Vad har en självutnämnd kung av Korsika och en ukrainsk adelsyngling gemensamt? Jo, båda sägs ha varit studenter vid Lunds universitet under en tid då källorna inte är särskilt vattentäta. Mellan 1693 och 1719 saknas nämligen universitetets centrala inskrivningsmatrikel – en historisk lucka som öppnar för både spekulationer och spännande berättelser. Fredrik Tersmeden, hedersdoktor och arkivarie vid Universitetsarkivet, berättar här om hur den ukrainske adelsmannen Georg Orlik – som till skillnad från den mytomspunne Theodor von Neuhoff – faktiskt lämnat spår efter sig i Lund.
En påstådd lundastudent
Vill man hävda att en historisk person har läst vid Lunds universitet utan att uppgiften riktigt går att ifrågasätta bör man välja någon som var verksam under perioden 1693–1719. Universitetets centrala inskrivningsmatrikel för dessa år är nämligen sedan länge förkommen. En påstådd lundastudent under denna period är exempelvis den tyske äventyraren Theodor von Neuhoff (1694–1756); för eftervärlden mest ihågkommen för att han under en kortare period lyckades göra sig till kung av Korsika. Enligt diverse äldre litteratur skall denne Neuhoff, fylld av beundran inför krigarkungen Carl XII, ha uppsökt denne under hans tid i Lund och därvid också passat på att skriva in sig vid universitetet (av någon anledning under namnet Norrman). Modernare forskning har förvisso konstaterat att von Neuhoff under en period faktiskt var i svensk tjänst, men verkar däremot vara ganska överens om att han aldrig rent geografiskt satte sin fot i Sverige och därmed inte heller i Lund.
Men hur är det då med en annan utländsk ung man, även han med koppling till Carl XII, som också sägs ha studerat i Lund under dessa år, nämligen den ukrainske adelsmannen Georg Orlik? Jo, här verkar det i vart fall finnas något mer på fötterna än i fallet Neuhoff. Innan vi går in på källäget i frågan kan dock en allmän orientering om vem denne yngling alls vara på sin plats.
Ukrainas frihetskämpar i svensk exil
Georg Orlik (eller Gregori Orlik eller Grégoire d’Orlik eller Hryhor Orlyk, ty vi talar här om en person som under sitt liv verkade i många länder med olika språk och även skilda alfabeten) var född 1702 i Baturyn i Ukraina; en ort som vid denna tid fungerade som landets huvudstad under kosackledaren Ivan Mazepas försök att – med hjälp av den nämnde Carl XII – frigöra sitt land från Ryssland. Georgs far Filip (eller Philip eller Pylyp) var också en av Mazepas närmaste män, och skulle efter dennes död 1709 överta posten som zaporizjakosackisk hetman (ledare). Detta dock i exil, ty när så skedde hade Mazepas och Carl XII:s förenade trupper redan besegrats vid Poltava, och såväl far som son Orlik gått i landsflykt till Turkiet samman med den svenske kungen. 1715 följde de också denne till Sverige.
Till skillnad från i fallet Neuhoff är familjen Orliks vistelse i Sverige och Skåne som sådan välbelagd av såväl internationella som svenska forskare. Familjen – vilket utöver av pappa Filip och äldste sonen Georg även bestod av mamma Anastasia samt två söner och fyra döttrar (ytterligare en femte dotter föddes under tiden i Sverige) – bodde i Kristianstad fram till 1720. Därefter skulle Filip Orlik fram till sin död 1742 fortsätta att från olika platser i Europa verka för Ukrainas frihet, men som framgår av ett antal brev i det svenska Riksarkivet släppte han aldrig kontakterna med den svenska regeringen och kungahuset. Inte minst äger Riksarkivet dock ett minne av Filip Orlik i form av ett unikt och centralt dokument i den ukrainska historien: en handskriven latinsk version av Ukrainas äldsta författning, utarbetad av Orlik under exiltiden i Bender 1710. Denna för dagens Ukraina symboliskt viktiga urkund har bland annat varit utställd i Kiev i samband med landets 30-årsjubileum som suverän stat 2021.
Frånvarande i matriklarna – men inte i biblioteket?
