8 minuter minuters läsning
Fredrik Tersmeden, fil dr h c och arkivarie vid Universitetsarkivet, öppnar dörren till en svunnen tid genom de opublicerade memoarerna efter Bengt J:son Bergqvist (1860–1936).
Siste april och förste maj är en tid på året då många lundensare i förskingringen återvänder till sin forna universitetsstad. Gamla studentsångare sluter upp vid konserten på universitetshusets trappa, tidigare heltidsfunktionärer inom kår, AF och tidningen Lundagård samlas inom Magnolieorden, och alumner i gemen kommer för att se på spex, lyssna på den nämnda studentsången eller bara rent allmänt njuta vårens ankomst i den stad – för att tala med Strindberg – ”som man tror sig kunna fly, men dit man kommer igen”.
En på sin tid mycket känd lundaalumn som gärna och regelbundet återvände till staden var Bengt J:son Bergqvist (1860–1936). Han var mellan 1918 och 1928 den förste generaldirektören för Skolöverstyrelsen och ingick därtill 1920–1921 i två svenska regeringar som ecklesiastikminister, alltså kyrko- och utbildningsminister. Före denna lysande karriär i huvudstaden hade han dock ett mångårigt förflutet i Lund; här hade han varit såväl elev som senare lärare vid Katedralskolan, här hade han undervisat vid stadens folkskollärarseminarium och här hade han bedrivit universitetsstudier på samtliga nivåer från novitie till disputerad filosofie doktor.
En anledning för Bergqvist att göra regelbundna återbesök i Lund var hans gamla studentklass från Katedralskolan. Troget återsågs de överlevande härur vart femte år. Ännu 1934, när gruppen firade 55-årsminnet av sin studentexamen, återstod 18 av 40 studentkamrater. Vid samma tid arbetade Bergqvist också med att författa sina memoarer. De blev dessvärre aldrig fullbordade eller publicerade, men ett relativt komplett maskinskrivet manuskript för tiden fram till 1904 har lyckligtvis bevarats vid Lunds universitetsbibliotek, och tack vare detta kan vi i denna artikel göra ett återbesök i det akademiska Lund som Bergqvist mindes sig ha mött som nybakad 19-årig student 1879.
Det fanns vid denna tid, konstaterade Bergqvist, fyra dominerande ”yttre centra, kring vilken tidens studentliv koncentrerade sig”. Av dessa var det första ett som ingen nu levande lundaalumn har upplevt, nämligen universitetets dåvarande huvudbyggnad. Bergqvist beskriver den sålunda:
[…] ett gammalt hus i fin och ren renässansstil. Huset var, om man såg det söderifrån, beläget på högra sidan av det gamla forna biskopspalatset på Lundagård [här åsyftas Kungshuset; en gång biskop Peder Winstrups bostad]. En senare tid av banalt och pietetslöst kynne har jämnat det huset med marken, och intet finns numera, som ens vittnar om var det låg. Det kallades gemenligen ”Kuggis”, ett öknamn, som så småningom övergått till att bliva ett smeknamn. Upp till huset ledde en hög och bred stenbelagd trappa, vars nötta trappsteg vitnade om de många fötter, som vandrat den trappan upp och ned. Mången yngling hade med bävande hjärta vandrat trappan upp för att genomgå prov och examina. Mången yngling hade efter beståndna prov med hjärtat fullt av glädje flugit ut ur det huset, ovissa med ljuvligt hägrande öden till mötes; mången yngling åter hade modlös och vemodig med tunga steg lämnat denna byggnad, som för honom blivit ett ”kuggis”.
Bergqvist närmast poetiska beskrivning av ”Kuggis” kan förvåna den som har läst andra skildringar av huset i fråga; det framstår där ofta mer som ett fuskbygge med fukt i grund och murar, dragiga ouppvärmda föreläsningssalar och överfyllda arbetsrum för universitetets ledning och förvaltning där själve rector magnificus fick sitta i ”ett skräpigt arkivrum”. Vid tiden sjöng byggnaden också på sista versen. Sedan två år pågick uppförandet av det nuvarande universitetshuset, vilket skulle invigas 1882. Till detta stora tempelliknande vita nybygge – i dag ett av universitetets populäraste marknadsföringsmotiv – markerar Bergqvist dock en tydlig distans då han talar om dess ”efter den tidens smak ståtliga prakt”.
Tvärsöver detta nybygge återfanns centrum nummer två i 1879 års studentvärld:
[…] Akademiska Föreningens stora byggnad vid Tegnérsplatsens norra sida. Där funnos i nedre botten Atenei tidningsrum, lokaler för sammanträden av olika slag och slutligen en restaurang. En trappa upp var den stora högtidssalen belägen. Den omgavs runt om av en läktare, på vars yttersida svenska stormäns namn fått plats. Denna sal användes till studentkårens möten och till dess stora fester. Den uppläts dessutom till allehanda mer eller mindre främmande syften. Sålunda förhyrdes den av kringresande teatersällskap och var den enda teatersalong, som staden Lund hade att bjuda på.
