Hej Ellinor Fast, välkommen till Alumnnätverket. Du är den 50 000:e medlemmen! Hur känns det?

Det känns bra. Det var oväntat att få det uppmärksammat, men det gör det lite mer högtidligt. Det är kul att eventuellt kunna uppmuntra andra till att avsluta sina examen och gå med i alumnnätverket.

Vad studerade du, och vilket år tog du examen?

Jag studerade Industridesign och jag avslutade min examen nu i år 2025. 

Hur gammal är du?

Jag är 29.

Var bor du, i hus eller lägenhet och har du familj eller kanske ett husdjur?

Jag bor i en lägenhet vid Folkets Park i Malmö, med min kille.

Vad arbetar du med idag, och hur hamnade du där?

Idag jobbar jag med förpackningsutveckling på Tetra Pak, ett jobb som jag trivs väldigt bra med. Det har varit en liten resa att komma hit, jag började jobba innan jag avslutade min examen. I fyra år har jag jobbat med olika design och konstruktion-uppdrag som konsult, innan jag fick fast anställning på mitt nuvarande jobb för ett år sedan. Att vara konsult var mycket lärorikt och intressant, men jag är glad att ha hittat ett jobb inom ett område där jag vill stanna och utvecklas.

Hur har din utbildning påverkat din karriärväg?

Min utbildning har påverkat min karriärväg positivt, men det har också varit utmanande. Jag har riktat in mig på design inom större industriproduktion, av intresse och av arbetsmarknadsmässiga möjligheter.  Designbakgrunden har ibland varit fördelaktig, då ingenjörstunga branscher kan behöva support inom design och användaranpassning, men den har ibland också varit ofördelaktig, då designkunskaperna kan vara svåranpassade och svårmotiverade i sammanhangen. Jag har gillat utmaningen, det är kul att behöva utvecklas. Jag har alltid ett designbaserat grundtänk, men mina egenskaper får anpassas, breddas och utformas mycket beroende på problemen jag stöter på.

Vad gillar du att göra på fritiden?

Gillar och gillar, för närvarande är en av mina huvudsakliga fritidsaktiviteter att försöka hålla min chiliplanta vid liv, det är förvånansvärt svårt. 

Vad är din favoritplats i Lund?

Jag spenderar faktiskt inte så mycket tid i Lund utöver arbetstid, men jag har en nyfunnen uppskattning för Sankt Larsparken, det har varit fint att promenera där nu på våren. Restaurangen Mui Gong på Kyrkogatan ligger mig också alltid varmt om hjärtat, Fish with Pickled Cabbage och en öl är en perfekt middag att träffa en vän över. 

Vad hoppas du att Alumnnätverket kan ge dig?

Karriärmässig inspiration till saker som inte är direkt kopplade till just mitt jobb, det är så många som kan så mycket olika saker där ute och kanske en nostalgisk påminnelse om studietiden och Lund. 

Vad gör du i sommar?

Jag läser romantisk ”tjejfantasy” på en strand i Italien.

Åh vad härligt det låter!
Vi önskar dig och alla de andra 49 999 alumnerna en riktigt härlig sommar!

Tack 🙂

Vad har en självutnämnd kung av Korsika och en ukrainsk adelsyngling gemensamt? Jo, båda sägs ha varit studenter vid Lunds universitet under en tid då källorna inte är särskilt vattentäta. Mellan 1693 och 1719 saknas nämligen universitetets centrala inskrivningsmatrikel – en historisk lucka som öppnar för både spekulationer och spännande berättelser. Fredrik Tersmeden, hedersdoktor och arkivarie vid Universitetsarkivet, berättar här om hur den ukrainske adelsmannen Georg Orlik – som till skillnad från den mytomspunne Theodor von Neuhoff – faktiskt lämnat spår efter sig i Lund.

