Nej, titeln ovan syftar inte på något inom forsknings- och undervisningsämnet romanska språk. Den syftar på ett virus. Och när man tänker på kombinationen universitet och virus så associerar man kanske främst till medicinsk eller naturvetenskaplig forskning. Eller möjligen mer vardagligt till hur grasserade säsongsinfluensor och liknande kan leda till temporära ökningar i sjuk- och VAB-frånvaro bland lärosätets enskilda anställda. Men att vissa virus även kan påverka ett lärosäte mer grundläggande, ja det har om inte annat de senaste årens covidpandemi – med hemskickad personal, hastig övergång till nätbaserad undervisning och inställda promotioner – lärt oss. Och coronaviruset Sars-cov-2 var heller inte det första i sitt slag; redan för drygt hundra år sedan drabbade en av dess äldre kusiner, influensaviruset A(H1N1), Lunds universitet – och inte minst dess studenter – hårt.
I historieskrivningen känner vi influensavirus A(H1N1) som spanska sjukan. Det är en egentligen en missvisande benämning, sprungen ur det faktum att de första medialt uppmärksammade fallen rapporterades från Spanien – där bland annat både kung och delar av regeringen insjuknade – i maj 1918. Då hade sjukdomen dock säkerligen redan börjat spridas i flera andra länder på kontinenten, men här gjorde det pågående världskrigets mediecensur att man lade locket på: att en pandemi potentiellt hotade både trupperna och civilbefolkningen var inte något man ville riskera att sänka stridsmoralen med att rapportera öppet om.
Spanien var däremot neutralt och hade fortfarande fri press. Exakt varifrån själva viruset – som vetenskapen först långt senare lyckades identifiera – ursprungligen kom är däremot fortfarande oklart, men en teori är att det togs till Europa med de amerikanska trupper som i och med USA:s inträde i kriget börjat skeppas över hit. Väl på plats skulle det visa sig vara ett betydligt mer dödligt vapen än alla de mänskliga sådana med vilka centralmakterna och ententen bekrigat varandra sedan 1914. Och under sommaren 1918 spred det sig blixtsnabbt, inte bara över det krigsdrabbade Europa, utan även vidare till Afrika. Även Sydamerika och Japan drabbades, men här kan väl smittan snarare tänkas ha kommit från USA.
En udda egenskap som skulle visa sig hos spanska sjukan var att den – till skillnad från de flesta andra influensor – inte i första hand drabbade traditionellt ”svaga” grupper som små barn, åldringar och sjuklingar. Nej, spanskan slog kraftigast mot till synes välmående yngre vuxna, främst i spannet 20 till 40 år. Varför vet man fortfarande inte, men en teori är att smittan så att säga fick den drabbades immunförsvar att vända sig mot denne. Med andra ord: ju kraftigare immunförsvar man hade, desto sjukare riskerade man att bli.
Professor Thunberg ändrar sig
I Sverige konstaterades det första fallet av spanska sjukan i Skåne, närmare bestämt i Hyllinge, sommaren 1918. Ironiskt nog berodde detta inte på Skånes närhet till kontinenten. Hyllinges ”patient zero” var nämligen en ortsbo som återvänt hem till midsommar efter att ha arbetat en tid i Norge, där han dragit på sig smittan (till Norge tros den i sin tur ha kommit med fartyg från Skottland). Snart hade inte mindre än femtiotal ortsbor insjuknat. Provinsialläkaren i Bjuv, Carl Dilot, var något förundrad över den kraftiga smittspridningen, men gjorde ändå bedömningen att det bara handlade om en vanlig influensa. Ingen anledning till någon extra oro således.
