Lundensaren Alumnnätverket Lunds universitet

Nej, titeln ovan syftar inte på något inom forsknings- och undervisningsämnet romanska språk. Den syftar på ett virus. Och när man tänker på kombinationen universitet och virus så associerar man kanske främst till medicinsk eller naturvetenskaplig forskning. Eller möjligen mer vardagligt till hur grasserade säsongsinfluensor och liknande kan leda till temporära ökningar i sjuk- och VAB-frånvaro bland lärosätets enskilda anställda. Men att vissa virus även kan påverka ett lärosäte mer grundläggande, ja det har om inte annat de senaste årens covidpandemi – med hemskickad personal, hastig övergång till nätbaserad undervisning och inställda promotioner – lärt oss. Och coronaviruset Sars-cov-2 var heller inte det första i sitt slag; redan för drygt hundra år sedan drabbade en av dess äldre kusiner, influensaviruset A(H1N1), Lunds universitet – och inte minst dess studenter – hårt.

I historieskrivningen känner vi influensavirus A(H1N1) som spanska sjukan. Det är en egentligen en missvisande benämning, sprungen ur det faktum att de första medialt uppmärksammade fallen rapporterades från Spanien – där bland annat både kung och delar av regeringen insjuknade – i maj 1918. Då hade sjukdomen dock säkerligen redan börjat spridas i flera andra länder på kontinenten, men här gjorde det pågående världskrigets mediecensur att man lade locket på: att en pandemi potentiellt hotade både trupperna och civilbefolkningen var inte något man ville riskera att sänka stridsmoralen med att rapportera öppet om.

Spanien var däremot neutralt och hade fortfarande fri press. Exakt varifrån själva viruset – som vetenskapen först långt senare lyckades identifiera – ursprungligen kom är däremot fortfarande oklart, men en teori är att det togs till Europa med de amerikanska trupper som i och med USA:s inträde i kriget börjat skeppas över hit. Väl på plats skulle det visa sig vara ett betydligt mer dödligt vapen än alla de mänskliga sådana med vilka centralmakterna och ententen bekrigat varandra sedan 1914. Och under sommaren 1918 spred det sig blixtsnabbt, inte bara över det krigsdrabbade Europa, utan även vidare till Afrika. Även Sydamerika och Japan drabbades, men här kan väl smittan snarare tänkas ha kommit från USA.

En udda egenskap som skulle visa sig hos spanska sjukan var att den – till skillnad från de flesta andra influensor – inte i första hand drabbade traditionellt ”svaga” grupper som små barn, åldringar och sjuklingar. Nej, spanskan slog kraftigast mot till synes välmående yngre vuxna, främst i spannet 20 till 40 år. Varför vet man fortfarande inte, men en teori är att smittan så att säga fick den drabbades immunförsvar att vända sig mot denne. Med andra ord: ju kraftigare immunförsvar man hade, desto sjukare riskerade man att bli.

Professor Thunberg ändrar sig

I Sverige konstaterades det första fallet av spanska sjukan i Skåne, närmare bestämt i Hyllinge, sommaren 1918. Ironiskt nog berodde detta inte på Skånes närhet till kontinenten. Hyllinges ”patient zero” var nämligen en ortsbo som återvänt hem till midsommar efter att ha arbetat en tid i Norge, där han dragit på sig smittan (till Norge tros den i sin tur ha kommit med fartyg från Skottland). Snart hade inte mindre än femtiotal ortsbor insjuknat. Provinsialläkaren i Bjuv, Carl Dilot, var något förundrad över den kraftiga smittspridningen, men gjorde ändå bedömningen att det bara handlade om en vanlig influensa. Ingen anledning till någon extra oro således.

