Lundensaren Alumnnätverket Lunds universitet

Högklackade skor är ett modefenomen som förundrar. Hur kommer det sig att just dessa skor generellt anses vara de mest feminina och förföriska? Tittar man bakåt i historien var de inte alls könskodade på det sättet. Klackskor förknippades i stället med manlighet och makt på högsta nivå.

Klackarna påverkar både hur man känner sig och upplevs av omgivningen. Liksom för många andra modeobjekt skapar detta en paradox. Klackarna ger självförtroende och signalerar makt och sexualitet. De andas lyx. Den som obehindrat kan röra sig i dessa måste leva ett särskilt liv långt från praktiska vardagsbestyr, olämpliga för längre förflyttningar signalerar de en livsstil i eleganta miljöer. Samtidigt kan kvinnan i höga klackar uppfattas ostadig, hjälplös och frivilligt begränsad.

Jo, det började med funktion…

Trots att högklackade skor tycks oändamålsenliga var det just funktionen som gjorde att skor först försågs med klack. Asiatiska ryttarfolks liv på hästryggen förenklades när klackar gav stadigt fäste i stigbyglarna.

När höga klackar i slutet av 1500-talet blev en viktig del av det västerländska manliga modet kom inspirationen möjligen från de persiska ambassader som kom till Europa för att knyta politiska allianser. Det spanska modets korta puffiga byxor satte särskilt fokus på mannens ben klädda i åtsittande silkesstrumpor och eleganta högklackade slejfskor med stora skorosor.

Starka, slanka, långa ben som porträtten gärna framställde ett rakt framifrån och ett från sidan, framhävde kompetenser i aktiviteter som fäktning och dans, men tydlig distans till praktiskt arbete.

Högklackade skor var del av maktens garderob och klackarnas höjd reglerades i överflödslagstiftningen

Under 30-åriga kriget (1618-1648) trädde militära influenser fram i porträtten. Även de höga kragstövlarna med nedhasade skaft och spetsprydda stövelstrumpor hade höga klackar.

Spetsar, broderier, plymer, mönstrade sidentyger, juveler som en nutida betraktare kan uppfatta långt ifrån invanda ideal om manlighet, uppfattade samtiden som maktsymboler och mod i klädsel jämförbart med mod på slagfältet. Högklackade skor var del av maktens garderob avsedd för furstar och aristokrater. Att den franske kungen Ludvig XIV var kortväxt bidrog säkert till hans förtjusning i höga lockiga peruker och höga klackar. De röda klackarna blev ett särskilt privilegium som utmärkte kungens hovmän och klackarnas höjd reglerades i överflödslagstiftningen.

Exponerade ben hörde till de manliga attributen. Kvinnors ben var alltid dolda i långa kjolar men 1600-talets kvinnomode inspirerades av manliga förebilder med maskulina hattar och höga klackar.

Opraktiska och extremt kostsamma kläder var en viktig del av tidigmoderna eliters sätt att manifestera sin upphöjda status.

Samhällsordningen krävde synliga skillnader mellan människor av olika stånd – suddades skillnaderna ut var hela samhället i gungning.

Styltskor och chopines på 1600-talet

Ett annat spår i klackarnas modehistoria är de styltskor som bars av kvinnor i Spanien och Italien mellan 1400–1600-talet. De mest kända är kanske venetianska chopines, ibland 35 cm höga. Detta var ursprungligen en typ av träsko med hög sula som träddes utanpå de vanliga skorna för att höja sin bärare över gatornas smuts och väta. På 1600-talet var modellen ett luxuöst utformat mode.

1700-talet förknippade klackarna med kvinnlig irrationalitet

Under 1700-talet svalnade intresset för mäns skor medan andra delar av klädseln kom i fokus. Skor med höga klackar, smalare och av en mer svårmanövrerad typ blev vanligare för kvinnor. Idealen förändrades och klackar förknippades mer med kvinnlig irrationalitet än manlig dådkraft. Under inflytande av upplysningens tankar kom politisk kapacitet att stå i direkt konflikt med en prålig klädsel, medan kvinnors modedräkter snarare manifesterade politisk omakt. Detta trots att 1700-talet fortsatt präglades starkt av föreställningar om tydliga kopplingar mellan samhällsställning och kläder.

Klacken döptes efter franska kungens officiella älskarinna

Till 1700-talets skrymmande mode som formade kvinnokroppen med snörda, valbardsstyvade snörliv och kraftigt utbyggda höfter bars skor med höga klackar. Skorna, klädda med mönstrade sidentyger eller tunga metallbroderier, matchade dräkterna. Toffeln utan bakkappa eller slejfskon med skospännen dominerade skomodet.

Klackarna var ofta indragna under foten, och har senare kallats för pompadourklack efter den franska kungens officiella älskarinna Madame de Pompadour.

Klackarna var högre under 1700-talets första hälft för att bli lägre under andra halvan av seklet. Tillsammans med den övriga klädseln gav skorna en särskild balans och hållning åt kroppen central för det komplexa rörelsemönster som under 1700-talet skiljde överklassen från de arbetande folkets krökta ryggar.

Kroppen skulle vara lätt svävande, rörelserna flytande och varken för snabba eller långsamma. Allt var noga inövat, men skulle utföras otvunget och självklart. Den franska drottningen Marie Antoinettes svävande gång, även i de tunga hovdräkterna med meterlånga släp, blev en förebild. Under 1700-talet växte konsumtionskulturen sig starkare och modekläder blev tillgängligare i städerna.

Undervisning hos en dansmästare för att öva in de korrekta rörelserna, även i konsten att gå var en mindre lättköpt kompetens och därför den ultimata aristokratiska statussymbolen.

Den högklackade skons erotiska laddning förstärktes under 1800-talet

Efter en lång period med klacklöst skomode, inspirerat av mera borgerliga ideal under 1800-talets första decennier, kom högklackade skor tillbaka i modebilden i mitten av 1800-talet, både i vardagens knäppkängor och aftonskor. Långa, tygrika kjolar med turnyrer bak dolde kvinnors ben, men gången skulle vara trippande, hållningen högrest och den framstickande foten liten. Höga klackar var ett visuellt trick som gav fötterna nättare utseende. Kvinnors fötter blev lockande och den högklackade skons erotiska laddning förstärktes av skornas roll i tidens pornografiska fotografier.

Högklackade skor var en ouppnåelig lyx

Specialkonstruerade symaskiner med flera tekniska uppfinningar förändrade skomakeriet och gjorde skor billigare och tillgängligare på en bredare marknad i mitten av 1800-talet. På landsbygden förblev skor likväl en sällanköpsvara. En bit in på 1900-talet gick skånska barn fortfarande till skolan i grova, halmfyllda träskor och på sommaren var man barfota. Att högklackade skor var en ouppnåelig lyx är lätt att förstå. Sveriges väg till ett modernt samhälle gick bland annat genom de industritillverkade skorna. På 1930-talet fanns över 300 skofabriker som försåg det svenska folkhemmet med skor.

Intresset för skodesign växte med namnkunniga formgivare

Med kortare kjolar på 1920-talet kom kvinnors ben i fokus på ett helt nytt sätt. En moderiktig klädsel fulländades med eleganta, välformade ben klädda i silkesstrumpor och högklackade skor, ofta med t-slejf eller dubbla remmar över vristen. Strumpornas sömmar förlängde linjen från klacken och drog blickarna till benen. Intresset för skodesign växte med namnkunniga formgivare som André Perugia, ansvarig för skorna till modeskaparen Paul Poirets kläder. Fantasifulla, nyskapande och inspirerade av tidens mode och konst blev skorna till skulpturer. Att experimentera med klackarnas utformning blev ett sätt att förnya skodesignen, exempelvis 1930-talets kilklack signerad Salvatore Ferragamo.

Christian Dior och ”the New Look”

Efter andra världskriget lanserade Christian Dior ”The New Look”. Till 1950-talets provocerande tygrika kjolar bars skor med stilettklackar. Höga smala klackar blev möjliga med en metallstav ingjuten i en plastklack. Skodesignern på modet var Rogier Vivier i nära samarbete med Dior.

Genom fotografier, filmindustrin och uppburna, sexiga filmstjärnor spreds modeideal på ett effektivt sätt. På vita duken kunde alla på nära håll se förebilderna, vilka kläder de bar och hur de skulle bäras. Varuhusen förkortade vägen till konsumenterna. Nu var det smala stilettklackar och spetsiga tår som gällde trots att de kunde ge fula märken i parkettgolvet eller lätt fastnade mellan gatstenarna. Marilyn Monroes favoritskor var en modell av Ferragamo med 11 cm höga klackar.

En snabb väg till mannens hjärta

Till den ”filmfigur i vardagslag” som marknadsfördes av korsettindustrin hörde så klart även stilettklackade skor. Högklackat fick därmed en bredare spridning än tidigare och till de allmänna förväntningarna på kvinnor kunde också läggas framtrippandet i högklackat.

Ingen kvinna kunde anse sig korrekt klädd utan korsett, hatt, handväska, handskar och högklackade skor – skor som dessutom framhävdes som en snabb väg till mannens hjärta.