En påstådd lundastudent

Vill man hävda att en historisk person har läst vid Lunds universitet utan att uppgiften riktigt går att ifrågasätta bör man välja någon som var verksam under perioden 1693–1719. Universitetets centrala inskrivningsmatrikel för dessa år är nämligen sedan länge förkommen. En påstådd lundastudent under denna period är exempelvis den tyske äventyraren Theodor von Neuhoff (1694–1756); för eftervärlden mest ihågkommen för att han under en kortare period lyckades göra sig till kung av Korsika. Enligt diverse äldre litteratur skall denne Neuhoff, fylld av beundran inför krigarkungen Carl XII, ha uppsökt denne under hans tid i Lund och därvid också passat på att skriva in sig vid universitetet (av någon anledning under namnet Norrman). Modernare forskning har förvisso konstaterat att von Neuhoff under en period faktiskt var i svensk tjänst, men verkar däremot vara ganska överens om att han aldrig rent geografiskt satte sin fot i Sverige och därmed inte heller i Lund.

Men hur är det då med en annan utländsk ung man, även han med koppling till Carl XII, som också sägs ha studerat i Lund under dessa år, nämligen den ukrainske adelsmannen Georg Orlik? Jo, här verkar det i vart fall finnas något mer på fötterna än i fallet Neuhoff. Innan vi går in på källäget i frågan kan dock en allmän orientering om vem denne yngling alls vara på sin plats.

Ukrainas frihetskämpar i svensk exil

Georg Orlik (eller Gregori Orlik eller Grégoire d’Orlik eller Hryhor Orlyk, ty vi talar här om en person som under sitt liv verkade i många länder med olika språk och även skilda alfabeten) var född 1702 i Baturyn i Ukraina; en ort som vid denna tid fungerade som landets huvudstad under kosackledaren Ivan Mazepas försök att – med hjälp av den nämnde Carl XII – frigöra sitt land från Ryssland. Georgs far Filip (eller Philip eller Pylyp) var också en av Mazepas närmaste män, och skulle efter dennes död 1709 överta posten som zaporizjakosackisk hetman (ledare). Detta dock i exil, ty när så skedde hade Mazepas och Carl XII:s förenade trupper redan besegrats vid Poltava, och såväl far som son Orlik gått i landsflykt till Turkiet samman med den svenske kungen. 1715 följde de också denne till Sverige.

Till skillnad från i fallet Neuhoff är familjen Orliks vistelse i Sverige och Skåne som sådan välbelagd av såväl internationella som svenska forskare. Familjen – vilket utöver av pappa Filip och äldste sonen Georg även bestod av mamma Anastasia samt två söner och fyra döttrar (ytterligare en femte dotter föddes under tiden i Sverige) – bodde i Kristianstad fram till 1720. Därefter skulle Filip Orlik fram till sin död 1742 fortsätta att från olika platser i Europa verka för Ukrainas frihet, men som framgår av ett antal brev i det svenska Riksarkivet släppte han aldrig kontakterna med den svenska regeringen och kungahuset. Inte minst äger Riksarkivet dock ett minne av Filip Orlik i form av ett unikt och centralt dokument i den ukrainska historien: en handskriven latinsk version av Ukrainas äldsta författning, utarbetad av Orlik under exiltiden i Bender 1710. Denna för dagens Ukraina symboliskt viktiga urkund har bland annat varit utställd i Kiev i samband med landets 30-årsjubileum som suverän stat 2021.

Frånvarande i matriklarna – men inte i biblioteket?

Så långt Orlik senior och några av de arkivhandlingar han efterlämnat, men hur är det då med dokumentationen av sonen Georg och dennes påstådda lundastudier? Här kan vi till att börja med konstatera att Orlik inte finns upptagen i den tryckta utgåva av Lunds universitets studentmatriklar som den blivande chefen för Universitetsbiblioteket (UB), Per Wilner, lät publicera i omgångar 1926–1932. Och detta kan ju i förstone synas helt naturligt eftersom originalmatrikeln från just Orliks tid, som redan nämnts, är förkommen. Vad Wilner lyckades med var dock att i mycket stor utsträckning rekonstruera denna lucka med hjälp av andra källor i Universitetsarkivet (som då förvarades på UB), främst Filosofiska fakultetens matrikel och nationernas medlemsmatriklar men också enstaka bevarade närvaro- och avgiftslistor. Slutresultatet kan dock inte betraktas som heltäckande, och unge Orlik hade exempelvis, såsom adelsman, vid tiden varit undantagen från kravet att gå med i nation.