En liknande bedömning gjorde inledningsvis även annan medicinare: Torsten Thunberg, professor i fysiologi vid Lunds universitet. Han utgav sedan några år tillbaka en populärvetenskaplig tidskrift kallad Hygienisk revy, och dess förändrade hållning till spanska sjukan är betecknande för hur synen på smittan successivt skulle förändras. När Thunberg första gången skrev om sjukan – ett stycke in i tidskriftens julinummer – var det ännu under den nästan litet raljanta rubriken ”Om spanska snuvan vore livsfarlig…”, och även om han konstaterade att smittan ”synes bana sig väg oemotståndligt” så misstänkte han att en del av de rapporterade fallen sannolikt bara var ”vanliga slemhinnekatarrer med febrilt förlopp”. Inte minst konstaterade Thunberg dock att ”den spanska snuvan ej synes vara någon farlig sjukdom”, även om den dock kunde tänkas ”taga en svårare vändning” vad gällde ”åldringar, spädbarn och sjuklingar” så att ”t. o. m. ett och annat dödsfall skall bli följden”. Även vid ”en så pass oskyldig sjukdom” framhöll Thunberg dock

[…] de sjukes plikt att hålla sig borta från de friska. De skola ej utan verklig anledning språka med sin omgivning, ej bjuda dem handen. Hälst böra de hålla sig hemma och i ensamhet. Och framför allt böra de hålla sig borta från spädbarn och åldringar.

Detta var i juli, och som vi sett ovan var Thunbergs antaganden om de primära riskgrupperna felaktiga. I augustinumret av Hygienisk revy nämndes spanska sjukan inte med ett ord. Samtidigt steg sjuktalen i hela landet, men inte minst i Norrland och i Skåne, och när september månads utgåva av Hygienisk revy kom ut vigdes de dryga fyra första sidorna åt spanska sjukan.

Thunberg konstaterade nu att man hade att göra med ”en kraftigt smittosam sjukdom, som sprides genom kontakt- och droppinfektion”, där ett problem var att ett ”stort antal av de sjuka äro så lindrigt angripna, att de ej intaga sängen”. Isolerat sängläge var nämligen vad professorn i första hand ordinerade: ”den sjuke skall intaga sängen och förbli liggande tills fullständig feberfrihet nåtts och eventuell hosta givit sig”. Samtidigt insåg han att detta var svårt att uppnå; allt från vanlig mänsklig otålighet till ekonomiska faktorier i hushåll där man inte kunde upphöra med det dagliga arbetet lade hinder i vägen. Till detta kom det faktum att ”modernt samhällsliv” i sig tenderade att blanda ”människorna om varandra”:

De stora städernas människovimmel, kommunikationsväsendet inom och mellan samhällena medför, att en sådan sjuka som den nu härjande har de gynnsammaste betingelser för spridning till snart sagt vart hem i vårt land.

En person som under sommaren utnyttjat detta moderna kommunikationsväsende var en alumn från Lunds universitet, Per Håkansson. Han hade disputerat i organisk kemi i Lund 1873 och senare gjort sig känd som fabrikör av ättika samt av sitt eget patenterade antiseptiska medel Salubrin. Sin rörelse hade han i Eslöv, men i början av juli 1918 fann han sig föranlåten att åka till Stockholm i affärer trots att han kände sig något krasslig. Kort efter framkomsten blev han dock kraftigt sämre och avled på sitt hotell efter bara några dagar. Därmed hade den tidigare lundastudenten Håkansson inte bara blivit ett av Sveriges allra första dödsoffer i spanska sjukan – han kan mycket väl också ha varit den som spred sjukdomen till huvudstaden!

Jubileum i skuggan av livsmedelsbrist och pandemi

Drygt två månader senare gick trafiken åt andra hållet. Nu var det ett stort antal känt folk och höga dignitärer som reste mot Lund. Anledningen härtill var att Lunds universitet den 27 till den 28 september med stor pompa skulle fira sitt 250-årsjubileum. Den ursprungliga avsikten hade varit att, liksom vid tidigare jubileer, förlägga firandet till slutet av vårterminen, men, som rektor Johan C W Thyrén uppgav i sin årsberättelse för läsåret 1918/19, så hade ”vissa hänsyn, framför allt till de svåra provianteringsförhållandena” framtvingat ett senareläggande. Det var förhållanden som var ett resultat av att kriget nu var inne på sitt femte år med ty åtföljande dyrtider och brist på det mesta – till och med det från England importerade vita sammetstyg som ingick i studentmössor! Det senare var dock för studenterna ett ringa bekymmer jämfört med livsmedelsbristen. Bläddrar man i lundensisk press från 1918 kan man konstatera att rubrikerna om och inför jubileet nästan överflyglas av rubrikerna kring ”studenternas matfråga”. Och ovanpå detta slog nu spanska sjukan till på allvar just veckorna före jubiléet – och det mot en studentpopulation som just genom livsmedelsbristen redan var delvis försvagad.