En liknande bedömning gjorde inledningsvis även annan medicinare: Torsten Thunberg, professor i fysiologi vid Lunds universitet. Han utgav sedan några år tillbaka en populärvetenskaplig tidskrift kallad Hygienisk revy, och dess förändrade hållning till spanska sjukan är betecknande för hur synen på smittan successivt skulle förändras. När Thunberg första gången skrev om sjukan – ett stycke in i tidskriftens julinummer – var det ännu under den nästan litet raljanta rubriken ”Om spanska snuvan vore livsfarlig…”, och även om han konstaterade att smittan ”synes bana sig väg oemotståndligt” så misstänkte han att en del av de rapporterade fallen sannolikt bara var ”vanliga slemhinnekatarrer med febrilt förlopp”. Inte minst konstaterade Thunberg dock att ”den spanska snuvan ej synes vara någon farlig sjukdom”, även om den dock kunde tänkas ”taga en svårare vändning” vad gällde ”åldringar, spädbarn och sjuklingar” så att ”t. o. m. ett och annat dödsfall skall bli följden”. Även vid ”en så pass oskyldig sjukdom” framhöll Thunberg dock
[…] de sjukes plikt att hålla sig borta från de friska. De skola ej utan verklig anledning språka med sin omgivning, ej bjuda dem handen. Hälst böra de hålla sig hemma och i ensamhet. Och framför allt böra de hålla sig borta från spädbarn och åldringar.
Detta var i juli, och som vi sett ovan var Thunbergs antaganden om de primära riskgrupperna felaktiga. I augustinumret av Hygienisk revy nämndes spanska sjukan inte med ett ord. Samtidigt steg sjuktalen i hela landet, men inte minst i Norrland och i Skåne, och när september månads utgåva av Hygienisk revy kom ut vigdes de dryga fyra första sidorna åt spanska sjukan.
Thunberg konstaterade nu att man hade att göra med ”en kraftigt smittosam sjukdom, som sprides genom kontakt- och droppinfektion”, där ett problem var att ett ”stort antal av de sjuka äro så lindrigt angripna, att de ej intaga sängen”. Isolerat sängläge var nämligen vad professorn i första hand ordinerade: ”den sjuke skall intaga sängen och förbli liggande tills fullständig feberfrihet nåtts och eventuell hosta givit sig”. Samtidigt insåg han att detta var svårt att uppnå; allt från vanlig mänsklig otålighet till ekonomiska faktorier i hushåll där man inte kunde upphöra med det dagliga arbetet lade hinder i vägen. Till detta kom det faktum att ”modernt samhällsliv” i sig tenderade att blanda ”människorna om varandra”:
De stora städernas människovimmel, kommunikationsväsendet inom och mellan samhällena medför, att en sådan sjuka som den nu härjande har de gynnsammaste betingelser för spridning till snart sagt vart hem i vårt land.
En person som under sommaren utnyttjat detta moderna kommunikationsväsende var en alumn från Lunds universitet, Per Håkansson. Han hade disputerat i organisk kemi i Lund 1873 och senare gjort sig känd som fabrikör av ättika samt av sitt eget patenterade antiseptiska medel Salubrin. Sin rörelse hade han i Eslöv, men i början av juli 1918 fann han sig föranlåten att åka till Stockholm i affärer trots att han kände sig något krasslig. Kort efter framkomsten blev han dock kraftigt sämre och avled på sitt hotell efter bara några dagar. Därmed hade den tidigare lundastudenten Håkansson inte bara blivit ett av Sveriges allra första dödsoffer i spanska sjukan – han kan mycket väl också ha varit den som spred sjukdomen till huvudstaden!
Jubileum i skuggan av livsmedelsbrist och pandemi
Drygt två månader senare gick trafiken åt andra hållet. Nu var det ett stort antal känt folk och höga dignitärer som reste mot Lund. Anledningen härtill var att Lunds universitet den 27 till den 28 september med stor pompa skulle fira sitt 250-årsjubileum. Den ursprungliga avsikten hade varit att, liksom vid tidigare jubileer, förlägga firandet till slutet av vårterminen, men, som rektor Johan C W Thyrén uppgav i sin årsberättelse för läsåret 1918/19, så hade ”vissa hänsyn, framför allt till de svåra provianteringsförhållandena” framtvingat ett senareläggande. Det var förhållanden som var ett resultat av att kriget nu var inne på sitt femte år med ty åtföljande dyrtider och brist på det mesta – till och med det från England importerade vita sammetstyg som ingick i studentmössor! Det senare var dock för studenterna ett ringa bekymmer jämfört med livsmedelsbristen. Bläddrar man i lundensisk press från 1918 kan man konstatera att rubrikerna om och inför jubileet nästan överflyglas av rubrikerna kring ”studenternas matfråga”. Och ovanpå detta slog nu spanska sjukan till på allvar just veckorna före jubiléet – och det mot en studentpopulation som just genom livsmedelsbristen redan var delvis försvagad.