Bergqvist placering av AF som beläget ”vid Tegnérsplatsens norra sida” kan tyckas märklig i dag då AF:s framsida och huvudentré så tydligt vetter mot Sandgatan. Före 1911 års tillbyggnad existerade dock endast den södra, kvadratiska delen av den nuvarande byggnaden, och denna hade sin entré just mot Tegnérsplatsen. En annan skillnad mot i dag är Bergqvists uppgift om att scenen i AF:s stora sal primärt nyttjades av ”kringresande teatersällskap”. Detta minner om att den lundensiska spextraditionen – där främst studenter själva uppträder på denna scen – på 1870-talet ännu inte hade hunnit blomma ut.
De två återstående centra som Bergqvist skildrar skiljer sig från de föregående genom att ligga utomhus. Även här finns ett av dessa kvar i dag, nämligen ”det gamla härliga Lundagård, under vars väldiga trädkronor studentsången generation efter generation tolkat de känslor, som besjälat den ungdom som njutit sin fostran vid Alma Mater Carolinas huvudsäte”. Det andra har däremot om inte helt försvunnit så i vart fall omgestaltats kraftigt, nämligen den yta vi i dag känner som universitetsplatsen. För Bergqvists generation var detta ännu
[…] den gamla Botaniska Trädgården, belägen mellan ”kuggis” och den byggnad som låg där nu universitetets gymnastik- och sångsalar äro belägna [alltså Palæstra]. Trädgården var mot Sandgatan omgiven av en stark stenmur, en rest av den mur, som en gång inneslutit hela Lundagård. Det fanns där en mängd gamla märkvärdiga exotiska träd och buskar och framför allt inneslöt den en väldig buxbomshäck, i vars skydd de många punschborden hade sin plats och från vilka studentglammet och studentsången steg mot himlen i härliga vår- och sommaraftnar.
Formuleringen om ”de många punschborden” föranleder även Bergqvist att göra en generell utvikning om tidens dryckesvanor i studentvärlden:
På den tiden var den allmänna studentdrycken punsch. Vad våra dagars studenter läska sin tunga med av olika slags drycker var på den tiden i det stora helt okända saker. Men det är hart när otroligt i vilka kvantiteter favoritdrycken punsch vid den tiden förtärdes. Det fanns ju intet statligt spritmonopol, utan det stod envar fritt att handskas med spirituosadryckerna efter behag. Det förekom också här och var i fabriker och i privathus punschfabrikation, vars produkter stodo i högre eller lägre i de unga konsumenternas sak. Även vid studentkårens större fester serverades i regel jämte särskilt tillagade bålar även punsch. Det var dåtidens gyllene dryck.
Så här långt kan Bergqvists skildring ge intrycket av ett studentliv som mest bestod av sång, fest och dryckjom. Memoarförfattaren var dock väl än medveten om att det även fans en mindre glamorös sida av dåtidens liv vid universitetet. Som kommen från ett hem där fadern (trots att han var kyrkoherde) led av finansiella problem kombinerade med en stor barnaskara och där statliga studiemedel ännu låg mer än åtta decennier in i framtiden, var de ekonomiska realiteterna högst kännbara för familjen Bergqvist. Att hålla mer än en son vid universitetet var initialt inte görbart, så Bengts yngre bror – som tagit studenten samtidigt som sin storebror – fick tills vidare flytta hem igen för att agera lärare för sina småsyskon, och hans äldre brors studier blev endast möjliga genom att ”hjälpa skolynglingar med deras läxor och på det sättet förtjäna vad jag behövde till mitt uppehälle”.
Till detta uppehälle hörde förstås bostad, och Bergqvist hyrde ihop med en kamrat ”en liten oansenlig dublett [sic!] belägen över gården i ett hus vid Råbygatan”. Terminshyran var 60 kronor, vilket i dag motsvarar runt 4.400 kr. Därtill erbjöd hyresvärdinnan om morgnarna ”en kopp kaffe med en bulle för 10 öre”.
Bergqvist lämnar ingen detaljerad skildring av den egna bostaden; väl däremot av hur tidens studentrum generellt kunde te sig:
De flesta av dessa rum motsvarade inte en modern tids hygieniska krav. Tvärtom. Här hade generation efter generation av studenter – starka och svaga – haft sin tillvaro och med renhållningen hade nog ofta varit klent beställt. I regel uthyrdes rummen med möbler, enkla och tarvliga och ofta illa farna. Möblemanget utgjordes vanligen av en träsäng, bord, ett par stolar och möjligtvis en soffa. Mångenstädes vittnade ett eller flera större hål på fönstergardinerna, av allt att döma uppkomna genom antändning, om den eldfara, som hotat rummet. Det är ju också i själva verket mycket märkvärdigt, att i en stad, där alla dessa studentrum funnits på en tid, då man som lyse använde gamla dåliga fotogénlampor [sic!] och då punschen gjorde studentpojkarnas ben och händer osäkra, inte haft att kämpa med flera eldsvådor än som varit fallet.
1870-talets lundastudent må således ofta ha varit fattig och bott påvert; för att travestera ett gammalt talesätt tycks dock pengar till punsch på något märkligt sätt alltid ha legat överst!
Fredrik Tersmeden
Fil dr h c, arkivarie vid Universitetsarkivet
Kommentarer