En av de drabbade var Thorild Dahlgren, en mångårig student med mångahanda engagemang i studentlivet (bland annat hörde han till dem som arbetade för att lösa den ovannämnda ”matfrågan”). Just höstterminen 1918 hade han kommit så långt att han var redo att lägga fram sin doktorsavhandling i matematik, Sur le théorème de condensation de Cauchy. Disputationen var satt till den 21 september, det absolut sista datumet för att sedan hinna promoveras under jubileumsfestligheterna veckan därpå. Fyra dagar dessförinnan insjuknade Dahlgren i spanskan. När endast en dag återstod och han ännu var sjuk erbjöds han ytterligare tre dagars uppskov, något han dock avstod från. Senare motiverade han i en minnesartikel detta sålunda:

Jag var klar nog i huvudet för följande resonemang: ”antingen är jag sämre på tisdag än i morgon lördag och då har jag helt missat chansen att nu nå målet, eller också är jag bättre på tisdag än i morgon lördag och då är jag väl inte värre däran än att jag kan disputera i morgon”. [ – – -] På lördagen steg jag upp omedelbart före disputationen, skrudade mig i den obligatoriska fracken, fick en droska för den korta sträckan från Vinstrupsgatan 9, där jag bodde, till universitetet, presterade ett matt försvar av min avhandling och befann mig efter 3 timmars avbrott åter i sängen.

Dahlgren hörde till dem som hade tur: icke blott tillfrisknade han utan men, han gjorde det också i tid för att kunna mottaga sin lagerkrans vid filosofiska fakultetens jubileumspromotion den 27:e. Sådan tur hade man inte i det svenska kungahuset. Dagen före Dahlgrens disputation hade kung Gustaf V:s yngste son, prins Erik, avlidit i spanska sjukan. Som ett resultat ställde kungaparet in sitt planerande deltagande i universitetsjubileet. Helt utan kunglig glans blev tillställningen dock inte: såväl kungens bror Eugen som kronprinsparet Gustaf Adolf och Margareta – tillika hertig och hertiginna av Skåne – närvarade, ehuru Margareta markerade det nyliga familjedödsfallet med att uppträda i sorgdräkt.

De ogynnsamma omständigheterna till trots tycks själva festligheterna dock ha förlöpt väl och enligt plan. Pressen talade om ”en enastående högtid”, ”en imponerande fest” och ”[e]n klang- och jubeldag i högtidsstämning och sol” samt trodde att ”de främlingar som gästat staden ha säkerligen endast goda minnen med sig hem”. Frågan är hur många av dem som även – efter två dagar av fester, ceremonier, högtidstal och allmänt minglande bland hundratals lokala och tillresta firande – även förde med litet virus hem?

Vissa delar av jubileumsprogrammet hade också varit direkt hotade av den grasserande smittan. Exempelvis skulle studenterna genom Akademiska Föreningen bidraga med att framföra en specialuppsättning av spexet Gerda – skrivet redan 1886 och vid tiden betraktat som en av de stora klassikerna inom genren – men drabbades plötsligt av en drastiskt decimerad ensemble. AF:s dåvarande arkivarie Tusse Sjögren berättar härom:

[…] plötsligt fick prins Axel, Riddar Hvide, kapellmästaren och sufflören och ett par biroller, ersättas med andra förmågor. Men det gick. Einar Ralf, som nedkallats för att sjunga med i Fader Bergs jubileumskantat, fick axla Axels sammetskappa och den alltid beredvillige Otto Groothoff på LD [Lunds Dagblad] togs på sängen på speldagens morgon, forslades till Föreningen och spelade förträffligt Riddar Hvide efter endast en dags sång- och replikrepetitioner.

Några förklaringar till det ovanstående kan vara på sin plats. Einar Ralf var vid tiden elev vid Musikkonservatoriet i Stockholm och dirigent för Stockholms studentsångare, men hade studerat juridik och varit engagerat i studentlivet i Lund i början av 1910-talet. Han blev sedermera känd såväl konsertsångare som körledare och körpedagog. Med ”Fader Berg” åsyftas Alfred Berg, universitetets dåvarande director musices, vilken för övrigt blev hedersdoktor vid jubileet 1918. Otto Groothoff slutligen var journalist, teaterrecensent och pjäsförfattare. Han verkar ha fått blodad tand av sitt hastiga inhopp som spexare; i vart fall kunde han därefter både 1919 och 1923 ses i rollen som Farao i Uarda.