Popstjärnor utmanade traditionella könsideal

Med 1960- och 70-talets fokus på ett mer ungdomligt, naturligt mode och kvinnors jämställdhet framstod de damiga modeidealen som förtyckande och ålderdomliga. Liksom formande underkläder tappade högklackade skor i popularitet. Samtidigt kom klackar i fokus på nya sätt där artister som the Beatles, David Bowie och ABBA uppträdde i höga platåskor och utmanade traditionella könsideal.

Carrie Bradshaw och Sex and the City gjorde ”Manolos” till ett begrepp

Till 1980-talets power-dressing med breda axelvaddar och ny syn på ekonomisk framgång och lyx kunde även högklackade skor och stövlar addera sex och makt i modet. De höga klackar som hört till hemmafruidealet visade nu framgång i arbetslivet.

På 1990- och 2000-talen blev en ny generation skodesigners som Manolo Blahnik, Jimmy Choo och Christian Louboutin välkända för sina glamorösa högklackade skor. Genom TV-serien Sex and the City blev ”Manolos” ett begrepp. Hos Louboutin är klackarna ännu högre och röda sulor gör skorna lätt igenkännliga.

Även etablerade modedesigners som Vivienne Westwood inkluderade banbrytande skodesign i sina kollektioner. Naomi Cambells fall under Westwoods visning 1993 är legendarisk.

Idag när överkonsumtion, lyx, stereotypa framställningar av kön och kroppar och modets existens är under diskussion är relationen till högklackade skor mångfacetterad. Höstens modeveckor visade att skodesign är en vital del av modet. Modeller som stapplade fram på höga klackar hos Valentino vacklade, föll och vimsade högst ofrivilligt och avslöjade glamouren som solkig och världsfrånvänd.

Svenska Beate Karlsson för AVAVAV, känd för sina gränsöverskridande, djuriska skor, lät i stället parodiskt samtliga modeller falla som käglor under sin visning.

Gamla konventioner kopplade till skor, status och lyx utmanas. För kvinnor kan nu sneakers vara gångbara i de mest formella sammanhang. När högklackat är ett eget val blir modeglädjen också större. Samtidigt lever traditionella kulturella konventioner kvar. Män i klackskor med vikt på tårna ser man mest på det traditionella dansgolvet.

Få män i höga klackar på julfesten

Kroppslängd och makt är fortfarande förenade vilket på sin tid, både prins Charles och Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy hanterade på ett sätt som väckte uppmärksamhet och löje.

Mode handlar om förnyelse och sägs avspegla sin samtid men ter sig likväl svårföränderligt och konservativt. Så länge högklackat i sig inte förknippas med ny kulturell betydelse tycks vägen lång till att se män i högklackat i svensk stadsmiljö eller på julfesten.

Skribentens julklappstips:

Shoes – an illustrated history av Rebecca Shawcross.

Mer om Modevetenskap på Lunds Universitet

Modevetenskap är ett teoretiskt och humanistiskt ämne med samhällsvetenskapliga inslag. Ämnet riktar sig till den som är intresserad av att få en djupare förståelse för mode i såväl dåtid som nutid.

Läs mer på Institutionen för kulturvetenskaper

Redan på 1980-talet började Rickard Öste, forskare på Kemicentrum på Lunds universitet, att intressera sig för att hitta en nyttig och god ersättare till mjölk. När företaget Oatly började ta form flög den största svenska mjölkproducenten ner från Stockholm, smakade på havredrycken, spottade ut den och sa ”Det här kan ni aldrig sälja”. Idag har företaget en stark position i Sverige och är en stor konkurrent till Arla. Under de senaste åren har den skånska havredrycken även gjort ett segertåg runt världen och 2020 var omsättningen två miljarder kronor.

Rickard Öste är professor, entreprenör, investerare och food tech-forskare. Med sina dryga 70 år har han inga som helst planer på att sluta jobba, inte ens att trappa ner. Även om både barn och barnbarn undrar. Nu har han siktet inställt på att utveckla livsmedel som förfinar naturens råvaror som bär, spannmål och friska bakterier som stärker kroppens hälsa.

”Det finns så mycket outnyttjad potential i mat och hur den positivt kan påverka vår hälsa och förhindra sjukdomar”, säger Rickard Öste.

Upptäckten av laktosintolerans

Men vi behöver backa tillbaka en del i tiden för att se hur framgångssagan med Oatly blev möjlig. Tidigt 1960-tal upptäckte Arne Dahlqvist, professor i industriell näringslära vid Kemicentrum, att många led av laktosintolerans. Om man har brist på enzymet laktas i tunntarmen kan man inte bryta ner mjölksocker. Och under de kommande åren fördjupades forskningen på institutionen kring laktos och osmälta kolhydrater.

En redan kemiintresserad Rickard Öste började studera vid KTH men sökte sig sen till Lunds universitet som var det enda stället i Sverige som på akademisk nivå erbjöd livsmedelsvetenskap och teknik. Livsmedelsforskning väckte hans nyfikenhet och efter sin grundutbildning började han i Arne Dahlqvists forskarlag som kemist.

”Vi laborerade med olika kemiska processer för att kunna befria mjölken från laktos, men många försök visade att vi tappade proteinkvalitén. Det var en fascinerande gåta.”

Havredryck ser dagens ljus

Det var på en konferens i Japan som Rickard Öste 1985 för första gången stötte på sojamjölk. Att man kunde stoppa en slant i en automat och få en förpackning som innehöll sojamjölk och som hade lång hållbarhet fick honom att börja undra. Var det möjligt att framställa en produkt som smakade som mjölk och hade liknande egenskaper men var gjord av något annat? Tillbaka i Lund började forskning ta fart kring sojamjölk och andra baljväxter, men eftersom det även fanns sojaproteinallergiker kändes inte denna typ av dryck som det bästa alternativet. Kornmjölk smakade inte bra. Inte heller rågmölk. Men hur bra kunde havremjölk smaka? En tanke väcktes. Havre, ett viktigt svensk sädesslag, var redan vid den här tiden erkänd för att på ett unikt och gott sätt påverka hälsan.

Rickard Öste tillbringade en tid som gästforskare vid USDA, U.S. Department of Agriculture vid en forskarstation i San Francisco-området. Efter att ha sett hur Silicon Valley tog forskningen med in i samhället var han väldigt sugen på att ta klivet tydligare ut på marknaden. Samtidigt tänkte han behålla sin forskning vid Lunds universitet. Under flera år av intensiv forskning lyckades han och hans team i Lund till slut blanda havre med vatten och en patenterad enzymblandning. En havredryck såg dagens ljus, som fungerade lika bra i kaffet som att baka med. Denna forskning är ständigt pågående för att förbättra produkterna.

Den första kommersiella produkten stod på hyllorna i brittiska livsmedelsaffärer strax före millenniumskiftet. Idag finns Oatly i form av bland annat glass, yoghurt, vispgrädde och mjölk i affärers kyldiskar i 20 länder.

”Om man tittar på stora epidemiologiska undersökningar och räknar på data så är mat och att vi äter för lite hela spannmål och kostfibrer i synnerhet, en av hälsofaktorerna för sjuklighet och dödlighet. Om vi hade ätit mer fibrer hade vi mått bättre. Här kan havre vara en enormt viktig komponent i att förbättra vår hälsostatus.”

Varför Oatlys produkter säljs så bra beror också på upplysta konsumenter. Insikten, främst bland unga, att vi måste minska kors utsläpp av metan för att få ett mer hållbart klimat är en växande rörelse.

Den heliga mjölken

Men det har inte varit en enkel resa.

”Mjölken är helig i Sverige, det har vi fått erfara”, berättar Rickard Öste. ”När vi väl hade patent på havredryck flög marknadschefen på Arla ner på min inbjudan för jag ville att han skulle smaka. Han testade och spottade ut direkt och sa ’Det här kan ni inte sälja'”

Även en annan livsmedelsjätte, ICA, ville ta drycken och göra den till ett eget varumärke så att man kunde sätta egna villkor och kontrollera produkten. Oatlys produkt kom upp på hyllan som ”Solhavre”, men företaget fortsatte att leta efter utvägar för att bli självständiga.

Runt år 2000 föll alla pusselbitar på plats och med en kaxig marknadsföring vann man marknadsandelar. En ny VD, Toni Petersson, förvandlade företaget till ett livsstilsvarumärke. Med slogans som ”Wow no cow” och ”It´s like milk but made for humans” blev Oatly en vass konkurrent på marknaden.

”Vi tog ett annorlunda grepp och skämdes inte. Vi hade blivit nedtryckta från dag ett. Hur vågade vi berätta att mjölk inte var totalt hälsosam för kroppen och att även havremjölk var bättre för vår miljö? Men vi blev stämda och förlorade.”

Mjölkkriget vanns av Svensk Mjölk. Man fick inte använda 14 formuleringar som ansågs nedvärdera traditionell mjölk. Idag heter man Oatly och använder inte ordet mjölk i något sammanhang. Men Rickard Öste kan se att all turbulens har påverkat företaget i positiv riktning.

”Vi förlorade målet, men vi vann folket.”

Pågående forskning för bättre produkter

Allt sedan starten har forskning vid Lunds universitet varit av största vikt. Många avhandlingar har genom åren lyft olika aspekter och förbättringsytor för havredryck. Forskningsrön visar även att havreprodukterna minskar risken för hjärtsjukdomar och att de sänker kolesterolhalten.