En av de drabbade var Thorild Dahlgren, en mångårig student med mångahanda engagemang i studentlivet (bland annat hörde han till dem som arbetade för att lösa den ovannämnda ”matfrågan”). Just höstterminen 1918 hade han kommit så långt att han var redo att lägga fram sin doktorsavhandling i matematik, Sur le théorème de condensation de Cauchy. Disputationen var satt till den 21 september, det absolut sista datumet för att sedan hinna promoveras under jubileumsfestligheterna veckan därpå. Fyra dagar dessförinnan insjuknade Dahlgren i spanskan. När endast en dag återstod och han ännu var sjuk erbjöds han ytterligare tre dagars uppskov, något han dock avstod från. Senare motiverade han i en minnesartikel detta sålunda:
Jag var klar nog i huvudet för följande resonemang: ”antingen är jag sämre på tisdag än i morgon lördag och då har jag helt missat chansen att nu nå målet, eller också är jag bättre på tisdag än i morgon lördag och då är jag väl inte värre däran än att jag kan disputera i morgon”. [ – – -] På lördagen steg jag upp omedelbart före disputationen, skrudade mig i den obligatoriska fracken, fick en droska för den korta sträckan från Vinstrupsgatan 9, där jag bodde, till universitetet, presterade ett matt försvar av min avhandling och befann mig efter 3 timmars avbrott åter i sängen.
Dahlgren hörde till dem som hade tur: icke blott tillfrisknade han utan men, han gjorde det också i tid för att kunna mottaga sin lagerkrans vid filosofiska fakultetens jubileumspromotion den 27:e. Sådan tur hade man inte i det svenska kungahuset. Dagen före Dahlgrens disputation hade kung Gustaf V:s yngste son, prins Erik, avlidit i spanska sjukan. Som ett resultat ställde kungaparet in sitt planerande deltagande i universitetsjubileet. Helt utan kunglig glans blev tillställningen dock inte: såväl kungens bror Eugen som kronprinsparet Gustaf Adolf och Margareta – tillika hertig och hertiginna av Skåne – närvarade, ehuru Margareta markerade det nyliga familjedödsfallet med att uppträda i sorgdräkt.
De ogynnsamma omständigheterna till trots tycks själva festligheterna dock ha förlöpt väl och enligt plan. Pressen talade om ”en enastående högtid”, ”en imponerande fest” och ”[e]n klang- och jubeldag i högtidsstämning och sol” samt trodde att ”de främlingar som gästat staden ha säkerligen endast goda minnen med sig hem”. Frågan är hur många av dem som även – efter två dagar av fester, ceremonier, högtidstal och allmänt minglande bland hundratals lokala och tillresta firande – även förde med litet virus hem?
Vissa delar av jubileumsprogrammet hade också varit direkt hotade av den grasserande smittan. Exempelvis skulle studenterna genom Akademiska Föreningen bidraga med att framföra en specialuppsättning av spexet Gerda – skrivet redan 1886 och vid tiden betraktat som en av de stora klassikerna inom genren – men drabbades plötsligt av en drastiskt decimerad ensemble. AF:s dåvarande arkivarie Tusse Sjögren berättar härom:
[…] plötsligt fick prins Axel, Riddar Hvide, kapellmästaren och sufflören och ett par biroller, ersättas med andra förmågor. Men det gick. Einar Ralf, som nedkallats för att sjunga med i Fader Bergs jubileumskantat, fick axla Axels sammetskappa och den alltid beredvillige Otto Groothoff på LD [Lunds Dagblad] togs på sängen på speldagens morgon, forslades till Föreningen och spelade förträffligt Riddar Hvide efter endast en dags sång- och replikrepetitioner.
