innan han hann avlägga den hade storasyster Dagmar dock, med sin nisbethska skolning och ytterligare några års självstudier i bagaget, redan våren 1887 varit ”oförskämd” nog (ordvalet är hennes eget) att tåga upp till stadens gossläroverk och förklara att hon önskade få avlägga examen som ”privatist”. Något sådant hade aldrig tidigare hänt i Kalmar och försatte skolledningen i bryderi.
Den hederlige rektorn visste inte hur han skulle bära sig åt med mig. Han rev sig i huvudet och så sa’ han:
– Det går inte an att fröken sitter bland de unga männen – de skulle bli för distraherade. Och så placerades jag nere i rektorsexpeditionen, som låstes, och där satt jag i splendid isolation och löste de skriftliga uppgifterna. Nå – så blev det muntlig examen och de lyckliga nybakade skulle som vanligt kasta sig ut på torget i famnen på alla mammorna, papporna, bröderna och flammorna för att bli kringklappade och blomsterhöljda. Men jag – jag fick inte vara med om det. Det var ”opassande”. Och så fick jag smyga ut bakvägen – fast jag hade laudatur [det högsta betyget].
Den diskreta sortin till trots så gick det ingalunda spårlöst förbi att Kalmar hade fått sin första studentska. Kalmar nation i Uppsala uppmärksammade det hela med att bjuda in henne till en studentfest samma sommar; en inbjudan som Karlberg via pressen dock tvingades meddela att hon inte nåtts av i tid för att kunna tacka ja. Någon direkt avfärd till universitet – vare sig i Uppsala eller annorstädes – blev det inte heller för den nybakade studentskan. I stället valde hon att under det följande året läsa in ytterligare ett ämne – latin – för att komplettera sin studentexamen härmed året därpå; detta samtidigt som lillebror Gustaf fick sin vita mössa på huvudet. Och med båda de kvarvarande barnen således behöriga för universitetsstudier tog modern dessa med sig till Lund där de i juli 1888 flyttade in på Hjortgatan 5. I september samma år skrevs båda syskonen in vid universitetet; Gustaf som en av mer än hundra manliga novitier bara denna termin, Dagmar som lärosätets sjuttonde studentska någonsin.
Studentska med låg profil
Det universitet Dagmar Karlberg kom till var alltså synnerligen kvinnoglest. Just höstterminen 1888 innebar dock en kraftig relativ ökning av andelen studentskor med inte mindre än fem unga damer inskrivna inom loppet av några veckor. Flera av dessa kom att bilda ett socialt nätverk ihop med sina äldre medsystrar, men att döma av minnesbilder från tiden tycks Dagmar Karlberg inte ha varit en av dessa, och man kan fundera på varför. Kanske hade det att göra med att Karlberg kommit till Lund med sin familj och inte på samma sätt som de studentskor som anlänt långväga ifrån till studieorten hade ett behov av att bygga sig ett nytt socialt sammanhang? Men kanske var det också så att familjens knappa ekonomiska ställning innebar att Dagmar vid sidan av studierna var tvungen att lägga mycket tid på att bistå sin mor i hushållet?
För det sistnämnda talar att Karlbergs studier under de första åren gick jämförelsevis långsamt. Medan lillebror Gustaf blev filosofie kandidat redan efter ett och ett halvt år så tog Dagmar hela fyra år på sig. Sedan vände det dock. Visserligen lade Gustaf redan våren 1895 fram en licentiatavhandling men fullföljde sedan inte de tillhörande proven och fick därför inte ut denna examen förrän många år senare (1903). Då hade storasyster Dagmar redan en komplett licentiatexamen sedan hösten 1895.
En annan sak som slår en när man tittar på den dokumentation om syskonen Karlberg som finns i Universitetsarkivet är att denna inte visar några spår av att det var Dagmar som skulle bli känd som ett språksnille. Snarast tvärtom: i Lund var det Gustaf som tillhörde Filosofiska fakultetens humanistiska sektion och vars avhandling utgjordes av en översättning av en fornegyptisk tempelinskription. Dagmar däremot tillhörde den naturvetenskapliga sektionen och skrev sin avhandling i matematik och mekanik om så kallade pinch-punkter! Som nyutexaminerad licentiat annonserade hon också i lokalpressen om att hon gav privatlektioner i matematik.