Så långt Orlik senior och några av de arkivhandlingar han efterlämnat, men hur är det då med dokumentationen av sonen Georg och dennes påstådda lundastudier? Här kan vi till att börja med konstatera att Orlik inte finns upptagen i den tryckta utgåva av Lunds universitets studentmatriklar som den blivande chefen för Universitetsbiblioteket (UB), Per Wilner, lät publicera i omgångar 1926–1932. Och detta kan ju i förstone synas helt naturligt eftersom originalmatrikeln från just Orliks tid, som redan nämnts, är förkommen. Vad Wilner lyckades med var dock att i mycket stor utsträckning rekonstruera denna lucka med hjälp av andra källor i Universitetsarkivet (som då förvarades på UB), främst Filosofiska fakultetens matrikel och nationernas medlemsmatriklar men också enstaka bevarade närvaro- och avgiftslistor. Slutresultatet kan dock inte betraktas som heltäckande, och unge Orlik hade exempelvis, såsom adelsman, vid tiden varit undantagen från kravet att gå med i nation.
Inte heller finns Orlik med i den lista över historiskt kända alumner som Martin Weibull och Elof Tegnér lät ingå i universitetets 200-årsjubileumshistorik 1868, och faktum är att ytterst få om något historiskt översiktsverk över Lunds universitets historia verkar ha noterat det faktum att en utländsk exilstatschefs son sägs ha studerat här. En som i gengäld har gjort detta är dock Carl Grimberg, den kände författaren till Svenska folkets underbara öden. I band 5 av den ursprungliga utgåvan av detta verk (utgivet 1916) nämner han ”kosackhetmanen Filip Orlik och hans son Grigorij, som en tid studerade vid Lunds universitet”; dock endast på detta mycket kortfattade sätt och utan att ange några källor för uppgiften.
13-åring i militärtjänst
Lyckligtvis finns det dock ett verk som bjuder på det senare. Det är en biografi över Orlik junior, författad av den i Frankrike verksamme exilukrainske slavisten och historikern Élie Borschak, vars levnadsteckning över Georg utkom först på ukrainska 1932 och senare på engelska 1956: Hryhor Orlyk – France’s Cossack General. Av den senare framgår att Georg (eller Hryhor som Borschak transkriberar hans namn) redan som 13-åring skall ha gått i militär svensk tjänst och deltagit i strider i Stralsund, men att:
Ett år senare lämnade Hryhor det militära och inskrevs vid universitetet i Lund för att studera metafysik under professor Andrew Regelius. Hryhor hade mycket höga tankar om denne sin lärare, vilken ”fångade studenternas intresse genom sina djupa tankar, sitt uppriktiga hjärta och sin orubbade övertygelse.” [artikelförfattarens översättning från engelskan]
Den sista delen av stycket ovan är som synes ett citat, och det ur ett brev från Georg Orlik själv till fadern Filip 1731. Därmed kunde frågan om Georgs lundastudier till synes anses färdigutredd, men för den strikte källkritikern återstår dessvärre några problem. Ett sådant är att boken inte redovisar i vilket arkiv detta brev finns, vilket gör det svårt att verifiera att citatet är korrekt, men låt oss därvid godtaga Borschaks allmänna renommé som forskare och lita på uppgiften ändå. Ett annat problem är att en partsutsaga från den påstådde studenten själv många år senare inte i sig inte utgör ett objektivt bevis för att uppgifterna är sanna. Här kan man dock invända att det hade varit ganska underligt om Orlik ljugit för sin far om en sak som denne definitivt borde ha haft koll på. Det tredje problemet är däremot till synes knepigare, nämligen det faktum att det vid tiden inte fanns någon professor vid Lunds universitet med namnet Regelius. Dock fanns det en professor Andreas Rydelius som undervisade i just metafysik (i dag skulle vi säga teoretisk filosofi), och utan att vara någon expert på den variant av kyrillisk skrift som ukrainska skrivs med dristar jag mig att misstänka att vi här helt enkelt kan ha att göra med ett transkriberingsfel mellan olika skriftspråk.