Rickard Öste fick också avgörande hjälp 1997 av sin bror Björn Öste som var ingenjör. Han hade studerat industriell ekonomi men var väsentligt intresserad av marknadsföring och duktig på att förpacka komponenter. Efter en lyckad försäljning av hans IT-säkerhetsföretag kunde investeringar göras i Oatly som banade väg för ytterligare expansion. Tillsammans blev de ett dreamteam.

”Styrkan är att vi har olika roller. Han är duktig på marknadsbiten och jag ägnar mig mer åt forskning. Vi kommer från en familj med många bröder och har en tålig konstellation. Vi trampar inte varandra på tårna utan kan prata om allt.”

Rickard Öste ser tydligt att framgångssagan med Oatly inte är bara hans eget verk. Alla personer som är involverade behövs, alla ringar i kedjan är länkade. Om man klipper av en ring faller alla. Och det där med tur i livet är han skeptisk till.

”Som utförsåkaren Ingemar Stenmark sa när han fick påståendet att man måste ha tur för att vinna. ’Ja, det kanske är sant, men det konstiga är att ju mer jag tränar desto mer tur får jag'”.

Text: Bodil Malmström

Lundensare

Nobelpristagaren Arvid Carlsson (1923- 2018) fick inte det prestigefyllda Nobelpriset medan han bodde eller verkade i Lund – men han är en alumn!

Carlsson växte upp i Lund (vilket man tydligt kunde höra på hans Lundensiska dialekt) och blev 1951 både med.lic. och med.dr vid Lunds universitet. Han anställdes som extra ordinarie docent i farmakologi och 1959 begav han sig sedan vidare till Göteborg där han jobbade i 30 år som professor i farmakologi.

Sölvegatan

År 2000 fick Arvid Carlsson Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin för sina upptäckter kring signalöverföring i nervsystemet och i synnerhet signalsubstansen dopamin. Det var på Sölvegatan 10 på ”Gamla Farmakologen” som Carlsson tillsammans med Margit Lindqvist, Tor Magnusson och Bertil Waldeck la grunden för det som senare skulle bli den Nobelprisvinnande upptäckten. För att hedra detta sitter det en minnesskylt vid byggnaden!

De basala ganglierna och våra muskelrörelser

Tidigare trodde man att dopamin endast var ett förstadium till en annan signalsubstans, noradrenalin. Men Arvid Carlsson utvecklade en förfinad kemisk analysmetod som gjorde det möjligt att med hög känslighet mäta halten av dopamin. Han fann då att dopamin var koncentrerat till andra ställen i hjärnan än noradrenalin, vilket ledde honom till slutsatsen att dopamin i sig kunde fungera som signalsubstans. Dopamin fanns i särskilt höga koncentrationer i de delar av hjärnan som kallas de basala ganglierna och som bland annat har stor betydelse för att kontrollera våra muskelrörelser.

Rauwolfia serpentina och reserpin-studier

Carlsson använde sig av substansen reserpin ur roten från medicinalväxten Rauwolfia serpentina också kallad ”Indian snakeroot”. När han gav reserpin till försöksdjur förlorade de nämligen sin spontana rörelseförmåga. Han behandlade då dessa djur med L-dopa, ett förstadium till dopamin som i hjärnan omvandlas till dopamin. Då försvann symtomen så att försöksdjuren åter kunde röra sig normalt. Däremot förbättrades inte djur som i stället behandlades med ett förstadium till signalsubstansen serotonin.

Läkemedel mot Parkinsons sjukdom

Symtomen som reserpin orsakade hos försöksdjuren påminde om de symtom som patienter med Parkinsons sjukdom uppvisar. Detta ledde till att man kunde visa att patienter med Parkinsons sjukdom hade onormalt låg halt av dopamin i de basala ganglierna. Som en följd av detta utvecklades L-dopa som läkemedel. Än i dag är L-dopa den huvudsakliga behandlingen vid Parkinsons sjukdom.

Antipsykotiska och antidepressiva läkemedel

Arvid Carlssons upptäckter har ökat förståelsen för hur andra läkemedel fungerar. Hans forskning har starkt bidragit till utvecklingen av den nya generationen antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Och hans forskning visade också att antipsykotiska läkemedel, som framför allt används mot schizofreni, påverkar signalöverföringen av dopamin genom att blockera dopaminreceptorer.

Lund – det globala navet

Ända sedan upptäckten av signalsubstansen dopamin på 50-talet har Lund varit ett globalt nav för Parkinsonforskning. MultiPark är ett translationellt forskningsnätverk som sträcker sig från preklinisk forskning till studier av livssituationer för patienter med Alzheimers och Parkinsons sjukdom samt relaterade hjärnsjukdomar. MultiPark bygger på ett starkt samarbete mellan Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus med stöd från Göteborgs universitet.

Läs mer om Multipark, neurovetenskap och Parkinson-forskning vid Lunds universitet

Det är fart på alumnen Karin Wahlberg och hon är inte rädd för att prova nytt och byta bana. Från lärare till läkare och sedan till deckarförfattare. Hon debuterade med sin första roman Den sista Jouren 2001 när hon skulle fylla 51, och har sedan fördelat tiden mellan mordgåtor och sjukvården.

Du har berättat i andra intervjuer att tanken till boken “Sista jouren” slog dig när du satt på ett morgonmöte på kliniken. Hade du aldrig funderat på att skriva en bok innan dess?

– Jag har försökt att skriva någon barnbok och så, men inte seriöst. Jag har däremot alltid tänkt på saker och processat saker som om det vore en bok.

Du har ju bytt bana flera gånger i ditt liv, gått från lärare till läkare och sen till författare. Hur kommer man fram till en sådan livsförändring? Hur fungerade det?

– Att gå från lärare till läkare var en nödvändighet för att jag blev arbetslös. Jag trivdes jättebra som lärare, men när vi flyttade till Lund fick jag inga lärarjobb. Jag blev lite inspirerad eller avundsjuk på min man som var läkare och jag behövde komma ut bland folk kände jag väldigt tydligt. Så det var lite i panik som jag gjorde högskoleprovet och läste till läkare. Men så var det så kul! Jag hade aldrig velat bli läkare innan dess och trivdes väldigt bra som lärare. Och eftersom jag fick barn tidigt och de hade börjat växa till sig och flyga ut så hade jag mycket frihet att göra dessa valen.

Om man byter bana blir det lite obekvämt så man behöver lite grit, och jag tror bara jag är född sådan. Sedan har jag alltid vetat att livet är begränsat, min mamma dog ju när jag var mycket ung så jag kände det ända in i skelettet. Sedan fick man väl lite gammeldags kommentarer. Jag påverkas av vad människor tycker och tänker som alla andra, men någonstans längst inne gör jag ändå vad jag har lust med.

Hur gick det när du började skriva?

– Jag bara började. Fick en idé och gick hem för att skriva och upptäckte till min förvåning att det flöt på ganska bra. Så upptäckte jag en annan sida hos mig själv, när jag pratar är jag ganska intensiv, men när jag skriver gör jag det ganska långsamt. Sedan läste jag upp de tre första kapitlen för min syster medan vi drack vin, och hon tyckte att jag skulle fortsätta. Det tog lång tid, några år. Och det gjorde jag enbart för att det var kul. Det var ju mitt projekt, och det var nog att komma så nära sig själv som man kunde, utan att det handlade om en själv.

Reflekterar någonsin dina kollegor över att du också är en framgångsrik författare?

– Det är ingen som har brytt sig om det, de var ju vana. Kanske fick jag någon kommentar som “Det kan du ju skriva om”. Men jobbet tar över när man väl är där, ibland har någon patient frågat om nästa bok, men det har inte tagit särskilt stor plats. Men många gillar att jag presenterar sjukvården från olika håll, och att jag skriver så att det stämmer.

En av mina kollegor bad mig skriva en bok om cancer, för att det var svårt att nå ut med information om en så oglamorös tumör som tjock -och ändtarm. Det blev “Cancerland – tur och retur”. Den boken är en av dem som jag är mest stolt över, den skrev jag som ett tack till sjukvården.

Finns det någon särskild karaktär i din roman som du tycker har lite av dig själv?

– Det är väl Claes Claesson. Han är inte lika explosiv som jag är, men hans sätt att se på jobbet är likadant. Att man matar på bara. Han är ganska robust i sitt sätt och han är ingen ytterkantsmänniska, utan tänker att ibland blir det rätt, ibland blir det fel och går på.

Finns det något annat du hade velat göra i framtiden?

– Egentligen inte. Jag är bara glad så länge det får lov att va som det är nu!

Text och research: Ida Andersson

Missade du författarsamtalet med Karin Wahlberg?
Se det nu!

Förhoppningsvis är det få som undgått att märka att Sverige i år – och särskilt i somras – har firat hundraårsminnet av födelsen av en av 1900-talets största svenska underhållare: Povel Ramel, född den 5 juni 1922. Jubilaren har postumt hyllats med allt från frimärksutgåva och en tvåtimmars specialsändning i SVT till en rad liveföreställningar landet runt med material ur hans rika produktion, därav flera i Lund där det också finns en livaktig lokalavdelning av den förening – Povel Ramel-sällskapet – som vårdar hans minne.