Snart skulle Dagmar Karlberg också bedriva undervisning på ett mer organiserat sätt än privatlektioner: hon blev skollärare. Detta var inget konstigt; bland de tidigaste lundastudentskorna var de absolut vanligaste yrkeskarriärerna antingen som läkare eller som lärare, det senare särskilt i flickskolor. Och det var också tjänster i sådana skolor Karlberg fick: i Norrköping, Halmstad och slutligen Skövde. Alla anställningarna var dock kortvariga, och snart insåg Karlberg att detta inte var vad hon ville ha ut av livet. En anledning var ekonomisk: ”det var dåligt betalt, bara 800–900 kr. om året i lön, och jag hade studieskulder att amortera”. Men till det hela kom också en ny inriktning på hennes personliga intressen. Som kontrast till de naturvetenskaper hon hittills främst studerat och undervisat i slog en kärlek till språk ut ”i full låga”: ”Jag fick en häftig lust att lära mig så många språk som möjligt”, berättade hon senare. Och därav att hon nu genomförde sin första fortbildningsinsats efter universitetet: hon gick sommaren 1898 en kurs vid Karl O Lindbergs handelsinstitut i Göteborg. Detta i kombination med egna språkstudier gjorde henne nu redo för det som skulle bli hennes nya värv: att som ”utländsk korrespondent” handha internationell brevväxling för olika uppdragsgivare.
Översatte ”propagandaskrift”
Sin första anställning inom detta nya fält fick Karlberg ”vid ett större industriföretag” i Göteborg, vilket dock, med hennes egna ord, ”kullbytterade”. Senare skulle hon dock ha bättre tur med motsvarande tjänster vid först Skultuna messingsbruk, senare Husqvarna vapenfabrik och slutligen skeppsredaren Erik Brodins rederi i Gävle. Mellan varven hann hon också med ett par anställningar inom den diplomatiska världen, nämligen vid det amerikanska konsulatet i Bergen och det grekiska konsulatet i Helsingfors. Parallellt annonserade hon också sina tjänster som frilansande översättare.
Till slut beslöt Dagmar Karlberg sig för att bli sin helt egen: från omkring 1917 var hon inte längre anställd av någon utan drev egen översättningsbyrå och gav språklektioner i Gävle. Rimligen var de flesta av de uppdrag hon fick även fortsatt av den mer formella och merkantila natur som hon ägnat sig åt i företag och vid konsulat, och det finns inga tecken på att hon hade ambitioner att ägna sig åt ett mer litterärt översättarskap – med ett framträdande undantag. Våren 1920 utkom på Åhlén & Åkerlunds förlag boken Aftnar vid Genèvesjön i ”bemyndigad översättning av Dagmar Karlberg”. Den var av en polsk filosof och professor, Marian Morawski (1845–1901), och hade i original utkommit i en första utgåva redan 1893. Vi vet inte om översättningen var en beställning från förlaget eller ett initiativ från Karlbergs egen sida. Det förord hon har försett boken med indikerar dock det senare:
Boken hör ej till dem, som läsas en gång och sedan glömmas. Mättad av rika tankar över livets djupaste frågor, griper den mäktigt sin läsare och tager honom fången. [- – -] Gång på gång bläddrar man tillbaka, ständigt tycker man sig finna något nytt, som man förut icke lagt märke till, och när man till sist lägger boken åsido, sker det med känslan att i den ha funnit en verklig vän.
Boken består av ett antal samtal förda inom en krets av internationella gäster vid ett litet hotell i orten Ouchy, bland annat två polacker (varav en, en katolsk pater, utgör bokens berättarjag), en ryss, en sydfransk dramatiker, en schweizisk protestantisk präst, en tysk rättsfilosof och en brittisk författarinna. I en svit av kapitel dryftar dessa olika frågor kring religion, vetenskap, vetande och världsåskådning. Om utfallet av dessa diskussioner får man en mycket tydlig bild om man läser de recensioner boken bestods i flera svenska tidningar. Dessa utmärks, får man konstatera, av en tämligen kritisk ton, ehuru inte mot Karlbergs översättning utan mot bokens budskap. I det då ännu starkt statskyrkligt protestantiska Sverige provocerade boken nämligen genom sin tydliga tes att den verkliga sanningen var att finna inom den katolska läran – ”raka vägen till påfven”, som en recensent uttryckte det, medan andra beskrev boken som en renodlad ”katolsk propagandaskrift” och en tredje menade att författaren serverade sin tes ”å tallrikar, som alldeles uppenbarligen äro tillverkade i Ignatius Loyolas fabriker”. Det senare syftade på grundaren av Jesuitorden, och anklagelsen saknade inte fog för sig: Morawski hade nämligen inte bara varit universitetslärare utan i högsta grad även en aktiv jesuit.
”Ett språk skall erbjuda nya vyer”
Det framgår inte om Dagmar Karlbergs Morawskiöversättning gjordes direkt från polskan eller via något annat språk. Att hon med tiden skulle komma att behärska ett antal slaviska språk vet vi dock, och rent generellt verkar det ha varit under dessa år som frilansande översättare som hon alltmer började bedriva de självstudier i olika ytterligare språk som med tiden skulle göra henne om inte världsberömd så i vart fall temporärt omtalad ända borta på Hawaii. Riktig fart fick dessa studier dock sedan Karlberg valt att pensionera sig i början av 1930-talet. Sensommaren 1933 kunde flera svenska tidningar meddela att ”en gammal dam” i Gävle under de dryga två åren efter sin 65-årsdag ”bara för nöjes och nyfikenhets skull” lärt sig fem ytterligare språk – bulgariska, rumänska, kinesiska, serbiska och turkiska – utöver dem hon redan tidigare behärskade.