Spexet gick alltså trots allt att genomföra. Som avslutning på jubileumsfestligheterna planerade studenterna dock även att hålla bal, både en officiell på Akademiska Föreningen och en mer inofficiell på Grand Hotel. Stadens hälsovårdsnämnd vädjade i sista stund om att dessa skulle inställas. Bönen förklingade dock ohörd, i vart fall vad avsåg den officiella balen på AF, vilken genomfördes med 500 deltagare. Förvisso hade det utlovats att själva dansen skulle ”inskränkas till det minsta möjliga”, men man har kanske anledning att fråga sig i vilken utsträckning detta efterföljdes. Under alla omständigheter valde staden bara några dagar därefter att sätta ned foten mer definitivt snarare än att bara vädja. I ett läge där pressen rapporterade om runt 50.000 smittade och ett tusental dödsfall i landet valde hälsovårdsnämnden i Lund att från och med den 30 september och tills vidare förbjuda teaterföreställningar, konserter, danstillställningar (inklusive dansskolor) och ”andra dylika nöjen, som befordra folksammanströmning”. Ett motsvarande förbud mot filmvisning på biografer hade redan tidigare införts. Tillfrågad av pressen huruvida jubileumsfestligheterna hade inverkat på sjukdomsspridningen svarade Lunds stadsläkare doktor Rydberg diplomatiskt att ”det ännu vore för tidigt – och öfverhufvud taget svårt – att yttra sig härom”.

Handtvätt och tandborstning – men inga inställda föreläsningar

Trots de lokala åtgärderna såväl i Lund som på andra orter blev oktober den värsta månaden dittills. Farsoten nådde sin kulmen med nästan 10.000 avlidna svenskar på en månad. Under dessa omständigheter gjorde hälsovårdsnämnden i Lund en vädjan i en fråga där man uppenbarligen inte ansåg sig ha mandat att själv utfärda förbud: den undrade om ”icke på grund af epedemien föreläsningar och öfningar vid Universitetet borde i så stor utsträckning som möjligt inskränkas”? Frågan dryftades i universitetets dåvarande näst högsta styresorgan, det mindre konsistoriet, den 15 oktober. För att skaffa sig en uppfattning om farsotens utbredning hade konsistoriet inför mötet begärt in uppgifter om det aktuella antalet sjuka från de olika nationerna. Högst tal rapporterade Lunds nation med 18 insjuknade varefter följde Kristianstads med 6 och Smålands med 5. I andra nationer var siffrorna dock betydligt lägre både i reda tal och proportionellt, och i några fall fanns inga aktuella sjukdomsfall alls att rapportera. Som en intressant detalj kan noteras att Malmö nation inte sade sig kunna meddela några säkra siffror alls ”enär ett stort antal nationsmedlemmar bodde i sina hem i Malmö och vid sjukdomsfall vårdades där”. Malmö nation var vid tiden alltså den i princip enda nation vars medlemmar inte huvudsakligen befann sig på själva studieorten utan pendlade till föreläsningarna. I gengäld var Malmö dock den nation som kunde rapportera flest medlemmar avlidna ”i svitsjukdomar efter influensa”: fem stycken. I övrigt var det bara Göteborgs som meddelade ett enstaka dödsfall.

I den påföljande diskussionen framkom skilda synpunkter från de närvarande. Astronomen Charlier menade att ”skillnad gifvetvis måste göras mellan sådana föreläsningar, hvilka bevistades af ett stort antal åhörare, och sådana till hvilka endast ett fåtal studenter anmält sig”. Mot detta invände anatomen Broman att ”åtskilliga föreläsningssalar voro alldeles för små och trånga för det antal studerande, som nu bevista föreläsningarna” och förordade att i dessa fall ”borde anmaning kunna ställas till de studenter, som icke ovillkorligen nu behöfde deltaga i kurs eller öfning, att uppskjuta detta till dess ifrågavarande epidemi vore häfd inom staden”. Juristen Björling å sin sida menade att det borde ”vara tillfyllest om universitetsmyndigheterna sörjde för att lärosalarna blefvo efter föreläsningarnas slut hvarje dag desinficerade”.