Men – frågar sig vän av ordning – är verkligen en publikation för och om alumner från Lunds universitet rätt forum för att lyfta fram Povel Ramel, hur folkkär han i övrigt nu var – för han läste väl aldrig i Lund? Nej, det är sant: Povel läste vare sig i Lund eller vid något annat svenskt universitet. Faktum är att han inte ens tog studenten eftersom han valde att hoppa av redan från läroverket. Därtill var han född och uppvuxen i Stockholm, läste i Sigtuna samt bodde större delen av sitt vuxna liv på Lidingö – allt på ett påtagligt avstånd från den skånska lärdomsmetropolen. Likväl, menar jag, finns det skäl att hävda att det fanns fullt tillräckliga band mellan Ramel och det akademiska Lund för att motivera denna artikel.

En annorlunda publik

En naturlig sådan koppling ligger förstås i att Povel Ramel såsom flitigt turnerande artist flera gånger själv uppträdde i Lund. När han i sin memoarbok Som om inget hade hänt (1999) reflekterar litet över hur olika publiken kan bete sig på olika orter så får lundensarna ett gott betyg:

Självfallet kan inte Lund betraktas som en riktig småstad, med sin närhet till Malmö och sitt inkråm av piggt universitetsfolk. Där har jag också mött extra tacksam publik varenda gång, men även noterat att reaktionerna på min verksamhet kommit på ovanliga ställen.
Wenche Myhre och jag framförde till exempel POW SHOW II i Akademiska Föreningens stora sal. Vårt rap-nummer ”Jag diggar dej” innehåller en rad som beskriver vår exakta likhet till klädsel och manér: ”Potatis gillar potatis, gott, gott, gott”. Den raden hade dittills brukat slinka förbi obemärkt, men i Lund väckte den en enorm skrattreaktion, bara i Lund, bara den gången – ingen annan stans, någonsin!

Man kan också mycket väl hävda att Povel Ramel hade en djupare koppling till och hemhörighet i Lund i form av sin koppling till ett humoristiskt arv. Att den store och stilbildande lundahumoristen Axel Wallengren – alias Falstaff, fakir – hörde till Povels inspirationskällor är nämligen ingen hemlighet. Härom har Povel själv vittnat genom att beteckna ett helt avsnitt i sin bok Min galna hage (1957) såsom tillkommet i ett ”starkt Fakir-inspirerat tillstånd”. Ytterligare exempel på såväl direkta lån och anspelningar på Fakiren i Ramels texter men framför allt ett djupare andlig släktskap mellan de båda humoristerna har förtjänstfullt utretts av den lundabaserade kulturskribenten Lars Westerberg (”Povel Ramel och Fakiren och den humoristiska kungslinjen”, tryckt i Fakirenstudier XXII, 2008).

Lundajurister i familjen

Inte minst bestod Ramels lundakoppling dock i ett stort antal vänskapsband med enskilda lundensare, merparten med djup förankring i stadens studentikosa liv. Och det är om ett urval av dessa personkopplingar mellan Povel och det akademiska Lund som denna artikel skall handla.

De tidigaste lundakopplingarna i Ramels liv hittar man i hans egen familj. Vilket inte är så konstigt eftersom den ursprungligen pommerska och sedermera danska adelsätten Ramel redan när Skåne blev svenskt var väl etablerad i detta landskap. Här har Ramlarna genom seklerna ägt och bebott ett stort antal skånska gods som Bäckaskog, Maltesholm, Widerup och Övedskloster, och många av ättens barn har historiskt skickats att studera vid Lunds universitet. Ett modernt sådant exempel är Fanny Ramel – karnevalsgeneral 2014 – och ett något tidigare är Povels far, friherre Karl Johan Henrik Ramel, född 1889 i Löberöd och inskriven som student i Lund höstterminen 1908.

I Lund skulle Karl Ramel tillbringa fem år och under denna tid hinna avlägga såväl en filosofie som en jurist kandidatexamen. Något som är extra imponerande om man beaktar att han parallellt även genomgick en officersutbildning: Ramel senior blev underlöjtnant 1909 och löjtnant i reserven 1914, allt vid Vendes artilleriregemente. Uppenbart flitiga såväl civila som juridiska studier hindrade dock uppenbarligen inte Karl Ramel från att även deltaga i studentlivets nöjen. I karnevalen 1912 hade man i tåget bland annat med en grupp studenter spelande scouter, och av en bevarad deltagarlista i Akademiska Föreningens arkiv framgår att Karl Ramel därvid utvalts att gestalta själva scoutrörelsens grundare, Lord Baden-Powell.

Hur mycket Karl senare berättade för sin son om det lundensiska studentlivet vet vi inte, men väl däremot att de delade en känsla för humor. Därom vittnar bland annat bevarade privatinspelade 78-varvare där far och son Ramel har talat in sketcher ihop. Faderns mer långsiktiga inflytande på Povel skulle dock komma att få ett tragiskt slut: både han och hans hustru Märta avled i sviterna av en bilolycka när sonen endast var i tonåren.

Kvar fanns dock en annan nära släkting med lundakoppling: Povels åtta år äldre halvbror Wilhelm Stiernstedt. Har man läst Povel Ramels första memoarbok Följ mej bakåt vägen (1992) så vet man att denne utövade ett mycket stort inflytande på sin lillebror: ”Jag har använt mig av hans kunnande, hans tankevinklar, hans blick för saker och ting, hans talesätt och mycket speciella kvickhet så länge jag kan minnas”, skriver Povel. Vidare berättar han att brodern ägnade sig åt ”liggning i Lund”, ja ”till och med överliggning, om vi skall vara ärliga”. Exakt vad detta innebar för Povel går denne inte närmare in på i memoarerna, men det gjorde han däremot vid sin medverkan på en mer än välbesökt studentafton i Lund 1999: att broder Wilhelm låg i Lund innebar nämligen att Povel fick åtskilliga anledningar att även han tidigt besöka denna stad, om än icke för att studera. Nej, vittnade Povel: det var under dessa år, med besök på kalas och karnevaler, som Lund för honom blev synonymt med fest. ”Jag har aldrig tagit ett allvarligt andetag här”, erkände han glatt.

Skånsk ädelsten

Utöver de rena släktkopplingarna till den glada lärdomsstaden skulle Povel Ramel med åren bygga upp en rejäl lundensisk vänkrets. En framträdande plats inom denna intog en herre som Povel första gången träffade när han i Malmö 1948 medverkade i en av sina tidigaste revyer – för övrigt en uppsättning producerad av den tidigare lundaspexaren och 1946 års karnevalsgeneral ”Dubbel-Olle” Ohlsson (liksom pappa Karl och brodern Wilhelm i botten lundajurist) – och som lystrade till namnet Sten Broman. Povel har betecknat denne som en ”skånsk ädelsten”.

Här är inte tillfället att i detalj gå in på den bromansk-ramelska vänskapen – intresserade hänvisas dels till ett fylligt kapitel i den nämnda memoarvolymen Som om inget hade hänt, dels till ett av Povel författat bidrag i vänboken Sten Broman – En man med kontrapunkter (1984) – utan endast konstateras att Broman definitivt var en av dem som mycket aktivt bidrog till att regelbundet locka Povel till Lund. Det gällde bland annat lundakarnevalerna, där man under många år kunde se de båda herrarna tillsammans i juryn till den studentorkestertävling som traditionsenligt inleder arrangemanget. I karnevalssammanhang kan för övrigt även nämnas att Povel medverkade i inte bara en utan två karnevalsfilmer: 1962 års ”Men hur?” och 1966 års ”Lystnaden”; i den sistnämnda i direkt anslutning till Sten Broman och den av denne och Uarda-akademien arrangerade ”Höje å-bragden” (ett försök att nå Lund vattenvägen i båt), vilken spelade en viktig roll i handlingen.

I den av honom själv inrättade spexarakademin Uarda-akademien kunde Broman dock inte rimligen ta in Povel; väl däremot i ett annat sällskap som han hade grundat – eller ”instiktat” för att använda Bromans eget språkbruk – nämligen Gastronomiska Akademien. Här satt herrarna därtill i sällskap med en annan prominent men något äldre alumn från Lunds universitet och dess juridiska fakultet, vilken även han hörde till Ramels lundavänner: Fritiof Nilsson Piraten. Povel har berättat att denne, vid deras första möte, inledde deras konversation med frasen ”Jag kände din far – mycket väl”. Det var säkert en god isbrytare, men möjligen var den också ett uttryck för Piratens stundom bristande respekt för sanningen; detta om man beaktar att Piraten själv nämligen inte inledde sina juridikstudier i Lund förrän våren 1914 – terminen efter att Karl Ramel hade avslutat sina!