Några förklaringar till det ovanstående kan vara på sin plats. Einar Ralf var vid tiden elev vid Musikkonservatoriet i Stockholm och dirigent för Stockholms studentsångare, men hade studerat juridik och varit engagerat i studentlivet i Lund i början av 1910-talet. Han blev sedermera känd såväl konsertsångare som körledare och körpedagog. Med ”Fader Berg” åsyftas Alfred Berg, universitetets dåvarande director musices, vilken för övrigt blev hedersdoktor vid jubileet 1918. Otto Groothoff slutligen var journalist, teaterrecensent och pjäsförfattare. Han verkar ha fått blodad tand av sitt hastiga inhopp som spexare; i vart fall kunde han därefter både 1919 och 1923 ses i rollen som Farao i Uarda.
Spexet gick alltså trots allt att genomföra. Som avslutning på jubileumsfestligheterna planerade studenterna dock även att hålla bal, både en officiell på Akademiska Föreningen och en mer inofficiell på Grand Hotel. Stadens hälsovårdsnämnd vädjade i sista stund om att dessa skulle inställas. Bönen förklingade dock ohörd, i vart fall vad avsåg den officiella balen på AF, vilken genomfördes med 500 deltagare. Förvisso hade det utlovats att själva dansen skulle ”inskränkas till det minsta möjliga”, men man har kanske anledning att fråga sig i vilken utsträckning detta efterföljdes. Under alla omständigheter valde staden bara några dagar därefter att sätta ned foten mer definitivt snarare än att bara vädja. I ett läge där pressen rapporterade om runt 50.000 smittade och ett tusental dödsfall i landet valde hälsovårdsnämnden i Lund att från och med den 30 september och tills vidare förbjuda teaterföreställningar, konserter, danstillställningar (inklusive dansskolor) och ”andra dylika nöjen, som befordra folksammanströmning”. Ett motsvarande förbud mot filmvisning på biografer hade redan tidigare införts. Tillfrågad av pressen huruvida jubileumsfestligheterna hade inverkat på sjukdomsspridningen svarade Lunds stadsläkare doktor Rydberg diplomatiskt att ”det ännu vore för tidigt – och öfverhufvud taget svårt – att yttra sig härom”.
Handtvätt och tandborstning – men inga inställda föreläsningar
Trots de lokala åtgärderna såväl i Lund som på andra orter blev oktober den värsta månaden dittills. Farsoten nådde sin kulmen med nästan 10.000 avlidna svenskar på en månad. Under dessa omständigheter gjorde hälsovårdsnämnden i Lund en vädjan i en fråga där man uppenbarligen inte ansåg sig ha mandat att själv utfärda förbud: den undrade om ”icke på grund af epedemien föreläsningar och öfningar vid Universitetet borde i så stor utsträckning som möjligt inskränkas”? Frågan dryftades i universitetets dåvarande näst högsta styresorgan, det mindre konsistoriet, den 15 oktober. För att skaffa sig en uppfattning om farsotens utbredning hade konsistoriet inför mötet begärt in uppgifter om det aktuella antalet sjuka från de olika nationerna. Högst tal rapporterade Lunds nation med 18 insjuknade varefter följde Kristianstads med 6 och Smålands med 5. I andra nationer var siffrorna dock betydligt lägre både i reda tal och proportionellt, och i några fall fanns inga aktuella sjukdomsfall alls att rapportera. Som en intressant detalj kan noteras att Malmö nation inte sade sig kunna meddela några säkra siffror alls ”enär ett stort antal nationsmedlemmar bodde i sina hem i Malmö och vid sjukdomsfall vårdades där”. Malmö nation var vid tiden alltså den i princip enda nation vars medlemmar inte huvudsakligen befann sig på själva studieorten utan pendlade till föreläsningarna. I gengäld var Malmö dock den nation som kunde rapportera flest medlemmar avlidna ”i svitsjukdomar efter influensa”: fem stycken. I övrigt var det bara Göteborgs som meddelade ett enstaka dödsfall.
