Fredrik Tersmeden, Fil dr h c och arkivarie vid universitetsarkivet, berättar här om Hans Wilhelm Lindstedt, som 1774 blev en av Lunds universitets första studenter med utomeuropeisk bakgrund. Med en svensk far och en ”svart moder” från Batavia (nuvarande Jakarta) var hans situation unik för sin tid, då han inte var slav eller hedning, utan son till en svensk far och skickad till universitetet för studier som andra unga män ur framstående familjer.
Språket och uttrycken som används i denna text är en del av det historiska källmaterialet och återspeglar ett äldre språkbruk och synsätt från 1700-talet.
I december 1774 kunde tidningsläsare på flera orter i Sverige läsa om en händelse som timat i Malmö:
Förleden Söndag döptes här en Morian, hwilken en Swensk, wid namn Lindstedt, ifrån Batavia hitskickat för någon tid sedan, och som sedermera skal skickas til Stockholm. Wid detta tillfälle föregingo högtidligheter och ceremonier, dem många ifrån orterne här ikring hafwa besedt.
”Morian” eller ”mor” var ett vanligt dåtida begrepp som saknar en rak översättning till modern svenska. Det syftade i bred bemärkelse på mörkhyllta personer, kanske främst på det vi i dag skulle kalla svarta afrikaner, men kunde även användas om exempelvis Nordafrikas berberfolk och om araber. Och som framgår av notisen ovan kunde det tydligen även tillämpas på personer från Asien; Batavia är nämligen det dåtida namnet på Jakarta, huvudstad i vad som då var kolonin Nederländska Ostindien.
Att ”moriandopet i Malmö” framstod som en särskild och exotisk händelse för församlingens medlemmar och andra tillresta kan vi nog vara säkra på. Utan samtida motsvarigheter var den dock inte; snarare var kristnade ”morianer” närmast på modet i 1700-talets Europa inklusive Sverige. Särskilt vid de kungliga hoven höll man sig gärna med sådana, och den mest berömde svenska representanten för gruppen torde också vara den friköpte slav från Västindien som 1760 gavs till drottning Lovisa Ulrika för att under namnet Gustaf Badin uppfostras tillsammans med drottningens egna barn, däribland den blivande Gustaf III. Även ynglingen som döptes i Malmö – en 15-åring som fick namnet Johan Fredrik – skall för övrigt strax därefter ha skickats till hovet i Stockholm.
Också lokalt i Skåne finns det andra exempel på svarta personer som förts till Sverige och döpts vid tiden. Den rike och mäktige friherre Fredrik Ruuth som ägde flera skånska gods lät exempelvis 1786 friköpa en 15-årig ”svart hedning” från slaveri och skickade denne att vederbörligen undervisas i kristendom samt sedan döpas av kyrkoherden i Skårby.
Men även om själva dopet i Malmö 1774 alltså inte var helt unikt så hittar man däremot en kort notis i slutet av samma artikel som definitivt får sägas vara det. Där står det nämligen:Ofwanbemälte Lindstedt har ock en son, som är född på Batavia af en swart moder och nu studerande wid Lunds Academie.
Fäktning och privatundervisning
Att Lunds universitet redan på 1700-talet – närmare bestämt för exakt 250 år sedan i år – hade en student av delvis utomeuropeisk härkomst var en total nyhet för mig och mina kollegor på Universitetsarkivet. Att vi trots allt blev varse detta kan vi helt och hållet tacka Johanna Berg för. Hon arbetar vid Statens museer för världskultur och hade fått vittring på denne för tiden ovanlige lundastudent just genom den nämnda dopnotisen. Nyfiken på att få veta mer kontaktade hon oss på arkivet för att fråga om vi hade fler uppgifter om honom. Och det visade vi oss lyckligtvis ha. Exempelvis hans inskrivningsuppgifter i den centrala studentmatrikeln från tiden. Här kunde man läsa att hans fullständiga namn var Hans Wilhelm Lindstedt, att han skrevs in vid universitetet den 15 februari och slutligen den latinska anmärkningen ”natus parente consiliario dispensatore in India”, det vill säga att han var barn till en förälder som var rådgivare i Indien.
Därefter var det tyvärr rätt magert ställt med upplysningar bland universitetets egna myndighetshandlingar. Såväl i serien med inskrivningshandlingar som de så kallade terminstabeller fanns det stora luckor på 1770-talet, och Lindstedt gick dessvärre inte att finna där. Lyckligtvis förvarar Universitetsarkivet dock även handlingarna från den studentnation Lindstedt var med i, den skånska, och här visade sig källäget betydligt bättre. Framför allt fanns här bevarade avskrifter av just de terminstabeller som saknades i Universitetsarkivet, alltså de detaljerade terminsvisa redovisningar över samtliga medlemmar som nationerna var ålagda att skicka in en gång i halvåret.