Inte heller finns Orlik med i den lista över historiskt kända alumner som Martin Weibull och Elof Tegnér lät ingå i universitetets 200-årsjubileumshistorik 1868, och faktum är att ytterst få om något historiskt översiktsverk över Lunds universitets historia verkar ha noterat det faktum att en utländsk exilstatschefs son sägs ha studerat här. En som i gengäld har gjort detta är dock Carl Grimberg, den kände författaren till Svenska folkets underbara öden. I band 5 av den ursprungliga utgåvan av detta verk (utgivet 1916) nämner han ”kosackhetmanen Filip Orlik och hans son Grigorij, som en tid studerade vid Lunds universitet”; dock endast på detta mycket kortfattade sätt och utan att ange några källor för uppgiften.

13-åring i militärtjänst

Lyckligtvis finns det dock ett verk som bjuder på det senare. Det är en biografi över Orlik junior, författad av den i Frankrike verksamme exilukrainske slavisten och historikern Élie Borschak, vars levnadsteckning över Georg utkom först på ukrainska 1932 och senare på engelska 1956: Hryhor Orlyk – France’s Cossack General. Av den senare framgår att Georg (eller Hryhor som Borschak transkriberar hans namn) redan som 13-åring skall ha gått i militär svensk tjänst och deltagit i strider i Stralsund, men att:

Ett år senare lämnade Hryhor det militära och inskrevs vid universitetet i Lund för att studera metafysik under professor Andrew Regelius. Hryhor hade mycket höga tankar om denne sin lärare, vilken ”fångade studenternas intresse genom sina djupa tankar, sitt uppriktiga hjärta och sin orubbade övertygelse.” [artikelförfattarens översättning från engelskan]

Den sista delen av stycket ovan är som synes ett citat, och det ur ett brev från Georg Orlik själv till fadern Filip 1731. Därmed kunde frågan om Georgs lundastudier till synes anses färdigutredd, men för den strikte källkritikern återstår dessvärre några problem. Ett sådant är att boken inte redovisar i vilket arkiv detta brev finns, vilket gör det svårt att verifiera att citatet är korrekt, men låt oss därvid godtaga Borschaks allmänna renommé som forskare och lita på uppgiften ändå. Ett annat problem är att en partsutsaga från den påstådde studenten själv många år senare inte i sig inte utgör ett objektivt bevis för att uppgifterna är sanna. Här kan man dock invända att det hade varit ganska underligt om Orlik ljugit för sin far om en sak som denne definitivt borde ha haft koll på. Det tredje problemet är däremot till synes knepigare, nämligen det faktum att det vid tiden inte fanns någon professor vid Lunds universitet med namnet Regelius. Dock fanns det en professor Andreas Rydelius som undervisade i just metafysik (i dag skulle vi säga teoretisk filosofi), och utan att vara någon expert på den variant av kyrillisk skrift som ukrainska skrivs med dristar jag mig att misstänka att vi här helt enkelt kan ha att göra med ett transkriberingsfel mellan olika skriftspråk.

Men skulle någon trots allt inte nöja sig med bara Orliks egenhändiga uppgift om sina lundastudier så finns det nu lyckligtvis ytterligare ett odiskutabelt belägg för dessa. Ett litet stycke längre fram redovisar Borschak nämligen att han från Lunds universitetsbibliotek fått belagt att Gregor Orlik vid minst fyra tillfällen mellan november 1717 och maj 1718 egenhändigt har antecknat sina boklån i bibliotekets låneliggare (Borschak anger här tyvärr inte när och från vem vid biblioteket han erhållit denna information, men var det av den ovannämnde Per Wilner var det väl rimligen efter att denne publicerats sina matriklar).