Mindre konsistoriets beslut blev i slutändan att, hälsovårdsnämndens vädjan till trots, inte ställa in någon undervisning, utan bara att följa Björlings förslag om desinficering samt därtill att till ”föreläsare med större antal åhörare skulle upplåtas de större föreläsningssalarna (I och VI), eventuellt aulan”. Slutligen skulle också informationsanslag sättas upp med följande lydelse, av vilka åtminstone de två första punkterna känns ytterst bekanta ur ett modernt coronaperspektiv:

Med anledning af spanska sjukan uppmanas de studerande
1) att vid illamående, förkylning eller feber stanna hemma och ej besöka föreläsningar, kurser eller öfningar på grund af risken för försämring och för smittas spridande;
2) att tvätta händerna ofta och i hvarje fall före måltid samt vid hemkomst efter vistelse utomhus;
3) att före och efter hvarje måltid samt på kvällarna noga borsta tänderna och rengöra munnen.

Anslaget var undertecknat av John Forssman, vid tiden universitetets prorektor och tillika professor i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård. Faktum är att man kan misstänka att denne särskilt kan ha legat bakom den tredje punkten, den rörande munhygien. Pressen hade nämligen några veckor tidigare kunnat rapportera om en upptäckt Forssman gjort i sin parallella egenskap av läkare vid Lunds lasarett.

På avdelningen för könssjukdomar där fanns det nämligen två salar med patienter, och i den ena av dessa hade nästan samtliga insjuknat i spanska sjukan, i den andra endast en. Skillnaden mellan patienterna i de båda rummen var att de i det mindre smittdrabbade led av syfilis, och därför ”för att undgå komplikationer från munnen” ordinerats att ”efter varje måltid och dessutom på kvällarna noga […] rengöra munnen och borsta tänderna med enprocentig vätesuperoxidlösning”. Forssman fann det därmed ”sannolikt, att det är denna mun- och tandvård, som betingat de syfilitiska patienternas skydd mot smitta, vilken knappast torde kunna tänkas intränga på annat sätt än genom mun eller näsa”. Huruvida Forssmans slutsats står sig inför modernare vetenskapliga rön sträcker sig bortom artikelförfattarens kompetens att uttala sig om, men måhända kan någon medicinskt kunnig läsare ge svar härpå?

I döda studenters sällskap

Tandborstning, desinficerade föreläsningssalar och handtvättning eller ej: spanska sjukan kom att skörda sina offer även i Lunds akademiska värld, och då inte minst i studentleden. Vid denna tid rapporterades dödsfall bland lärare och studenter samt andra till universitetet anknutna personer regelmässigt i såväl de terminsvis utkommande universitetskatalogerna som i universitetets läsårsvisa årsberättelser. Tittar man i universitetskatalogen för höstterminen 1918 (vilken uppenbarligen utkom först ett gott stycke in på terminen) kan man konstatera att listan över avlidna sedan förra utgåvan inleds med spridda bortgångar bland äldre personer – hedersledamöter vid olika nationer och liknande – under senvåren, men att det från och med början av september börjar rassla på med namn på vanliga unga studenter. Fram till katalogens pressläggning i medio av oktober hade inte mindre än tio sådana namn hunnit läggas till listan, det vill säga något fler än de som rapporterats vid mindre konsistoriets möte vid ungefär samma tid. Och fler skulle det bli! I årsberättelsen för 1918/19 har det totala antalet avlidna studenter under hela läsåret stigit till 20 namn, varav 15 avlidna under höstterminen. Exakt dödsorsak anges förvisso inte, men att ”spanskan” nog var huvudansvarig framgår vid en jämförelse med antalet avlidna läsåren närmast innan och efter: fem stycken 1917/18 respektive fyra 1919/20. Dödstalen bland studenterna var alltså minst fyrdubblade under det värsta pandemiåret. Och med ett studentantal på runt 1300 à 1400 personer under de sista krigsåren så innebar 20 avlidna ett dödstal på runt 1,5 %.