På björnjakt i Köpenhamn

Den som har sett Povel Ramels TV-serie ”Semlons gröna dalar” från 1977 har noterat en gänglig svartklädd herre i plommonstop som titt och tätt utan repliker eller förklaring smyger runt i bakgrunden. Den rollen kreerades av ännu en spexande lundajurist: Hugo ”Låppan” Hagander, en scenpersonlighet känd för ”ett mycket egensinnigt och expressivt sätt att säga repliker och ett kroppsspråk som en ormmänniska”. Utöver i denna TV-serie medverkade ”Låppan” även i mindre roller i ett par av Ramels scenproduktioner som ”Dax igen” (1962–63) och ”De sista entusiasterna” (1968). Inte minst odlade herrarna dock privat umgänge, däribland inom ramen för det 1962 grundade lilla ordenssällskapet ”Björnjägarna”. ”Låppan” var därvid långt ifrån den ende lundensaren i detta exklusiva sällskap; här ingick även såväl Eric Owers, lundajurist, nöjeschef på Liseberg, karnevalsgeneral 1962 och periodvis Povels advokat, som zoologiprofessorn och lundaspexaren Bengt-Olof Landin. Det bör i sammanhanget nämnas att den ”björnjakt” som herrarna ägnade sig åt bedrevs på en skyttebana på Tivoli i Köpenhamn, och att efterföljande mat- och dryckesintag troligen hade en mer central roll än själva jakten… 

Det namn som sist men inte minst måste nämnas i denna lista över Povel Ramels lundavänner är dock Hans ”Folke ”Hasse” Alfredson. De båda herrarna träffades första gången redan på 1950-talet då Hasse som ung volontär på Öresundsposten skulle intervjua Povel i samband med ett framträdande i Helsingborg – och inledningsvis av misstag en lång stund i stället intervjuade dennes ovannämnde bror Wilhelm som råkade befinna sig på samma hotellrum! Senare skulle samvaron mellan Hasse och Povel dock ta sig betydligt professionellare former. Innan Hasse och Tage hade skapade sitt eget bolag Svenska ord arbetade de båda för Povels Knäppupp, och Hasse deltog också i revyn ”Semestersångarna” (1961). Långt senare – efter Tage Danielsons död – skulle herrarna åter ta upp sitt sceniska samarbete i form av den i dubbel mening långvariga succéföreställningen ”Tingel Tangel på Tyrol” (1989–90).

Mellan Povels och Hasses publika framträdanden odlades dock genom åren även en djup privat vänskap, och det var rimligen till följd av denna som Hasse Alfredson själv 1999 tog initiativet till den ovannämnda studentafton 1999 där han och Povel trollband en sprängfylld Stora Salen på AF med historier ur sitt gemensamma och enskilda förflutna. Povel hade därtill, aftonen till ära, skrivit en rykande färsk hyllningstext till Lund, vilken han nu uruppförde till melodin ”’Til The End Of The World”. I sångens inledning betecknar Ramel sig som ”en sorts glad Pavlovsk hund” som ”viftar svans när jag landar i Lund”, och efter att sedan ha räknat upp en radda av sina lundensiska bekantskaper – merparten redan nämnda i denna artikel – avrundar han med följande två verser:

Än om mest jag är nykter och sund

uppstår fest när jag landar i Lund

– Stadens vardagsdress må vara sluten,

men där glipar alltid något muntert sprund –

Jag lärdomens gamla urkunder

aldrig ägnat studerande stunder –

Fast jag inte ens har legat en sekund här,

känns det härligt att LANDA I LUND

Vad redan Hasse men däremot inte Povel visste när denna visa framfördes var att studentaftonen i fråga skulle krönas med en alldeles speciell lundensisk hedersbetygelse för den senare. Vid det officiella programmets avslutande bröt nämligen en hord män och kvinnor i vita rockar fram, i form av Akademiska Föreningens ”Nasala utskott”. Allt i akt och mening att gjuta av den gästande underhållarens näsa – en s k nasifiering – och införliva denna i föreningens Nasotek; en institution initierad av Hasse själv 1986. Och där kan man ännu beskåda den ramelska kranen som ”Näsa nr 90”, omgiven av drösvis med snudor tillhöriga olika mer eller mindre bekanta lundaprofiler. Och mycket mer införlivad i det akademiskt-studentikosa Lund kan man väl – oavsett hur få poäng man aldrig tagit – knappast bli?

Text: Fredrik Tersmeden

Arkivarie vid Lunds universitetsarkiv (och Näsa nr 89, hängande alldeles bredvid Povel)

Hösten är i full gång och vad passar bättre i höstmörkret än en blodig deckare? Skandinaviska och nordiska deckare har gjort succé utomlands, och även inne på alumnkontoret i Lund! September och oktober har bjudit på intressanta samtal och föreläsningar från våra alumn-deckarförfattare. Men varför vill vi läsa om mord och misär som utspelar sig just i norden?

Nordic noir är ett samlingsnamn för deckare som är skrivna av nordiska författare och som också oftast utspelar sig i Norden. Ofta skrivna ur ett polisperspektiv, utmärker de sig för det enkla språket, samhällskritiken och den mörka realismen. Vintermörkret, de kalla landskapen och nyckfulla vädret förstärker stämningen. Både Stieg Larssons Millennium och den dansk-svenska serien Bron har gjort succé innanför såväl som utanför nordens gränser. Men vad är det som har gjort att den här genren slagit igenom?

Skadeglädje över att allt inte är perfekt
Det är inte bara de djupa skogarna och sjöarna som fascinerar internationella läsare. Nordic noir ger en insyn i den skandinaviska livsstilen och det beryktade välfärdssamhället, även om handlingen skulle utspela sig i ett grådaskigt Svedala. Och samhällets mörkare sida är särskilt intressant.

Troligtvis, resonerar Kerstin Bergman, deckarexpert och docent i litteraturvetenskap från Lunds universitet, finns det en liten aspekt av skadeglädje i att se att allt inte är så perfekt som det ibland verkar. Men den samhällskritiska aspekten uppskattas också av svenska läsare. Det ger ett tryggt sätt att utforska andra delar av samhället och kontextualisera komplexa samhällsfrågor.

Våld och jämställdhet
Även den nordiska jämlikheten bidrar till genrens popularitet, som har många kvinnliga läsare. Nordic noirs tidigare karaktärer var ofta grubblande polismän med relations- eller hälsoproblem, vilket gjorde karaktären mer relaterbar, realistisk och omtyckt. Under det senaste decenniet ser vi fler och fler mångdimensionella kvinnliga karaktärer, vars prioritet inte bara (eller inte alls) är familjen utan också deras karriärer, och som kanske har män som i större utsträckning stannar hemma. En annan aspekt är också att Nordic noir inte sällan utforskar brott som drabbar kvinnor och likt det vi ser med den stigande populariteten av så kallad ”true crime” kan detta vara ett sätt för en läsare att bearbeta sina rädslor.

Stieg Larsson-effekten
Stieg Larssons älskade figur Lisbeth Salander har blivit en feministisk ikon. Enligt Bergman var populariteten av Larssons böcker ett resultat av en lek med genrer, vilket skapar en ovanlig deckare. Salander är inte bara ett offer och en outsider, men också en superhjälte. Millenium blev en pionjär för nordiska deckare utomlands och har gett upphov till ett nytt begrepp; Stieg Larsson effekten. Bergman förklarar att Milleniums omåttliga popularitet lett till att internationella bokförlag ständigt letar efter den nya Stieg Larsson och hans författarskap har blivit en kvalitetsstämpel som andra författare jämförs med och strävar mot. “Den nya Stieg Larsson” har kanske ännu inte gett sig till känna, men genren är fortsatt populär. Och kanske kommer vi att få se en helt annan typ av superstjärna. Bergman menar att i och med att inte bara fler kvinnor, utan även författare med andra kulturella bakgrunder och erfarenheter ger sig på att skriva deckare, får vi också helt nya typer av karaktärer och även nya landskap, sådana vi kanske sällan tänker på.

Text och research: Ida Andersson
Praktikant på Lunds externa relationer och nuvarande student i Strategisk kommunikation

Möt Ulrica Fritzson, tidigare fängelsepräst som länge levt med frustrationen att dömda människor som begått grova brott inte har någonstans att bearbeta sin skuld. Därför började hon att forska på Lunds universitet om en väg ut för de kriminella.

När det värsta händer, när en människa skadar eller dödar en annan människa, finns det ingen plats för dialog och försoning. Vare sig för brottsutövaren, brottsoffer eller anhöriga. Men vad händer sen? Hur går man vidare i livet och lagar det som är trasigt?

Frågor kring vår existens har funnits inom Ulrica Fritzson sen barnsben, men att bli präst var långt ifrån självklart. Uppvuxen i ett icke troende hem med pappa som arbetade som bilförsäljare och mamma som var hemmafru var steget långt och främmande både till universitetsstudier och Svenska kyrkan. Det var först på gymnasiet prästyrket kallade. Som student i Lund blev det stegvis tydligt att det inte var en så komplicerad värld som Ulrica Fritzson hade föreställt sig.

”Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Att få möta människor i frågeställningar som hur man kan leva vidare när en anhörig dör eller vad som händer när man får barn och då bära fram berättelser ur Bibeln som ska tolka vårt liv, vår existens är fantastiskt.”

Försoning helar trasiga relationer

Ulrica Fritzson har arbetat som behandlare på kriscentrum där hon har mött och hjälpt personer som varit utsatta för våld och utövat våld i nära relationer. Under en lång tid arbetade hon även som fängelsepräst. Det var här hon träffade interner som begått de värsta av brott och plågades av att det inte fanns något utrymme att bearbeta sin skuld. Skuld till den direkt drabbade, även när personen hade blivit mördad, skuld till anhöriga till brottsoffret och skuld till sin egen familj eftersom man ödelagt familjeband.