Liknande spridda artiklar om språkfenomenet Karlberg fortsatte att dyka upp under det följande decenniet. Här kunde man läsa att ”ryska, spanska, rumänska och turkiska” var hennes favoritspråk (senare kompletterat med ”den mjuka malajiskan”) medan kinesiska var ”intressant men opraktiskt”. De enda språk hon funnit direkt svåra var dock ”baskiska, arabiska och hebreiska” med baskiskan i särklass ”för det är inte likt något annat språk”. Bulgariska gick henne däremot ”lekande lätt” att lära in på bara tio dagar (!) tack vare tidigare kunskaper i ryska. Studiet av estniskan – hennes 25:e språk – var något hon ”förljuvade […] sin konvalescenstid med” efter ett lårbensbrott som 69-åring.
Karlberg berättade även att hon föredrog att lära sig språk som var så annorlunda som möjligt mot de hon kunde tidigare – och särskilt mot det egna modersmålet: ”ett språk skall erbjuda nya vyer och lära en något om de tänkesätt som äro främmande för en svenska”, förklarade hon.
Hur kompetent var då Dagmar Karlberg i alla dess språk? Vi får här, liksom det mesta vad gäller hennes språkstudier, lita på hennes egen utsago: ”Jag kan naturligtvis inte alla dessa språk i betydelsen behärska dessa, jag behärskar bara mitt modersmål – men jag kan reda mig med dem, tala och skriva dem ganska skapligt.” Att kunna skriva dem var också en nyckel till att Karlbergs metod för att förbättra sina kunskaper i de nya språken. Utöver att införskaffa läroböcker och annan litteratur på och om dem såg hon nämligen till att om möjligt hitta personer hon kunde brevväxla med dem på; det kunde vara ”en spansk präst, en professor i Wien och en holländare” eller rentav ”en tvättäkta turk”.
Det är en fascinerande tanke att det i de mest spridda hörn av världen än i dag kan finnas högar av brev från en äldre lundaalumn i Gävle. Än mer fascinerande – och imponerande – blir dock historien om Karlbergs livslånga studier när man vet att hon ända sedan barndomen plågats synproblem. 1937 berättade hon att hon då hade mist all syn på ena ögat och bara hade ungefär 10 % kvar på det andra, men att hon ”gudskelov” alltjämt kunde läsa ”vid stark belysning” och genom att hålla en svart linjal under raderna. Under dessa omständigheter är det inte svårt att tro Karlberg på hennes ord då hon i en annan intervju yttrade att ”kunskapsbegäret har för mig varit en drivfjäder under hela mitt liv”.
Men vid 73 års ålder var det obönhörligen stopp med studierna. Karlberg hade då nyss lärt sig sitt 28:e språk, finska, när hennes läkare uttryckligen förbjöd henne att läsa mer. Ungerskan, som hon tänkt ta sig an som språk nummer 29, fick förbli outforskad.
I systrars vård
Det fotografi av Dagmar Karlberg på äldre dagar som inleder denna artikel kommer från Gävleborgs länsmuseum. I museets databas kan man läsa att det är taget den 20 oktober 1941 på adress Brynäsgatan 16 i Gävle. Det var en adress som tillhörde Elisabethsystrarna, en katolsk nunneorden, verksam i Gävle sedan 1892 och särskilt inriktad på sjuk- och åldringsvård. Mellan 1933 och 1973 drev den sjukhem på den nämnda adressen och där ”vårdades många gävlebor” av vilka vissa även ”slutade även sina dagar på hemmet”. Av dödboken för Staffans församling i Kalmar framgår att det Dagmar var en av dessa: hon fick sluta sina dagar hos Elisabetsystrarna den 12 juli 1945.
Med tanke på det ringa antalet katoliker i Sverige vid denna var det knappast något krav på att dela systrarnas trosinriktning för att få ta del av deras vård, men just i Karlbergs fall undrar man ändå om inte den entusiastiska översättaren av Aftnar vid Genèvesjön kan ha funnit sig särskilt väl till rätta i en katolsk miljö där mässa firades tre dagar i veckan. Alldeles oavsett detta verkar hon dock generellt ha varit en dam som fann sig till rätta här i livet. Eller som hon sade i en intervju som 70-åring:
Det är så roligt att leva, fastän man blivit gammal […]. Livet har så mycket intressant att bjuda på. Har man intressen och ett gott lynne, är man lycklig.
Fredrik Tersmeden
Fil dr h c, arkivarie vid Universitetsarkivet