I reda tal var antalet avlidna lundastudenter förstås ringa jämfört med dödstalen nationellt och internationellt. I Sverige konstaterade Statistiska centralbyrån (SCB) 28.922 bevisade dödsfall i spanska sjukan under åren 1918 och 1919, men räknade därtill med ytterligare nära 6.000 ”sannolika” fall. Utifrån medicinalstyrelsens siffror som talar om totalt 516.013 konstaterade fall av smitta innebär detta att nästan 7 % av de smittade avled. Räknat på Sveriges dåvarande befolkning i sin helhet innebar det ett dödstal på runt 0,6 %. Även med reservation för att vi inte vet den exakta dödsorsaken för alla de 20 avlidna lundastudenterna under 1918/19 så tyder alltså ändå mycket på att andelen döda inom denna grupp låg betydligt högre än riksgenomsnittet – något som ju också är rimligt i beaktande av att smittan slog hårdare mot gruppen yngre än mot befolkningen i stort.

På det globala planet var siffrorna nästan ofattbart höga, särskilt som forskning i modernare tid har reviderat de tidigare beräkningarna – på drygt 21 miljoner döda under 1918–1920 – till mellan hela 50 och 100 miljoner världen om. Så ur det perspektivet får kanske även 20 avlidna lundastudenter ses som en modest andel av en världsomspännande medicinsk tragedi.

Fredrik Tersmeden
Arkivarie vid universitetsarkivet

Källor i urval

Thorild Dahlgren: ”Anteckningar från studentår 1907–1918” i Gerhard Bendz (red): Under Lundagårds kronor – Tredje samlingen (Lund 1955).

”En intressant iakttagelse om sjukans spridning” i Svenska Dagbladet 1918-09-26.

Nils-Olof Franzén: Undan stormen – Sverige under första världskriget (Stockholm 1986)

Lunds Dagblad, spridda nummer september 1918

Lunds Kungl. universitets katalog, höstterminen 1918 (Lund 1918)

Lunds universitetsarkiv: Kansliets arkiv 1666–1930/31, volym A 2 B:47 (Det större och det mindre konsistoriets protokoll 1918).

Per T Ohlsson: 1918 – Året då Sverige blev Sverige (Stockholm 2017).

Ture Sjögren: 10-tals student (Akademiska Föreningens årsbok 1993; Lund 1994).

Wikipedia (svenskspråkiga versionen), artiklarna ”Spanska sjukan” och ”Spanska sjukan i Sverige”.

Fredrik Tersmeden: ”Post festum jubilæum – Något om eftermälen och konkreta lämningar från Lunds universitets tidigare jubileer” i Årshögtiden. Lunds universitet 26 januari 2018 (Lund 1918)

Torsten Thunberg: ”Om spanska snuvan vore livsfarlig…” och ”I ’Spanska sjukans’ tecken” samt ”Skolorna och spanska sjukan” i Hygienisk revy nr 7 resp nr 9 1918.

Johan C W Thyrén: Lunds universitets årsberättelse 1918–1919 (Lund 1919)

Torbjörn Wester: ”När mannen från Oslo tog sin tids pandemi till Skåne” i Sydsvenska Dagbladet 2020-04-26.

Kvinnor vabbar fortfarande mer än män i Sverige. År 2007 tog kvinnor ut 64 procent och män 36 procent av dagarna för vård av sjukt barn. Motsvarande siffror för år 2021 var 60 procent för kvinnor och 40 procent för män, enligt Försäkringskassans statistik. Inte mycket tycks ha förändrats.

För drygt tio år sedan gjordes en studie av forskaren Frida Eek vid vid Arbets- och miljömedicin (nu jobbar hon vid Institutionen för Hälsovetenskaper). Studien syftade till att utvärdera betydelsen av olika arbetsplatsförhållanden som arbetsgivaren kan påverka, i förhållande till stress och psykiskt välbefinnande hos småbarnsföräldrar. I studien deltog drygt 1500 yrkesarbetande småbarnsföräldrar.

Kvinnor kände mer stress vid vård av sjukt barn

Forskningsstudien undersökte flera olika parametrar kring föräldrarollen i kombination med yrkesarbete. Något som framkom tydligt i en rapport från studien var att kvinnorna inte bara stannade hemma i högre grad vid vård av sjukt barn (VAB), utan även kände mer stress än män över att behöva ta ut VAB, eftersom de i högre grad kände att de svek kollegor, chefen, kunderna eller sina patienter när de var hemma med sjuka barn. Vilket männen i mindre utsträckning kände, i kombination med att de också tog ut färre dagar än sin partner, vilket kan vara en möjlig anledning till mindre upplevda negativa effekter. Detta verkar enligt statistiken sedan dess inte ha förändrats nämnvärt. Kvinnor sjukskrivs oftare för psykisk ohälsa och män tar ut färre VAB-dagar.