Vad lånade då en 15-årig utländsk filosofistudent under tidigt 1700-tal som ”kurslitteratur”? Jo, bland annat en latinsk grammatik av den belgiske filologen Justus Lippius, den venetianske humanisten Paolo Manuzios kommenterade utgåva av Ciceros tal från 1572 och flera band av den tyske jesuiten Jacobus Pontanus Progymnasmata sive dialogi, en flitigt använd serie latinläroböcker i dialogform. Allt i allt en samling litteratur som speglar tidens klassiska lärdomsideal liksom det då gällande undervisningsspråket: latin. Två av unge Orliks boklån framstår dock som mer personliga än studierelaterade, nämligen två verk på ryska: dels en bönbok, dels vad som bör ha varit en liturgisk handbok. Värt att notera är för övrigt att även om de böcker Orlik lånade var på latin respektive ryska så har han gjort sina lånenoteringar på tyska. Sitt förnamn skrev han dock i regel på latin: Gregorius.

Ett liv i exil – och i Ukrainas tjänst

Enligt noteringarna i låneliggaren så återlämnade Georg Orlik sina sista lån den 31 januari 1719. Året därpå lämnade han och hans familj som nämnts Sverige, och resten av sitt liv skulle Georg ha sin huvudsakliga bas i Frankrike. Där blev han med tiden både diplomat och militär men inte minst involverad i Louis XV:s hemliga underrättelsetjänst, och i alla dessa egenskaper synes han även ha gjort sitt bästa för att fortsatt verka för ett fritt Ukraina. Detta gällde bland annat under de franskledda  fredsförhandlingarna i Belgrad efter 1735–1739 års rysk-turkiska krig, och det är knappast en slump att det just från år 1739 finns ett antal längre brev från Orlik till den svenske kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Därmed uppstod indirekt ytterligare en viss lundakoppling, ty utöver sin ställning som kanslipresident (närmast motsvarande dagens statsminister) var Gyllenborg vid tiden även kansler för Lunds universitet. Orliks brev handlade dock mer om utrikes- än om utbildningspolitik.  

Även Orliks militära karriär på kontinenten hade sina svenska om än inte lundensiska kopplingar: det franska regemente vid vilket han 1747 förvärvade en officersfullmakt var nämligen det som gick under namnet Royal Suédois, och där en stor andel av officerarna var svenskar. Med detta förband kämpade Orlik i flera slag under Sjuårskriget, och utmärkte sig tillräckligt för att både befordras till generallöjtnant och upphöjas till greve. Kanske satte han dock än högre värde på att han år 1751 av den nytillträde kung Adolf Fredrik utnämndes till ”Utländsk Commendeur” av den svenska Svärdsorden? En tidstrogen replika av detta ordenstecken tillverkades år 2020 särskilt för den permanenta historiska utställningen på museet i Orliks födelsestad Baturin.

Själv fick Georg Orlik dock inte sluta sitt livs cirkel på motsvarande sätt. Han stupade 1759 i slaget vid Minden nära Rhen, och begravdes på en numera ej närmare känd plats där. Av sina 57 levnadsår hade han då tillbringat 50 i exil varav ett à två som student i Lund – något som vi dock inte hade kunnat veta säkert om det inte varit för att UB så noggrant arkiverat sina gamla låneliggare!

Fredrik Tersmeden
Fil dr h c, arkivarie vid Universitetsarkivet

Med varmt tack till bibliotekarie Per Stobaeus som med kort varsel ordnade fram bilder av Orliks boklånenoteringar i UB:s arkiv.

8 minuter minuters läsning
Fredrik Tersmeden, fil dr h c och arkivarie vid Universitetsarkivet, öppnar dörren till en svunnen tid genom de opublicerade memoarerna efter Bengt J:son Bergqvist (1860–1936). 

Siste april och förste maj är en tid på året då många lundensare i förskingringen återvänder till sin forna universitetsstad. Gamla studentsångare sluter upp vid konserten på universitetshusets trappa, tidigare heltidsfunktionärer inom kår, AF och tidningen Lundagård samlas inom Magnolieorden, och alumner i gemen kommer för att se på spex, lyssna på den nämnda studentsången eller bara rent allmänt njuta vårens ankomst i den stad – för att tala med Strindberg – ”som man tror sig kunna fly, men dit man kommer igen”.