På en semesterresa besökte hon ett ökänt fängelse i Kapstaden och blev djupt fascinerad deras försoningsprogram. Där skapade man en dialog mellan interner, deras anhöriga och brottsoffer. Det var inte förlåtelse man strävade efter, utan att brottslingen skulle konfrontera och ansvara för den existentiella skulden och känna att det fanns hopp om att leva vidare som en god människa efter strafftid.

”Drivkraften för mig att börja forska var inte att göra akademisk karriär, utan jag kände så starkt att jag ville få in dessa verktyg i Sverige som jag sett på fängelset i Sydafrika.”

Med forskningsmedel från Svenska kyrkans forskningsnämnd gjorde hon 21 djupintervjuer med dömda förövare som gått igenom ett försoningsprogram.

”Jag fick höra fruktansvärda berättelser när brottsoffer ville att den dömde skulle ruttna i helvetet och samtidigt förstod jag att den dömde kände någon form av befrielse. Att konfronteras med den verkliga situationen och konsekvenserna av ens handlingar gjorde att den kriminella fick kontakt med sin mänskliga kapacitet och kunde ta ansvar.”

För samtliga intervjuade interner blev programmet en livsomvälvande upplevelse, allt blev synligt och kom upp till ytan. Forskningen och mötena med de dömda gav även Ulrica Fritzson en riktning och den ideella föreningen Försoningsgruppen bildades 2011. Gruppen arrangerar försoningsvecka, anhörigstöd, utbildningar och föreläsningar och är idag verksam över hela Sverige.

”Min diffusa hoppfulla känsla av att människan ändå är god längst där inne tror jag mer och mer på när jag nu möter människor som gjort de mest förfärliga brott. Om vi tillåter oss att faktiskt leta och fråga efter människan träder någonstans långt där inne människan fram.”

Platserna räcker inte till

Det är ett tufft sex dagar långt program som interner söker till, men oftast räcker platserna inte till – många vill få möjligheten att läka sig själv genom att ta ansvar för sina handlingar och på så sätt gottgöra dem man skadat. I det svenska försoningsprogrammet ligger fokus först på de dömda och deras anhöriga. Det är första viktiga steget att erkänna sin skuld för sina nära. Att möta sina brottsoffer är en ömtålig process som man måste gå varsamt fram med och kommer långt senare i processen.

Idag jobbar Ulrica Fritzson som stiftsteolog för Skara stift och två veckor om året möter hon interner under en försoningsvecka tillsammans med bland andra fängelsepräster, drog- och alkoholterapeuter och kriminalvårdare.

”Det är bland det bästa jag gör i mitt yrkesliv. Att se en människa som befinner sig i ett tillstånd av sorg och panik och som inte kan hitta ord eller utrymme för att läka – att då gå in och göra skillnad är något utav det mest spännande.”

Ulrica Fritzson bär med sig många starka möten. Ett är med en man vi kan kalla Stefan. För några år sen satt han på Kumlaanstalten på livstid för mord.

”När vi kom dit och berättade om programmet hade han krattat, plöjt och gödslat sin jord så många gånger i ett panikartat hopp att det skulle finnas någon möjlighet för honom att leva vidare, att bli människa.”

I början på veckan ska internen lämna in adresser och telefonnummer till anhöriga som man vill bjuda in. Stefan hade en lista på 15 personer.

”Jag ringde, ringde och ringde men ingen ville komma. ’Vem tror han att han är, vi vill inte förlåta, det kan han glömma’ och så sa det klick i luren.”

I rätten hade han bortförklarat eller minimerat sin skuld i mordet och det var det sista de anhöriga hade hört från honom. De hade fått leva vidare med söndertrasade liv och ville inte träffa Stefan. Ulrica Fritzson lyckades nå fram till några anhöriga och förklara att det inte handlar om förlåtelse utan om försoning.

”Efter ett långt samtal ringde anhöriga tillbaka och var beredda att träffa Stefan. Det tog ett halvår innan mötet var på anstalten. De anhöriga var nervösa och rädda för Stefan, men när mötet var över spred sig en lättnad hos alla parter när man fick sätta ord på det man burit inom sig.”

Djup mänsklig process

Ulrica Fritzson önskar att den politiska straffrättsliga debatten navigerar bort från hårdare tag och hårdare straff. Visst, det behövs gränssättande instanser men det behövs även något mer.

”Vi gör människor till objekt och tror att något gott händer om vi sätter dem bakom lås och bom. Vi måste absolut ha ett straffsystem, men vi måste också se vad som händer med människan i fängelset, vem är det vi släpper ut?”

Ulrica Fritzson är övertygad om att längtan och vikten av försoning är något som finns inom oss alla när vi har skadat andra. Oavsett om man har en tro eller ej.

”Sen kan jag klä det i kristna ord om jag är kristen, men om jag är jude, muslim eller hindu klär jag det i den religiösa kontexten. Försoning är något djupt mänskligt som går bortom de religiösa gränsdragningarna.”

Försoningsgruppen
Försoningsgruppen är en icke vinstdrivande, ideell organisation som verkar för försoning och mot kriminalitet och missbruk. Försoningsgruppen samarbetar med statliga, kommunala och frivilliga organisationer, rättsvårdande myndigheter och trossamfund som arbetar med brottsprevention och ökad trygghet i samhället. Gruppen arrangerar den intensiva försoningsveckan, försoningshelger, anhörigstöd och föreläsningar.

www.forsoningsgruppen.se

Sommaren 2022 bjuder vi åter in alla våra alumner att vara med i Alumnnätverkets fantastiska bokklubb. Vad gör denna bokklubb så fantastisk undrar du? Jo, förutom att alla böcker vi läser i denna bokklubb är skrivna av alumner, får läsarna också chans att ställa sina frågor direkt till författarna under det livesända författarsamtalet till hösten. Vi kommer också att erbjuda en föreläsning om svenska deckare av och med Lunds universitets egen deckarexpert Kerstin Bergman.

Anmälan till evenemangen skickas ut i början av hösten.

Spara datumen:
27 september 18:00 – 19:00 – Kerstin Bergman (på engelska)
4 oktober 12:00 – 13:00 – Karin Wahlberg
17 november 18:30 – 19:30 – Anna Agrell

Böckerna vi läser i sommar är:

Deckare: En god man av Karin Wahlberg

Handling: Det är sensommarseptember och den omtyckte och omvittnat skicklige barnläkaren Paul Klintman hittas mördad i sitt hem, en skånelänga i Östra Torns by, i Lunds utkanter. Han skulle ha rest till Falun, för en konferens om vikten av kroppslig närhet mellan spädbarn och förälder, men kom aldrig i väg. Kollegor och anhöriga är i chock och kan inte för sitt liv begripa vem som velat livet av denne gode man. Eller? Står gärningspersonen att finna inom yrkeslivet eller inom den privata sfären?

Om Karin Wahlberg
Karin Wahlberg bor i Lund och är deckardrottningen som också jobbar som läkare. Hon debuterade som 51-åring 2001 med kriminalromanen Sista jouren. Sedan dess har hon skrivit många bladvändare som alla handlar om Claes Claesson och utspelar sig i och kring Skåne och Lund. Bokklubben 2022 utgår från den nya boken ”En god man” men när du läst klart är du mer än välkommen att läsa alla Karin Wahlbergs böcker och ställa dina frågor om dem också.

Andra böcker
Sista jouren (2001) | Hon som tittade in (2002) | Ett fruset liv (2003) | Flickan med majblommorna (2004) | Blocket (2006) |  Tröstaren (2007) | Matthandlare Olssons död (2009) | Glasklart (2011) | De drabbade (2020)

Roman: Ett halvt andetag av Anna Agrell

Handling: Småland, 1948. Sonja lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fästman. Huset är rymligt, men tillvaron ter sig ändå trång. Sonjas tankar rör sig ofta kring plikt. Hur ska hon uppföra sig för att vara en god hustru? Och borde hon ta hand om sin psykiskt sjuka mor? För att slippa undan oron flyr Sonja till glasbruket där hon skissar på nya alster.
En dag flyttar löperskan Mirkka in i en förfallen stuga intill. Hon drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion trots att doktorerna avråder kvinnor från att ägna sig åt löpning. Mirkka rusar fram genom livet och Sonja som längtat efter en väninna dras snabbt in i hennes karismatiska personlighet. Men när Mirkka ifrågasätter hennes livsval briserar tillvaron och Sonja förändras för alltid.
Ett halvt andetag är Anna Agrells finstämda debutroman om underkastelse, frihet, drömmar och besatthet. Med stilsäker prosa utforskar författaren hur den mänskliga blicken och tidsandan formar oss och vad som ryms i gränslandet mellan sjukt och friskt.

Om Anna Agrell
Anna Agrell född 1980 och är alumn från Lunds universitets Författarskola. Hon har ägnat åtskilliga år åt löpning, är uppvuxen i Småland med skogen nära inpå men bor numera i Lund. Som yrkesverksam arbetsterapeut har hon bland annat arbetat inom psykiatrin. I sitt skrivande utforskar hon ofta människans innersta tankar.