Dessa tabeller ger oss till att börja med fler uppgifter om Lindstedts bakgrund än den enstaka meningen i inskrivningsmatrikeln. Här kan man i stället läsa han under sin första termin i Lund är 14 år gammal och att hans far är köpman samt ”Ledamot af Justitiae Rådet uti Batavia”. Vidare framgår att han ännu inte gjort något framtida yrkesval och att han ”lefver för Contant betalning”. I uppgifterna för höstterminen samma år har han hunnit bli 15 år gammal, och eftersom tabellerna är daterade kan vi sluta oss till att Lindstedt därför måste ha varit född mellan februari och november 1759. Man kan i sammanhanget notera att det vare sig i terminstabellerna eller i inskrivningsmatrikeln sägs något om Lindstedts mor eller om gossens generella etnicitet, så hade det inte varit för upplysningen i pressen om att det rörde sig om en ”swart moder” så hade man utifrån arkivhandlingarna och ynglingens namn lätt kunnat frestas att dra den felaktiga slutsatsen att han var en son av två kärnsvenska föräldrar som bara råkat vistas utomlands vid tiden för hans födelse.
Vi kan vidare följa Lindstedts studier termin för termin. Sin första vårtermin uppger han sig gå på språkmästare Kraaks offentliga föreläsningar i franska och tyska samt på fäktmästare Poraths privata lektioner i fäktning. Hösten samma år fortsatte han att gå hos samma lärare men framför allt åtnjöt han ”privat information”. Lindstedt hade med andra ord en privatlärare, en så kallad informator. Ofta kunde en sådan var en litet äldre och erfarnare student som drygade ut sin kassa med dessa läraruppdrag.
Under 1775 verkar Lindstedt däremot inte ha vistats vid universitetet, för han finns inte med i tabellerna det året. Våren 1776 är han däremot tillbaka, och nu går han på professorerna Collings och Stobaeus föreläsningar i juridik respektive latin samt tar även privatlektioner i matematik för en magister Cronholm. Detta är dock den sista gången Lindstedt finns med i en terminstabell; efter det försvinner han definitivt ut ur såväl universitetets som nationens handlingar.
Studiekamrat blev ”fostersvåger”.
En sak man noterar när man följer Lindstedt genom arkivhandlingarna är att ett och samma namn alltid dyker upp precis efter hans: en tre år yngre Gude Axel Gedda. Inte blott skrivs de båda ynglingarna in i nationen samma dag och står sedan i följd i terminstabellerna; de bedriver också helt identiska studier: samma föreläsningar, samma privatundervisning. Det förefaller därför rimligt att de båda gossarna skickats till universitetet tillsammans och troligen även bott ihop med samma informator. Sistnämnda misstanke förstärks av att handstilen i flera av terminstabellerna tyder på att det är en och samma person – gissningsvis denne informator – som har fyllt i både Lindstedts och Geddas uppgifter.
Vi vet också att det senare skulle uppstå även en annan tydlig koppling mellan de båda studiekamraterna. Hans Wilhelm och den i Malmö döpte Johan Fredrik var nämligen långtifrån de enda barn som fadern skickat till Sverige från sin stationering i Ostindien. Johanna Berg har kartlagt ytterligare tre som skall ha anlänt till Sverige 1777 i samband med att pappa Lindstedt själv åtminstone tillfälligt återvände till fosterlandet: Apollo Doljalil, Pluto och Daphne. Av dessa synes de två första ha varit av renodlat asiatisk härkomst, men Daphne – som i Sverige kom att kallas Fredrica Dorothea – var liksom Hans Wilhelm av blandad börd. Hennes far var en svensk adelsman, även han i holländsk tjänst i Ostindien, Fredrik Tott från Skabersjö, medan modern påstods vara en portugisiska vid namn Rita Brengman. Johanna Berg har dock betvivlat den senare uppgiften och lutar åt att även Fredrica Dorotheas mor tillhörde lokalbefolkningen. För detta talar följande samtida skildring av hennes:
I huset lefde sonen, en kapten Gedda, en bildad man, men hög och förnäm, gift med en Hinduiska, som kallade sig Tott och sades vara dotter af en sjöfarande med det namnet, svartgul i ansigtet, spenslig och lätt som en fjäder. Hon flög i slängpolskan.