En på sin tid mycket känd lundaalumn som gärna och regelbundet återvände till staden var Bengt J:son Bergqvist (1860–1936). Han var mellan 1918 och 1928 den förste generaldirektören för Skolöverstyrelsen och ingick därtill 1920–1921 i två svenska regeringar som ecklesiastikminister, alltså kyrko- och utbildningsminister. Före denna lysande karriär i huvudstaden hade han dock ett mångårigt förflutet i Lund; här hade han varit såväl elev som senare lärare vid Katedralskolan, här hade han undervisat vid stadens folkskollärarseminarium och här hade han bedrivit universitetsstudier på samtliga nivåer från novitie till disputerad filosofie doktor.

En anledning för Bergqvist att göra regelbundna återbesök i Lund var hans gamla studentklass från Katedralskolan. Troget återsågs de överlevande härur vart femte år. Ännu 1934, när gruppen firade 55-årsminnet av sin studentexamen, återstod 18 av 40 studentkamrater. Vid samma tid arbetade Bergqvist också med att författa sina memoarer. De blev dessvärre aldrig fullbordade eller publicerade, men ett relativt komplett maskinskrivet manuskript för tiden fram till 1904 har lyckligtvis bevarats vid Lunds universitetsbibliotek, och tack vare detta kan vi i denna artikel göra ett återbesök i det akademiska Lund som Bergqvist mindes sig ha mött som nybakad 19-årig student 1879.

Det fanns vid denna tid, konstaterade Bergqvist, fyra dominerande ”yttre centra, kring vilken tidens studentliv koncentrerade sig”. Av dessa var det första ett som ingen nu levande lundaalumn har upplevt, nämligen universitetets dåvarande huvudbyggnad. Bergqvist beskriver den sålunda:

[…] ett gammalt hus i fin och ren renässansstil. Huset var, om man såg det söderifrån, beläget på högra sidan av det gamla forna biskopspalatset på Lundagård [här åsyftas Kungshuset; en gång biskop Peder Winstrups bostad]. En senare tid av banalt och pietetslöst kynne har jämnat det huset med marken, och intet finns numera, som ens vittnar om var det låg. Det kallades gemenligen ”Kuggis”, ett öknamn, som så småningom övergått till att bliva ett smeknamn. Upp till huset ledde en hög och bred stenbelagd trappa, vars nötta trappsteg vitnade om de många fötter, som vandrat den trappan upp och ned. Mången yngling hade med bävande hjärta vandrat trappan upp för att genomgå prov och examina. Mången yngling hade efter beståndna prov med hjärtat fullt av glädje flugit ut ur det huset, ovissa med ljuvligt hägrande öden till mötes; mången yngling åter hade modlös och vemodig med tunga steg lämnat denna byggnad, som för honom blivit ett ”kuggis”.

Bergqvist närmast poetiska beskrivning av ”Kuggis” kan förvåna den som har läst andra skildringar av huset i fråga; det framstår där ofta mer som ett fuskbygge med fukt i grund och murar, dragiga ouppvärmda föreläsningssalar och överfyllda arbetsrum för universitetets ledning och förvaltning där själve rector magnificus fick sitta i ”ett skräpigt arkivrum”. Vid tiden sjöng byggnaden också på sista versen. Sedan två år pågick uppförandet av det nuvarande universitetshuset, vilket skulle invigas 1882. Till detta stora tempelliknande vita nybygge – i dag ett av universitetets populäraste marknadsföringsmotiv – markerar Bergqvist dock en tydlig distans då han talar om dess ”efter den tidens smak ståtliga prakt”.

Tvärsöver detta nybygge återfanns centrum nummer två i 1879 års studentvärld:

[…] Akademiska Föreningens stora byggnad vid Tegnérsplatsens norra sida. Där funnos i nedre botten Atenei tidningsrum, lokaler för sammanträden av olika slag och slutligen en restaurang. En trappa upp var den stora högtidssalen belägen. Den omgavs runt om av en läktare, på vars yttersida svenska stormäns namn fått plats. Denna sal användes till studentkårens möten och till dess stora fester. Den uppläts dessutom till allehanda mer eller mindre främmande syften. Sålunda förhyrdes den av kringresande teatersällskap och var den enda teatersalong, som staden Lund hade att bjuda på.