Föreläsning – Det svenska deckarlandskapet med Kerstin Bergman

Foto: Andreas Gruvhammar

Från Henning Mankells Skåne till Åsa Larssons Lappland. Svenska deckare är en stor exportvara. Miljontals läsare både utomlands och i Sverige ger sig hän åt svenska bladvändare varje år. Varför? Vad är typiskt för svenska deckare?

Lunds universitets deckarexpert Kerstin Bergman är docent i litteraturvetenskap, och har forskat om deckare i litteratur, film och TV under många år. Dessutom har hon skrivit två hyllade deckare själv, Förgätmigej och Oskuld och oleander. Hon har också recenserat deckare i dags- och fackpress i närmare tjugo år, innehar en av kritikerstolarna i Svenska Deckarakademin, och står bakom flera böcker och otaliga artiklar om deckare. I internationella sammanhang betraktas hon som en av de främsta experterna på svenska deckare. Se fram emot en kväll i de svenska mordgåtornas tecken.

Föreläsningen ges på engelska.

Fredagen den 13:e april 1962: Eric Owers har nyss knockat av före detta generalen, Jan Öjvind Swans glasögon, i en direktsänd boxningsmatch på TV. Det är ett historiskt ögonblick, eftersom det är första gången som svensk TV tillåter rörliga bilder av boxning. Owers är Kriminalkarnevalens general!

Idag hittar vi Eric Owers i Stockholm nära barn och barnbarn, efter att ganska nyligen ha flyttat från Göteborg. ”Ja det är ju kul att göra något nytt innan man blir allt för gammal” hälsar han! I juni fyller han 90 år (hurra hurra hurra!).

När det begav sig syntes Owers ofta sida vid sida med Povel Ramel i ordenssällskapet Björnjägarne och låter hälsa att han säkert ätit över 100 rimmade oxbringor med vit surkål (fast på danska) ihop med de avbildade vännerna på tavlan (Låppan Hagander, Sten Kärrby, Povel Ramel och Bengt-Olof Landin).

Under åren 1966-1971 jobbade Eric Owers som programchef och PR-ansvarig på Liseberg och bokade bland annat artister som Rolling Stones, Jimi Hendrix och Led Zeppelin. Och även inom sin juridiska karriär har han nått framgångar. Man skulle kunna tänka sig att han tar det lugnt så här på ålderns höst, men nej – Kriminalkarnevalens general motionerar mer än någonsin och är fortfarande aktiv inom juridiken.

”Lund formade mig på flera sätt. Bland annat lärde Lundakarnevalen mig konsten att delegera och det är något som jag haft mycket nytta av i min karriär. Man blir effektivare om man kan hitta folk som gör saker bättre och lika snabbt eller snabbare än en själv och sen bara hålla i de övergripande sakerna. Jag lärde mig också att förhandla och att ta folk på rätt sätt och lyssna in. Och att det är lättast att be kvinnor om hjälp eftersom kvinnor oftast är väldigt hjälpsamma.”

Lundensaren (född och uppväxt) Freja Davidsson Bremborg var ingen gröngöling när hon klev på som general för Imaginalkarnevalen 2018. Då hade hon redan varit vieri-chef för cirkusen under 2014 års karneval och deltagit i inte mindre än 23 spexföreställningar.

Idag hittar vi Freja på väg in som VD för AF-borgen efter att nyligen ha avslutat sin tjänst som VD-assistent och communication and markering lead på GPX Medical som utvecklar medicinteknisk utrustning för för tidigt födda barn.

Freja gillar att läsa böcker och tillbringa tid med härliga vänner över en god middag, och om någon föreslår att parti Monopol, Alfapet eller annat brädspel så tackar hon självklart ja!

”Det jag lärde mig av att vara karnevalsgeneral är hur viktigt glädjen och engagemanget är i ledarskapet. Och hur viktigt det är med bra kommunikation i en så stor organisation, den behöver vara väsentlig, koncis och komma i god tid.”

Det karnevalisterna 1994 förmodligen inte visste (om de inte var synska) var att deras general skulle bli utsedd till Skånes mest inspirerande ledare 19 år senare!  Pontus Bodelsson styrde Berg och Dal-karnevalen med nervkittlande bravur. Han fortsatte sin karriär i täten som styrelsemedlem och VD på flera stora bolag. Idag är han VD för Karnov Group. Han är gift och har två utflugna barn (som båda är karnevalister i årets Katastrofkarneval).

När han inte tränar inför Vasaloppet eller spelar och sjunger, håller han föreläsningar och skriver ledarskapsböcker med titlar som Ledarskap för förändring: Mina 79 bästa misstag och annat värdefullt och Management by glädje.

”Det jag lärde mig av att vara karnevalsgeneral är att glädje inte är en produkt av framgång. Framgång är en produkt av glädje.”

Ur en rökig, grön tidsmaskin klev karnevalskommittén ut efter att ha åkt till maj 2014 och hämtat hem sin Lundakarnevalsgeneral – Fanny Ramel. Så lät det i tidningen Lundagård den 9 oktober 2013. Spola fram till 2022 och vi hittar Fanny Ramel i Uppsala ( – förlåt mig, låter hon hälsa)…

”Hade jag inte varit general så tror jag inte att jag ens tänkt tanken att sadla om helt från sjukgymnast till scenkonstproducent. Men fram för allt har karnevalen gett mig erfarenhet av samarbete med glädje när det är som bäst. Det ger mig en drivkraft att fortfarande försöka skapa de bästa förutsättningarna i alla arbetsgrupper för att tillsammans kunna skapa riktigt bra teater eller musikal.”

I spetsen för Ritualkarnevalen stod Christian Godden mitt i brytpunkten mellan det nya och det gamla – mellan det analoga och det digitala, mellan tradition och pånyttfödelse.

Idag hittar vi tonårspappan Godden, som bor kvar i Skåne (i Klagshamn närmre bestämt) på kommunikationsbyrån BBDO Nordics där han är partner och Strategy Lead. Och är han inte på jobbet så drillar han 12-åriga dotterns fotbollslag som tränare eller tävlar med sin kvartett i Barbershopsång.

” Under min tid som general lärde jag mig att vissa frågor måste lösas blixtsnabbt medan andra måste få ta längre tid. Och att identifiera när det är läge för vad. Att alla människor har olika drivkrafter, och att ha respekt för vad det är som får just dig att gå igång och bli passionerad och att ingenting, precis ingenting blir sämre av att man har roligt samtidigt!”

Simon Frennberg har alltid sista ordet när Brygghuset Finn bestämmer sig för nya ölrecept.  Eftersom Simon är den som började brygga Finns första öl i sitt korridorsrum på Helsingkrona Nation en gång i tiden. Men det är tillsammans med Joacim Larsen och Petter Lindholm som korridorsrumsbryggeriet förvandlats till en lönsam affärsverksamhet.

Brygghuset Finn arbetar enligt traditionella hantverksmetoder i kombination med innovativ ingenjörskunskap – vilket kanske inte kommer som någon större överraskning, då alla tre grundarna är Lundaalumner från LTH, en från Industriell ekonomi och två från Teknisk fysik.

Lundensaren besöker bryggeriet en tidig torsdagsmorgon i april. Det luktar humle så fort man kliver in genom dörren. På byggnadens rätt platta utsida kan man inte ana vilka jättemaskiner som gömmer sig där inne. Joacim Larsen öppnar dörren med ena handen och balanserar sin 15-månader gamla dotter Majken, med andra.

– Det blev inte riktigt som vi planerat med barnvakt och så, men ibland får man improvisera, säger han och ler.

Han är mitt i livet som småbarnspappa och samtidigt företagets VD och ibland får lilla Majken följa med pappa till jobbet.

Välkommen till Landskrona

Namnet Finn antogs redan under studietiden och har ju därför en starkt klingande koppling till Lund – detta till trots så hittar vi bryggeriet i rustika lokaler i Landskronas hamn.

– Vi insåg att det var mer fördelaktigt för oss rent ekonomiskt att rota oss i Landskrona i stället för Lund, berättar Joacim. Bryggeriet hade redan sitt namn vid den tidpunkten eftersom själva företaget startades som ett studentprojekt i Lund. Och vi ju alla tre träffades där.

Projekt korridorsöl

Simon Frennbergs rum var högkvarteret för bryggeriet, vilket inte alltid var populärt bland de andra boende i korridoren. Inte förrän de fick upp volymen och fick till god kvalitet (läs smaken) på ölet. Plötsligt fick korridorsbryggeriet högre status!

Idag brygger Finn cirka 400 000 liter öl om året, har över 800 shareholders och har vunnit flera fina priser inom närproducerad hantverksöl.

“Receptet för vårt bryggeri är att brygga på nyfikenhet och kärlek för hantverksöl och mikrobryggeri, man hittar inga konserveringsmedel, kemikalier eller billiga ersättare i vår öl”

– Faktum är att flera av de som jobbar här har en bakgrund från LTH. Och det har verkligen gjort det möjligt för oss att faktiskt utveckla nya metoder och att utveckla vår utrustning och även förbättra vårt kvalitetsarbete, till exempel har vi nyligen etablerat att större labb med PCR-möjligheter och avancerade analysmetoder, som mångt och mycket bygger på våra LTH-bakgrunder,
säger Joacim och fortsätter;

– Men från början var det ju ingen självklarhet att det var just detta vi skulle syssla med i framtiden. Ett tag trodde jag att jag skulle jobba som konsult inom bankvärlden. Och Petter trodde att han möjligen skulle jobba inom akademin. Men när en möjlighet kallar, kan man välja att ta chansen eller inte. Det fanns ju redan en affärsplan tack vare studentprojektet där vi skulle starta ett företag ”på låtsas” och det fanns dessutom en öl att producera – så vi tog chansen och satsade, på riktigt.