Som läsaren kanske redan har gissat är den ”kapten Gedda” som Fredrica Dorothea här blivit gift med identisk med Hans Wilhelm Lindstetdts yngre studentkamrat. Man kan alltså säga att de båda herrarna med tiden blev något slags ”fostersvågrar” med varandra.
Gedda blev med tiden inte bara gift, han blev även adlad år 1801. Det blev inte Lindstedt, men när man tittar på de båda ynglingarnas tid i Lund så kan man konstatera att den i mycket företer en bild av vad som var brukligt just när aristokratin och andra högreståndspersoner skickade sina söner att studera vid universiteten. Ett sådant särmärke är att de var så pass, även med tidens mått, unga när de skrevs in: 14 respektive 11 år. Ett annat att de, i vart fall initialt, inte ägnade sig åt några mer avancerade akademiska studier utan fokuserade på grundläggande privatundervisning och övning i sociala och ståndsmässiga färdigheter som att kunna fäktas och tala moderna utländska språk. Sist men inte minst tog ingen av dem någon examen; något som ofta ansågs onödigt för de grupper som vistades vid universitetet mer för att allmänbilda sig än för att satsa på ett akademiskt yrke. Uppgiften att Hans Wilhelm och Gude Axel levde för ”Contant betalning” indikerar också att de, till skillnad från många andra av tidens studenter, var ekonomiskt oberoende. Kort sagt bör de ha levt ett ganska gott liv vid universitetet.
Åter till mödernebygden
Om hur det senare gick med Gedda är vi, tack vare att han adlades och därmed har förts in i det svenska ridderskapets noggrant förda rullor, tämligen väl underrättade. Han blev officer i flottan (där han slutade som major) och ägare till två gods i Småland, Öjhult och Grimarp, samt dog 1828. När det gäller Hans Wilhelm Lindstedt är däremot de uppgifter som såväl Johanna Berg som andra tidigare forskare har kunnat finna mycket sparsmakade. Det man i huvudsak vet sammanfattades faktiskt redan 1897 av den flitige personhistoriken Carl Sjöström i hans tryckta matrikel över Skånska nationens medlemmar genom tiderna:
[…] reste 1781 till Amsterdam för att taga tjänst i holländska arméen, men ändrade beslut och begaf sig till engelska arméen i Ostindien, hvarifrån han omkring 1790 skrifver hem att han var löjtnant därstädes; hade sedan ej låtit sig afhöra […]
Till de sista spåren av Lindstedt hör att han år 1807 efterlystes i pressen med anledningen att han hade ett arv efter en viss fru Christina Elisabet Höppener att hämta. Inget tyder dock på att denna propå nådde honom och vi tvingas alltså här lämna Hans Wilhelm utan slutlig visshet om hans vidare öden.
Förste utomeuropén
Hans Wilhelm Lindstedt var, som framgått, långtifrån den enda personen i 1700-talets Sverige med annan etnicitet; däremot var han en ovanlig sorts dåtida icke-vit svensk både i det att han inte var en friköpt slav eller ”hedning” utan hade en svensk far och i det att han inte hölls som något slags exotisk kuriositet vid ett hov eller i någon adelsfamilj utan skickades till universitetet som vilken annan yngling ur en bättre familj som helst vid tiden.
Lindstedt var heller inte Lunds universitets första helt eller delvis utländske student. Redan under universitetets första verksamhetsår på 1660- och 1670-talen hade studentpopulationen haft en tydligt internationell prägel. Främst fanns där många danska och tyska studerande men även enstaka representanter från vad som i dag motsvarar Storbritannien, Nederländerna och Österrike. Den förenande faktorn var dock att alla dessa var européer, och enkannerligen infödda protestantiska européer. Lindstedt däremot var av allt att döma den förste lundastudenten med utomeuropeiskt påbrå och kanske rentav med en förälder som inte ens var kristen, och för att på detta sätt ha vidgat universitetets internationella rekryteringsramar får han i hög grad anses värd att lyftas fram ur glömskan lagom till 250-årsminnet av hans inskrivning!
Fredrik Tersmeden
Fil dr h c, arkivarie vid universitetsarkivet
Med varmt tack till Johanna Berg som stått för mycket av de ”icke-akademiska” upplysningarna om Lindstedt och hans släkt samt till min arkivariekollega Henrik Ullstad som varit behjälplig med arkivefterforskningarna.
Kommentarer