Det är fart på alumnen Karin Wahlberg och hon är inte rädd för att prova nytt och byta bana. Från lärare till läkare och sedan till deckarförfattare. Hon debuterade med sin första roman Den sista Jouren 2001 när hon skulle fylla 51, och har sedan fördelat tiden mellan mordgåtor och sjukvården.
Du har berättat i andra intervjuer att tanken till boken “Sista jouren” slog dig när du satt på ett morgonmöte på kliniken. Hade du aldrig funderat på att skriva en bok innan dess?
– Jag har försökt att skriva någon barnbok och så, men inte seriöst. Jag har däremot alltid tänkt på saker och processat saker som om det vore en bok.
Du har ju bytt bana flera gånger i ditt liv, gått från lärare till läkare och sen till författare. Hur kommer man fram till en sådan livsförändring? Hur fungerade det?
– Att gå från lärare till läkare var en nödvändighet för att jag blev arbetslös. Jag trivdes jättebra som lärare, men när vi flyttade till Lund fick jag inga lärarjobb. Jag blev lite inspirerad eller avundsjuk på min man som var läkare och jag behövde komma ut bland folk kände jag väldigt tydligt. Så det var lite i panik som jag gjorde högskoleprovet och läste till läkare. Men så var det så kul! Jag hade aldrig velat bli läkare innan dess och trivdes väldigt bra som lärare. Och eftersom jag fick barn tidigt och de hade börjat växa till sig och flyga ut så hade jag mycket frihet att göra dessa valen.
Om man byter bana blir det lite obekvämt så man behöver lite grit, och jag tror bara jag är född sådan. Sedan har jag alltid vetat att livet är begränsat, min mamma dog ju när jag var mycket ung så jag kände det ända in i skelettet. Sedan fick man väl lite gammeldags kommentarer. Jag påverkas av vad människor tycker och tänker som alla andra, men någonstans längst inne gör jag ändå vad jag har lust med.
Hur gick det när du började skriva?
– Jag bara började. Fick en idé och gick hem för att skriva och upptäckte till min förvåning att det flöt på ganska bra. Så upptäckte jag en annan sida hos mig själv, när jag pratar är jag ganska intensiv, men när jag skriver gör jag det ganska långsamt. Sedan läste jag upp de tre första kapitlen för min syster medan vi drack vin, och hon tyckte att jag skulle fortsätta. Det tog lång tid, några år. Och det gjorde jag enbart för att det var kul. Det var ju mitt projekt, och det var nog att komma så nära sig själv som man kunde, utan att det handlade om en själv.
Reflekterar någonsin dina kollegor över att du också är en framgångsrik författare?
– Det är ingen som har brytt sig om det, de var ju vana. Kanske fick jag någon kommentar som “Det kan du ju skriva om”. Men jobbet tar över när man väl är där, ibland har någon patient frågat om nästa bok, men det har inte tagit särskilt stor plats. Men många gillar att jag presenterar sjukvården från olika håll, och att jag skriver så att det stämmer.
En av mina kollegor bad mig skriva en bok om cancer, för att det var svårt att nå ut med information om en så oglamorös tumör som tjock -och ändtarm. Det blev “Cancerland – tur och retur”. Den boken är en av dem som jag är mest stolt över, den skrev jag som ett tack till sjukvården.
Finns det någon särskild karaktär i din roman som du tycker har lite av dig själv?
– Det är väl Claes Claesson. Han är inte lika explosiv som jag är, men hans sätt att se på jobbet är likadant. Att man matar på bara. Han är ganska robust i sitt sätt och han är ingen ytterkantsmänniska, utan tänker att ibland blir det rätt, ibland blir det fel och går på.
Finns det något annat du hade velat göra i framtiden?
– Egentligen inte. Jag är bara glad så länge det får lov att va som det är nu!
Text och research: Ida Andersson
Missade du författarsamtalet med Karin Wahlberg?
Se det nu!