Bergqvist placering av AF som beläget ”vid Tegnérsplatsens norra sida” kan tyckas märklig i dag då AF:s framsida och huvudentré så tydligt vetter mot Sandgatan. Före 1911 års tillbyggnad existerade dock endast den södra, kvadratiska delen av den nuvarande byggnaden, och denna hade sin entré just mot Tegnérsplatsen. En annan skillnad mot i dag är Bergqvists uppgift om att scenen i AF:s stora sal primärt nyttjades av ”kringresande teatersällskap”. Detta minner om att den lundensiska spextraditionen – där främst studenter själva uppträder på denna scen – på 1870-talet ännu inte hade hunnit blomma ut.

De två återstående centra som Bergqvist skildrar skiljer sig från de föregående genom att ligga utomhus. Även här finns ett av dessa kvar i dag, nämligen ”det gamla härliga Lundagård, under vars väldiga trädkronor studentsången generation efter generation tolkat de känslor, som besjälat den ungdom som njutit sin fostran vid Alma Mater Carolinas huvudsäte”. Det andra har däremot om inte helt försvunnit så i vart fall omgestaltats kraftigt, nämligen den yta vi i dag känner som universitetsplatsen. För Bergqvists generation var detta ännu

[…] den gamla Botaniska Trädgården, belägen mellan ”kuggis” och den byggnad som låg där nu universitetets gymnastik- och sångsalar äro belägna [alltså Palæstra]. Trädgården var mot Sandgatan omgiven av en stark stenmur, en rest av den mur, som en gång inneslutit hela Lundagård. Det fanns där en mängd gamla märkvärdiga exotiska träd och buskar och framför allt inneslöt den en väldig buxbomshäck, i vars skydd de många punschborden hade sin plats och från vilka studentglammet och studentsången steg mot himlen i härliga vår- och sommaraftnar.

Formuleringen om ”de många punschborden” föranleder även Bergqvist att göra en generell utvikning om tidens dryckesvanor i studentvärlden:

På den tiden var den allmänna studentdrycken punsch. Vad våra dagars studenter läska sin tunga med av olika slags drycker var på den tiden i det stora helt okända saker. Men det är hart när otroligt i vilka kvantiteter favoritdrycken punsch vid den tiden förtärdes. Det fanns ju intet statligt spritmonopol, utan det stod envar fritt att handskas med spirituosadryckerna efter behag. Det förekom också här och var i fabriker och i privathus punschfabrikation, vars produkter stodo i högre eller lägre i de unga konsumenternas sak. Även vid studentkårens större fester serverades i regel jämte särskilt tillagade bålar även punsch. Det var dåtidens gyllene dryck.

Så här långt kan Bergqvists skildring ge intrycket av ett studentliv som mest bestod av sång, fest och dryckjom. Memoarförfattaren var dock väl än medveten om att det även fans en mindre glamorös sida av dåtidens liv vid universitetet. Som kommen från ett hem där fadern (trots att han var kyrkoherde) led av finansiella problem kombinerade med en stor barnaskara och där statliga studiemedel ännu låg mer än åtta decennier in i framtiden, var de ekonomiska realiteterna högst kännbara för familjen Bergqvist. Att hålla mer än en son vid universitetet var initialt inte görbart, så Bengts yngre bror – som tagit studenten samtidigt som sin storebror – fick tills vidare flytta hem igen för att agera lärare för sina småsyskon, och hans äldre brors studier blev endast möjliga genom att ”hjälpa skolynglingar med deras läxor och på det sättet förtjäna vad jag behövde till mitt uppehälle”.

Till detta uppehälle hörde förstås bostad, och Bergqvist hyrde ihop med en kamrat ”en liten oansenlig dublett [sic!] belägen över gården i ett hus vid Råbygatan”. Terminshyran var 60 kronor, vilket i dag motsvarar runt 4.400 kr. Därtill erbjöd hyresvärdinnan om morgnarna ”en kopp kaffe med en bulle för 10 öre”. 

