För något mer än femtio år sedan, år 1973, slog popgruppen ”Björn & Benny, Agnetha & Frida” – sedermera tacknämligt nog förkortat till ABBA – igenom i Melodifestivalen med låten ”Ring Ring”. De hamnade då på tredje plats, men redan året efter tog gruppen revansch med ”Waterloo”, en låt med vilken de senare vann även Eurovision. Något mindre än hundra år innan ABBA bad ”bara du slog en signal”, och bara ett sjuttiotal år efter det riktiga slaget vid Waterloo, var emellertid frågan om telefonuppkoppling något som sysselsatte inte bara popgrupper (i den mån sådana över huvud taget fanns under det sena artonhundratalet) utan även Lunds universitet.
Telefonapparaten hade patenterats av Alexander Graham Bell (övriga vetenskapsmäns insatser på området ej att förglömma) år 1876 och spred sig därefter raskt över världen, däribland Sverige. Redan 1883 angav vissa lundabaserade företagare sina telefonnummer i annonser i Lunds Weckoblad, och det dröjde inte länge innan röster höjdes för att även universitetet skulle investera i denna nymodiga teknik.
Blott tio år efter Bells patent, år 1886, nådde frågan om ”förbindelse med statens telefonnät” universitetets ledning; professorerna Magnus Blix (fysiologi) och Hjalmar Lindgren (anatomi) hade tillsammans med chefen för universitetsbiblioteket Elof Tegnér ansökt hos Kung. Maj:t, det vill säga regeringen, om dylik anslutning. Frågan remitterades tillbaka till mindre konsistoriet som tog upp den till behandling den 4 december. Vid detta möte förklarade sig den annars teknologiskt progressive botanikprofessorn Fredrik Areschoug inte vara i behov av en telefon, medan astronomiprofessor Axel Möller genast hoppade på tanken om möjligheten att ringa från och till universitetets observatorium. Han backades ivrigt upp av bibliotekarien Elof Tegnér, som förklarade att UB minsann kunde tänka sig att självt bekosta sin telefonförbindelse.
Konsistoriet, som antagligen vädrade telefonisk morgonluft, bestämde sig för att tillfråga samtliga övriga institutioner vid universitetet om det fanns intresse av att vara med på en gemensam telefonanslutningsframställan till regeringen, och en lista skickades runt bland universitetets professorer. Vid mindre konsistoriets nästa möte den 22 december 1886 hade fysiska respektive patologiska institutionerna – företrädda av professorerna Albert Holmgren och Maximilian Victor Odenius – hoppat på telefontåget. Mindre konsistoriet beslöt därför att hemställa hos Kungl. Maj:t om att universitetsbiblioteket samt anatomiska, astronomiska, fysiologiska, fysiska och patologiska institutionerna skulle kopplas upp till statens telefonnät, och som en liten slutknorr lyckades professor Lindgren dessutom lyckats få tillagt en framställan om telefonförbindelse mellan anatomiska institutionen och sin privatbostad!
Att mindre konsistoriet gjorde denna ansökan betydde dock ingalunda att universitetet band sig att betala för uppkopplingen – det fanns det inte medel till. Kungliga telegrafstyrelsen hade emellertid gett universitetet ett bra erbjudande – samtal, underhåll och telefonapparaterna skulle vara gratis, bara man fick ersättning för installationskostnaden. Konsistoriet lämpade alltså, glatt i hågen, över anslutningsavgiften à 200 kronor till respektive institution, noterade att varken professor Areschoug eller räntmästaren tyckte att en telefonledning mellan Anatomiska institutionen och professor Lindgrens hus var rimlig om den skulle kosta ytterligare 200 kronor, och gick var och en hem till sig, antagligen i det vällovliga syftet att ta julledighet.
Även regeringen tog uppenbarligen julledigt, ty det var först 28 januari 1887 som Kungl. Maj:t biföll universitetets begäran om (med undantag för installationskostnaden) gratis telefonförbindelse till ”dem af de akademiska institutionerna i Lund, för hvilka förbindelsen vore med hänsyn till vetenskapens intresse eller annat allmännyttigt ändamål af jemförelsevis framstående betydelse”. Anatomiprofessor Lindgren fick emellertid – föga förvånande – inte nådigt bifall till gratis telefon mellan hemmet och arbetsplatsen. Telefonledningar drogs, och någon gång i början av mars (samtliga räkningar är daterade 5 och 8 mars) 1887 kunde den pratsugna allmänheten alltså nå fram telefonledes till fem av universitetets institutioner samt universitetsbiblioteket.
Den uppmärksamme läsaren inser nu att det år 1887 alltså inte gick att ringa till eller från universitetets centrala förvaltning. Detta faktum blir desto mer intressant när man betänker att universitet fem år tidigare, alltså år 1882, invigt sin nya pampiga huvudbyggnad. När professorer och bibliotekarier alltså kunde ringa kors och tvärs till varandra och resten av landets telefonabonnenter så stod alltså både rector magnificus, akademisekreteraren och räntmästaren utan dylik uppkoppling. Denna brist uppmärksammades emellertid snabbt, och år 1889 fick kansliet och räntekammaren (alltså motsvarande ledning och gemensam förvaltning) en gemensam telefon på samma villkor som UB och de fem telefonförsedda institutionerna.
Den oinskränkta gratistelefonins tid vid Lunds universitet varade till år 1902. Den 1889 inskaffade gemensamma telefonen för universitetshuset hade då visat sig vara otillräcklig, och nu ville även Botaniska (Areschoug hade gått i pension 1898), Zoologiska, Geologisk-mineralogiska, Kemiska och Medicinskt-kemiska institutionerna ta del av den fördelaktiga gratistelefonilösningen. Nu var det dock andra tider och som svar på universitetets framställan om fler telefonförbindelser ”på enahanda villkor” meddelade Kungl. Maj:t att någon gratistelefoni endast mot anslutningsavgift inte längre var aktuell, utan ”upprättandet af de ifrågasatta telefonförbindelserna endast i vanlig ordning måtte få ega rum”. Och sedan dess har Lunds universitet vackert fått betala för sina telefonitjänster.
Idag när Lunds universitet har 8 800 medarbetare som med få undantag har egna tjänstetelefoner, känns det svårt att tänka sig att det fanns en tid då Lunds universitet som helhet endast hade sex telefoner, och att ingen av dem gick till den centrala förvaltningen. Det är också inte utan att man undrar hur dessa 8 800 medarbetare hade kunnat påverka omröstningen i Melodifestivalen om universitetets telefonexpansion inte blivit avgiftsbelagd från 1902 – tänk vilka mängder gratisröster som hade kunnat ringas in!
Då hade kanske rätt låt äntligen vunnit 😉
Henrik Ullstad
Arkivarie vid universitetsarkivet (vars jourtelefon nås på 046 222 16 70)
Författaren önskar tacka Lukas Sjöström för hjälp med korrekturläsning och arkivarie Fredrik Tersmeden för gott arkivforskningssamarbete och likaså hjälp med korrekturläsning.