Men skulle någon trots allt inte nöja sig med bara Orliks egenhändiga uppgift om sina lundastudier så finns det nu lyckligtvis ytterligare ett odiskutabelt belägg för dessa. Ett litet stycke längre fram redovisar Borschak nämligen att han från Lunds universitetsbibliotek fått belagt att Gregor Orlik vid minst fyra tillfällen mellan november 1717 och maj 1718 egenhändigt har antecknat sina boklån i bibliotekets låneliggare (Borschak anger här tyvärr inte när och från vem vid biblioteket han erhållit denna information, men var det av den ovannämnde Per Wilner var det väl rimligen efter att denne publicerats sina matriklar).
Vad lånade då en 15-årig utländsk filosofistudent under tidigt 1700-tal som ”kurslitteratur”? Jo, bland annat en latinsk grammatik av den belgiske filologen Justus Lippius, den venetianske humanisten Paolo Manuzios kommenterade utgåva av Ciceros tal från 1572 och flera band av den tyske jesuiten Jacobus Pontanus Progymnasmata sive dialogi, en flitigt använd serie latinläroböcker i dialogform. Allt i allt en samling litteratur som speglar tidens klassiska lärdomsideal liksom det då gällande undervisningsspråket: latin. Två av unge Orliks boklån framstår dock som mer personliga än studierelaterade, nämligen två verk på ryska: dels en bönbok, dels vad som bör ha varit en liturgisk handbok. Värt att notera är för övrigt att även om de böcker Orlik lånade var på latin respektive ryska så har han gjort sina lånenoteringar på tyska. Sitt förnamn skrev han dock i regel på latin: Gregorius.
Ett liv i exil – och i Ukrainas tjänst
Enligt noteringarna i låneliggaren så återlämnade Georg Orlik sina sista lån den 31 januari 1719. Året därpå lämnade han och hans familj som nämnts Sverige, och resten av sitt liv skulle Georg ha sin huvudsakliga bas i Frankrike. Där blev han med tiden både diplomat och militär men inte minst involverad i Louis XV:s hemliga underrättelsetjänst, och i alla dessa egenskaper synes han även ha gjort sitt bästa för att fortsatt verka för ett fritt Ukraina. Detta gällde bland annat under de franskledda fredsförhandlingarna i Belgrad efter 1735–1739 års rysk-turkiska krig, och det är knappast en slump att det just från år 1739 finns ett antal längre brev från Orlik till den svenske kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Därmed uppstod indirekt ytterligare en viss lundakoppling, ty utöver sin ställning som kanslipresident (närmast motsvarande dagens statsminister) var Gyllenborg vid tiden även kansler för Lunds universitet. Orliks brev handlade dock mer om utrikes- än om utbildningspolitik.
Även Orliks militära karriär på kontinenten hade sina svenska om än inte lundensiska kopplingar: det franska regemente vid vilket han 1747 förvärvade en officersfullmakt var nämligen det som gick under namnet Royal Suédois, och där en stor andel av officerarna var svenskar. Med detta förband kämpade Orlik i flera slag under Sjuårskriget, och utmärkte sig tillräckligt för att både befordras till generallöjtnant och upphöjas till greve. Kanske satte han dock än högre värde på att han år 1751 av den nytillträde kung Adolf Fredrik utnämndes till ”Utländsk Commendeur” av den svenska Svärdsorden? En tidstrogen replika av detta ordenstecken tillverkades år 2020 särskilt för den permanenta historiska utställningen på museet i Orliks födelsestad Baturin.
Själv fick Georg Orlik dock inte sluta sitt livs cirkel på motsvarande sätt. Han stupade 1759 i slaget vid Minden nära Rhen, och begravdes på en numera ej närmare känd plats där. Av sina 57 levnadsår hade han då tillbringat 50 i exil varav ett à två som student i Lund – något som vi dock inte hade kunnat veta säkert om det inte varit för att UB så noggrant arkiverat sina gamla låneliggare!
Fredrik Tersmeden
Fil dr h c, arkivarie vid Universitetsarkivet
Med varmt tack till bibliotekarie Per Stobaeus som med kort varsel ordnade fram bilder av Orliks boklånenoteringar i UB:s arkiv.