Bergqvist lämnar ingen detaljerad skildring av den egna bostaden; väl däremot av hur tidens studentrum generellt kunde te sig:

De flesta av dessa rum motsvarade inte en modern tids hygieniska krav. Tvärtom. Här hade generation efter generation av studenter – starka och svaga – haft sin tillvaro och med renhållningen hade nog ofta varit klent beställt. I regel uthyrdes rummen med möbler, enkla och tarvliga och ofta illa farna. Möblemanget utgjordes vanligen av en träsäng, bord, ett par stolar och möjligtvis en soffa. Mångenstädes vittnade ett eller flera större hål på fönstergardinerna, av allt att döma uppkomna genom antändning, om den eldfara, som hotat rummet. Det är ju också i själva verket mycket märkvärdigt, att i en stad, där alla dessa studentrum funnits på en tid, då man som lyse använde gamla dåliga fotogénlampor [sic!] och då punschen gjorde studentpojkarnas ben och händer osäkra, inte haft att kämpa med flera eldsvådor än som varit fallet.

1870-talets lundastudent må således ofta ha varit fattig och bott påvert; för att travestera ett gammalt talesätt tycks dock pengar till punsch på något märkligt sätt alltid ha legat överst!

Fredrik Tersmeden
Fil dr h c, arkivarie vid Universitetsarkivet

Läsning 2 minuter
Geniet bakom Sveriges mest ikoniska vårsång, ’Vintern rasat’, var en Lunda-alumn vid namn Otto Lindblad.

Han tonsatte sången för manskör, och den sjungs än idag vid vår-frianden i hela Sverige. Otto var också den som satte ordning och stadgar för studentsångarna i Lund. Tillsammans med körledaren och docenten Sven Lovén kan han ses som en av Studentsångarnas grundare. Och visst är det fascinerande att en sång som skapades för nästan 200 år sedan fortfarande får oss att fira in våren med samma glädje?

Kören idag
Idag består kören av 49 aktiva sångare mellan 18 och 54 år, som samlas varje vecka för repetition. Men vid första maj ansluter sig även tidigare medlemmar – och traditionens styrka märks inte minst i att den äldsta deltagaren som var med förra året, då var 96 år gammal!

Håll i hatten – en ny klassiker?
I år bjuds det på en sprillans ny vårsång – framtagen genom en öppen kompositionstävling under vårvintern. Tävlingen, som utlystes via hemsidan och sociala medier, lockade många bidrag. Kören har ännu inte fått noterna, så förväntan är stor. Under ledning av anföraren Christian Schultze, som lett Studentsångarna sedan 2019, väntar ett uruppförande med förhoppning om att en ny vårklassiker är född!
Kompositionstävling: ny vårsång till Lunds Studentsångare — Lunds Studentsångare

Tv och repetition
Så hur mycket repetition krävs innan det är dags för den stora dagen på TV och universitetstrappan? Tja, 1 maj-sångarna förväntas kunna stamrepertoaren utantill, så det blir faktiskt bara ett enda rep för att finslipa detaljerna för just detta framträdande. Studentsångarnas Tv-debut skedde 1974 i ett program som kallades ”I den härliga vårsolens glans” – 2025 heter Tv-programmet rätt och slätt ”Lunds studentsångare. Sjung in våren.”

Så då gör vi det – på med mössan, höj rösten och låt våren sjungas in! 🎶🌿

350-klubben är ett exklusivt nätverk av donatorer som stödjer Lunds Universitets Scholarship Foundation (LUSS), en avgörande satsning som möjliggör stipendier för framstående studenter från länder utanför EU. Genom att finansiera dessa stipendier spelar 350-klubben en central roll i att attrahera ambitiösa internationella studenter till Lunds universitet, främja akademisk excellens och stärka universitetets globala anseende. Medlemskap i klubben ger donatorerna en unik möjlighet att engagera sig i universitetet, knyta kontakter med stipendiater och se  den konkreta effekten av deras bidrag.

Vårsalong:  Konstskatterna i Kungshuset och stipendiatberättelser – 2 april

I år har Development Office glädjen att erbjuda en exklusiv guidad visning av universitetets konstskatter i det nyrenoverade Kungshuset – en efterlängtad möjlighet. Vi kommer även att få lyssna till två av 2023 års stipendiater, som delar med sig av sina erfarenheter av att studera vid Lunds universitet, deras akademiska arbete och tankar om framtiden.