Karnevölen 1986 – 2022

Karnevölen lanserades första gången 1986. I början var det de stora bryggerierna som marknadsförde sin öl med en karnevalsetikett på burken. Men under karnevalen 2014 kom trion på att det faktiskt saknades en riktig ”ale” i karnevalssortimentet varpå de fick chansen (efter en lyckad pitch) att producera en sådan för Futuralkarnevalen.

– Vi hade inte möjlighet till storskalig produktion på den tiden berättar Petter. Så vi döpte om en av våra amerikanska ”pale ales” och satte på karnevalslogotypen. Och eftersom den sålde riktigt bra, fick vi vara med igen 2018 , men då kunde vi äntligen producera större mängder.

Fyra sorter för fyra olika sorters smaker

Och på den vägen är det! 2022 är hela sortimentet gjort helt från scratch. Alla recept och idéer har tagits fram i samråd mellan Brygghuset Finn och Karnevalens dryckesansvariga. Och det är historiskt.
Resultatet är förstklassig hantverksöl på skånska.

Karnevöl
Karnevölen 2022 är en klassisk pilsner i tysk stil med smakrik och fyllig karaktär (i folkmun – en klassisk ljus lager) på 4,3% vol.

Karnevale
Årets KarnevAle är en av Brygghuset Finn nyutvecklad humlearomatisk Session IPA på 4,5% vol .

Karnesuris
Nykomlingen KarneSuris är en suröl med guava, apelsin och passionsfrukt på 4,2% vol.

Karnecider
Karnecidern är en äppelcider med frisk smak på 4,5 % vol.

Vill du veta mer?

Brygghuset Finn samarbetar också med LUCSUS (Lund University Centre for Sustainability Studies)
Läs om samarbetet i artikeln ”Collaboration with local brewery to improve the sustainability of the craft beer industry” eller titta på filmen om samarbetet här nedan.

Bara en procent av riskkapitalet går till kvinnor. Varför är det så och vilka konsekvenser får det?

–Att situationen ser ut som den gör idag är på grund av en kombination av faktorer. Det finns både strukturella och systematiska hinder idag, vissa mer synliga än andra. Vi hör ofta från de kvinnliga entreprenörer vi jobbar med att det finns en avsaknad av kvinnliga förebilder, säger Lundaalumnen och VD:n för Reach for Change Sofia Breitholtz och fortsätter:

-Det finns även en uppfattning om att kvinnor bygger bolag inom andra sektorer som inte anses som tillväxtsektorer, eller där skalbarheten ifrågasätts. Men vi ser även att kvinnliga grundare får andra typer av frågor från investerare än vad manliga grundare får. Kvinnliga grundare får ofta frågor om risker och utmaningar och manliga grundare får ofta frågor om vision och tillväxtplaner. Det finns liknande utmaningar när det gäller offentlig finansiering.

Det är enklare att investera i det man känner igen

Enligt en rapport som släpptes nyligen av Jämställdhetsmyndigheten (Offentlig finansiering av företagande ur ett jämställdhetsperspektiv) är det mansdominerade branscher som också är premierade mottagare av offentlig finansiering. Mest kapital ägs av manliga investerare och det kan uppfattas som enklare att investera i det som man känner igen eller har lätt åtkomst till.

– Man investerar ofta i liknande nätverk som man själv tillhör, säger Sofia Breitholtz. Detta blir en stor barriär för kvinnor som är utestängda från dessa nätverk, och det blir ännu svårare för till exempel kvinnor från minoritetsgrupper.

Konsekvensen blir att vi går miste om massor av innovation och nya bolag som inte grundas

Nyligen släpptes en rapport av tankesmedjan Ownershift som visar på att män äger mer en dubbelt så mycket som kvinnor. Detta får konsekvenser för kvinnligt pensionssparande, deltagande på arbetsmarknaden, etc. Men framför allt går vi miste om massor av innovation och nya bolag som inte grundas säger Breitholtz.

– Detta är en samhällsekonomisk förlust. Särskilt inom sektorer som vård och utbildning där vi ser att kvinnor är överrepresenterade. Dessutom är jämställdhet är inte bara en rättvisefråga utan även en förutsättning för att klara av FN:s globala mål för hållbarhet till 2030.

Vad tycker du att vi som samhälle ska göra åt det?

Breitholtz menar att ett första steg är att bli medveten om dessa utmaningar och genom att investerare börjar titta bredare än i sina egna nätverk. Först då kan samhället få till en mångfald inom innovation och företagande.

–Det finns också potential att få till spännande samhällslösningar som behövs idag. Statligt kapital kan användas som en katalysator för mer finansiering. Särskilt genom att ta tidiga risker. För att det ska fungera behövs också data som visar på hur mycket kapital går till kvinnliga grundare, etc. 

Viktigt är också att vi lyfter kvinnliga förebilder. Att vi visar tjejer och kvinnor att det går att bygga starka bolag som kvinna.

Text: Helga Heun

Läs också – 17 Nätverket för de kvinnliga företagsmiljonärerna

”För att bli en medlem i 17 ska du kunna visa att du grundat ett eller flera bolag som omsätter (eller har omsatt) minst 50 mkr/år samt kunna verifiera detta med ett årsbokslut eller motsvarande.”
(Källa: 17natverket.se)

Lundaalumnen Carolina Faxe (Ekonomihögskolan, Lunds universitet 1992-1996, Master of Science in Business and Economics, Finance) är en av de 46 framgångsrika företagarna som är med i nätverket 17. Ett nätverk som startades för att påverka entreprenörsklimatet i Sverige. Medlemmarna i 17 har tillsammans 100 bolag, 6000 anställda och omsätter 10 000 000 000. Alla är kvinnor (såklart).

Sunt och hållbart företagande
Makten i svenskt näringsliv har alltför länge funnits hos män i toppen av pyramiden skriver 17 på sin hemsida. Därför vill de inspirera kvinnor att bygga stora bolag eftersom stora bolag påverkar den makten. Och med makt kommer också ansvar för sunt och hållbart företagande, vilket är en av nätverkets stora drivkrafter.

Tiden i Lund var formerande
Carolina Faxe är ägare av TicTac Learn, Nordens ledande leverantör av EdTech (Educational Technology) och omsatte 63 miljoner kr under 2021.

Tiden i Lund var en formerande tid för Carolina, där hon lärde sig kritiskt tänkande, att aggregera mycket information och se samband.

”Jag har alltid gillat att göra affärer och var med i LINC där vi hade ett stort aktieintresse och var pionjärer med en av de första Bloomberg-terminalerna i Sverige. Vi var lite nördiga men det har gått väldigt bra för de flesta som var med i LINC.”

2009 hade Carolina varit vd för Travelstart i drygt tre år med en expansiv lönsamhet. Bolaget växte från 400 miljoner till 1,8 miljarder på 3 år. Men när bolagets ägare ville ha tillbaka vd-rollen fick Carolina gå.

”Denna händelse gav mig en stor drivkraft att själv bygga och äga bolag. Jag förstod att det är ägaren som sitter på den verkliga makten. Min målsättning var att bygga ett bolag värt hundra miljoner. Jag brukar säga att Travelstart var en fantastisk skola i entreprenörskap och jag är väldigt tacksam för den erfarenhet jag fick där, både som ledare och entreprenör.”

Ett skifte i görningen
Bara 30% av alla företagare i Sverige är kvinnor. Trots det visar många studier att bolag med jämställt ledarskap är både mer lönsamma och mer hållbara. Men varför vågar inte fler kvinnor satsa?
Carolina tror ett skifte är i görningen. Ju fler förebilder som finns desto fler blir inspirerade.

”Det har hänt massor de senaste åren när det gäller fokus på frågan om kvinnligt ägande. Jag tror förutsättningarna är goda men det gäller att våga. Kvinnor är nog generellt lite försiktigare men samtidigt väldigt ansvarstagande. ”

Carolinas eget företag tar socialt ansvarstagande på stort allvar. Ungdomar, kvinnliga entreprenörer och mänskliga rättigheter ligger TicTac Learn särskilt varmt om hjärtat. Om Sverige och världen hade fler kvinnliga entreprenörer anser Carolina att det skulle bli ett härligare och mer spännande näringsliv.  

”Mitt råd är att tro på dig själv och KÖR! Som entreprenör tvingas man hela tiden lösa olika situationer och det är inget man kan förbereda eller plugga sig till. Sätt upp tydliga mål, var stringent, ha tålamod och omge dig med ett bra team. ”

17 har också ett investerarnätverk som jobbar med att lyfta fram intressanta bolag i expansionsfasen. Investerarna består av medlemmarna plus ett antal utvalda ängelinvesterare och VC-bolag.

Läs mer om 17 nätverket här

Text: Helga Heun

Läs också – Visste du att bara 1% av riskkapitalet går till kvinnor