I den påföljande diskussionen framkom skilda synpunkter från de närvarande. Astronomen Charlier menade att ”skillnad gifvetvis måste göras mellan sådana föreläsningar, hvilka bevistades af ett stort antal åhörare, och sådana till hvilka endast ett fåtal studenter anmält sig”. Mot detta invände anatomen Broman att ”åtskilliga föreläsningssalar voro alldeles för små och trånga för det antal studerande, som nu bevista föreläsningarna” och förordade att i dessa fall ”borde anmaning kunna ställas till de studenter, som icke ovillkorligen nu behöfde deltaga i kurs eller öfning, att uppskjuta detta till dess ifrågavarande epidemi vore häfd inom staden”. Juristen Björling å sin sida menade att det borde ”vara tillfyllest om universitetsmyndigheterna sörjde för att lärosalarna blefvo efter föreläsningarnas slut hvarje dag desinficerade”.
Mindre konsistoriets beslut blev i slutändan att, hälsovårdsnämndens vädjan till trots, inte ställa in någon undervisning, utan bara att följa Björlings förslag om desinficering samt därtill att till ”föreläsare med större antal åhörare skulle upplåtas de större föreläsningssalarna (I och VI), eventuellt aulan”. Slutligen skulle också informationsanslag sättas upp med följande lydelse, av vilka åtminstone de två första punkterna känns ytterst bekanta ur ett modernt coronaperspektiv:
Med anledning af spanska sjukan uppmanas de studerande
1) att vid illamående, förkylning eller feber stanna hemma och ej besöka föreläsningar, kurser eller öfningar på grund af risken för försämring och för smittas spridande;
2) att tvätta händerna ofta och i hvarje fall före måltid samt vid hemkomst efter vistelse utomhus;
3) att före och efter hvarje måltid samt på kvällarna noga borsta tänderna och rengöra munnen.
Anslaget var undertecknat av John Forssman, vid tiden universitetets prorektor och tillika professor i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård. Faktum är att man kan misstänka att denne särskilt kan ha legat bakom den tredje punkten, den rörande munhygien. Pressen hade nämligen några veckor tidigare kunnat rapportera om en upptäckt Forssman gjort i sin parallella egenskap av läkare vid Lunds lasarett.
På avdelningen för könssjukdomar där fanns det nämligen två salar med patienter, och i den ena av dessa hade nästan samtliga insjuknat i spanska sjukan, i den andra endast en. Skillnaden mellan patienterna i de båda rummen var att de i det mindre smittdrabbade led av syfilis, och därför ”för att undgå komplikationer från munnen” ordinerats att ”efter varje måltid och dessutom på kvällarna noga […] rengöra munnen och borsta tänderna med enprocentig vätesuperoxidlösning”. Forssman fann det därmed ”sannolikt, att det är denna mun- och tandvård, som betingat de syfilitiska patienternas skydd mot smitta, vilken knappast torde kunna tänkas intränga på annat sätt än genom mun eller näsa”. Huruvida Forssmans slutsats står sig inför modernare vetenskapliga rön sträcker sig bortom artikelförfattarens kompetens att uttala sig om, men måhända kan någon medicinskt kunnig läsare ge svar härpå?