Som donator är detta en unik chans att på nära håll se och höra vilken skillnad ditt bidrag gör. Evenemanget är endast öppet för inbjudna gäster.

Vill du veta mer om 350-klubben och få en formell inbjudan? Vänligen kontakta development_office@rektor.lu.se.

I Röster i Radio-TV den 29 juni 1959 stod det ” Kl. 13.00 Sommar. Lättlyssnat för semesterfolk.” Precis som vanligt alltså 😊. Varje år bjuder Sommar i P1 på en rad fascinerande berättare. Missa inte årets Lundalumner, klicka på bilden för att läsa mer om varje person.

Finns det något bättre än att förlora sig i en bra bok? Vi tror inte det.

Semestertider betyder Bokklubb i Alumnnätverket i samarbete med Lunds universitets Författarskola. Böckerna är skrivna av alumner och författarna är inbokade för författarsamtal till hösten.

Joakim Zander | 7 oktober | klockan 12:00 | Zoom
Anmälan kommer snart

Isabelle Ståhl | 13 november | klockan 12:00 | Zoom
Anmäl kommer snart

Det enda du behöver göra nu är att köpa (eller låna) de föreslagna böckerna här nedan och sedan läsa dem när det passar dig.

• Vi hör av oss i början av hösten med inbjudan till de digitala författarsamtalen via e-post
• Du behöver vara medlem i Alumnnätverket för att få inbjudan.
• Kommer du på vilka frågor du vill ställa till författaren direkt efter att du läst boken, skicka dem till info@alumni.lu.se och märk mailet med ”Bokklubben”.
  

Sommaren 2024 läser vi:

Eden – Isabelle Ståhl

Boken har beskrivits av de stora dagstidningarnas recensenter som lustfylld, skrämmande och som alltigenom fascinerande läsning och var en efterlängtad återkomst efter romandebuten Just nu är jag här som 2017 nominerades till både Borås Tidnings debutantpris och Augustpriset.

Handling: Vid vårterminens slut har Elise bara skrivit teoridelen i sin masteruppsats i konstvetenskap. Relationen med Johan verkar vara slut. Han tycker att hon har en mörk livssyn och alltid måste prata om nervsystemet. Elise själv önskar att hon vore ett blötdjur eller ett träd och vill återgå till ett tidigare stadium i evolutionen. När hon träffar Johannes och Fredrik som studerar utdöda språk känner hon en ovanlig tillhörighet. På jakt efter en gemenskap bortom den moderna civilisationens begränsningar följer de motorvägen ned genom Europa.

Om författaren

Isabelle Ståhl har bland annat läst litteraturvetenskap och praktisk filosofi i Lund och romanen utspelar sig också i universitetsvärlden. Hon är född 1988 och är uppvuxen i Ängelholm men numera bosatt i Stockholm. Förutom författare är hon också litteraturkritiker och doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.

Ett ärligt liv – Joakim Zander

Ett ärligt liv har fått stor uppmärksamhet i media och fått mycket fina recensioner. Under 2025 kommer också filmatiseringen av boken Ett ärligt liv att ha premiär på Netflix. Se den officiella trailern här.

Handling: På en våldsam demonstration i Malmö träffar en ung, vilsen juridikstudent en kvinna som introducerar honom för sina excentriska vänner. Deras liv bygger på radikala och spännande ideal, men också på lögner och stora risker. När han väl upptäcker vad han har dragits in i är det redan för sent att ta sig ur. Ett ärligt liv är en spänningsroman om sanning, svek och lockelsen i att leva utanför lagen.

Om författaren

Joakim Zander, född 1975, bor med sin familj i Lund och jobbar på Lunds universitet som gästlärare och universitetslektor. Han har under tio år i Bryssel varit verksam vid flera EU-institutioner och doktorerat i juridik vid universitetet i Maastricht. Under sin uppväxt bodde han delvis i Mellanöstern och USA.