I döda studenters sällskap
Tandborstning, desinficerade föreläsningssalar och handtvättning eller ej: spanska sjukan kom att skörda sina offer även i Lunds akademiska värld, och då inte minst i studentleden. Vid denna tid rapporterades dödsfall bland lärare och studenter samt andra till universitetet anknutna personer regelmässigt i såväl de terminsvis utkommande universitetskatalogerna som i universitetets läsårsvisa årsberättelser. Tittar man i universitetskatalogen för höstterminen 1918 (vilken uppenbarligen utkom först ett gott stycke in på terminen) kan man konstatera att listan över avlidna sedan förra utgåvan inleds med spridda bortgångar bland äldre personer – hedersledamöter vid olika nationer och liknande – under senvåren, men att det från och med början av september börjar rassla på med namn på vanliga unga studenter. Fram till katalogens pressläggning i medio av oktober hade inte mindre än tio sådana namn hunnit läggas till listan, det vill säga något fler än de som rapporterats vid mindre konsistoriets möte vid ungefär samma tid. Och fler skulle det bli! I årsberättelsen för 1918/19 har det totala antalet avlidna studenter under hela läsåret stigit till 20 namn, varav 15 avlidna under höstterminen. Exakt dödsorsak anges förvisso inte, men att ”spanskan” nog var huvudansvarig framgår vid en jämförelse med antalet avlidna läsåren närmast innan och efter: fem stycken 1917/18 respektive fyra 1919/20. Dödstalen bland studenterna var alltså minst fyrdubblade under det värsta pandemiåret. Och med ett studentantal på runt 1300 à 1400 personer under de sista krigsåren så innebar 20 avlidna ett dödstal på runt 1,5 %.
I reda tal var antalet avlidna lundastudenter förstås ringa jämfört med dödstalen nationellt och internationellt. I Sverige konstaterade Statistiska centralbyrån (SCB) 28.922 bevisade dödsfall i spanska sjukan under åren 1918 och 1919, men räknade därtill med ytterligare nära 6.000 ”sannolika” fall. Utifrån medicinalstyrelsens siffror som talar om totalt 516.013 konstaterade fall av smitta innebär detta att nästan 7 % av de smittade avled. Räknat på Sveriges dåvarande befolkning i sin helhet innebar det ett dödstal på runt 0,6 %. Även med reservation för att vi inte vet den exakta dödsorsaken för alla de 20 avlidna lundastudenterna under 1918/19 så tyder alltså ändå mycket på att andelen döda inom denna grupp låg betydligt högre än riksgenomsnittet – något som ju också är rimligt i beaktande av att smittan slog hårdare mot gruppen yngre än mot befolkningen i stort.
På det globala planet var siffrorna nästan ofattbart höga, särskilt som forskning i modernare tid har reviderat de tidigare beräkningarna – på drygt 21 miljoner döda under 1918–1920 – till mellan hela 50 och 100 miljoner världen om. Så ur det perspektivet får kanske även 20 avlidna lundastudenter ses som en modest andel av en världsomspännande medicinsk tragedi.
Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid universitetsarkivet
Källor i urval
Thorild Dahlgren: ”Anteckningar från studentår 1907–1918” i Gerhard Bendz (red): Under Lundagårds kronor – Tredje samlingen (Lund 1955).
”En intressant iakttagelse om sjukans spridning” i Svenska Dagbladet 1918-09-26.
Nils-Olof Franzén: Undan stormen – Sverige under första världskriget (Stockholm 1986)
Lunds Dagblad, spridda nummer september 1918
Lunds Kungl. universitets katalog, höstterminen 1918 (Lund 1918)
Lunds universitetsarkiv: Kansliets arkiv 1666–1930/31, volym A 2 B:47 (Det större och det mindre konsistoriets protokoll 1918).
Per T Ohlsson: 1918 – Året då Sverige blev Sverige (Stockholm 2017).
Ture Sjögren: 10-tals student (Akademiska Föreningens årsbok 1993; Lund 1994).
Wikipedia (svenskspråkiga versionen), artiklarna ”Spanska sjukan” och ”Spanska sjukan i Sverige”.
Fredrik Tersmeden: ”Post festum jubilæum – Något om eftermälen och konkreta lämningar från Lunds universitets tidigare jubileer” i Årshögtiden. Lunds universitet 26 januari 2018 (Lund 1918)
Torsten Thunberg: ”Om spanska snuvan vore livsfarlig…” och ”I ’Spanska sjukans’ tecken” samt ”Skolorna och spanska sjukan” i Hygienisk revy nr 7 resp nr 9 1918.
Johan C W Thyrén: Lunds universitets årsberättelse 1918–1919 (Lund 1919)
Torbjörn Wester: ”När mannen från Oslo tog sin tids pandemi till Skåne” i Sydsvenska Dagbladet 2020-04-26.