Att vobba kan skapa stress

En lösning som många småbarnsföräldrar tar till under vabruari är att så kallat ”vobba” vilket är en sammanslagning av verben ”jobba” och ”vabba”. Det vill säga, småbarnsföräldrarna jobbar hemma (om arbetet tillåter) samtidigt som de torkar snor och tröstar febriga barn.

Men studien visade att åtgärder som kan tyckas vara underlättande, till exempel möjligheten att ha med barn på arbetsplatsen, arbeta deltid eller arbeta hemifrån i själva verket även kunde upplevas som stressande. Frida Eek påpekar att det är viktigt att vara medveten om, och respektera, att det finns olika uppfattning om fungerande lösningar för respektive individ. Att ”vobba” kan upplevas underlättande för vissa, medan andra upplever det som stressande. Det bör därför inte finnas uttalade krav eller förväntningar på hemarbete vid vård av sjuka barn, men möjligheten kan gärna finnas för de som vill och kan.

Mest effektiva åtgärden på arbetsplatsen

_{De högst värderade arbetsplatsfaktoren var förståelse och föräldravänlig attityd från både kollegor och chefer, och en allmänt föräldravänlig policy på arbetsplatsen.}

I en publicerad studie visades även att föräldrar som upplevde en positiv inställning till föräldraskapet hos chefer och kollegor även upplevde mindre stress och bättre psykiskt välbefinnande  än föräldrar som jobbade på en arbetsplats där man upplevde att företaget eller chefen var negativt eller neutralt inställda till föräldraskap. Frida Eek tänker att detta förmodligen fortfarande stämmer 2023. En förståelse för kombinationen av föräldraskap och yrkesarbete ökar förutsättningarna för att kunna hitta individuellt anpassande och fungerande lösningar och arbetsplatsförhållanden. Detta har förmodligen stor betydelse för småbarnsföräldrars välbefinnande, då det i rapporten framgår att samma förhållanden kan upplevas som underlättande för flera, men stressande för andra.

Två-åringar mest sjuka

Om du har en två-åring hemma, kan du förmodligen räkna med att vabba mycket i år. Två-åringar är nämligen enligt Försäkringskassan statistiskt sett mest sjuka.
Man har noterat en uppgång i antal vabbdagar för alla åldergrupper, men aldrig någonsin har det betalats ut lika många dagar som det gjordes i april 2020. I både november och december 2021 utbetalades det över en miljon dagar med vab varje månad. I början av 2022 fortsatte nivåerna att öka i jämförelse mot samma månad tidigare år men gick sedan tillbaka något. Småbarnsföräldrar i Sverige får väl se vad 2023 har att erbjuda! Säsongsinfluensan, vinterkräksjukan och vattkoppor har ju fått sällskap av en ny våg av Covid-19 och RS-virus. Är ni redo?

Frida Eeks tips till arbetstagaren om VAB ur ett arbetsmiljöperspektiv

Frida Eeks tips chefen om VAB ur ett arbetsmiljöperspektiv

Läs hela rapporten här

Frida Eek är docent i epidemiologi och universitetslektor vid Institutionen för hälsovetenskaper, vid Medicinska fakulteten. Läs mer om hennes forskning inom områdena stress, epidemiologi och folkhälsa här.

Frida Eek — Lunds universitet

Kasta upp, spy, vomera, kalva, lägga en (eller flera) pizzor – ”kärt barn” (nja…) har många namn.
Välkommen, vinterkräksjukesäsongen är här!

Förvirrande många namn på viruset

Googlar man på vinterkräksjukan kommer det upp massa olika artiklar som omnämner tre olika namn på virus – calici, noro och sapo – kan du reda ut begreppen?

– Jag tycker vi ska säga norovirus eftersom det används internationellt och vetenskapligt. Men som förklaring kan man gå tillbaka till diagnostiken. Från början sågs dessa virus endast i elektronmikroskopi, och de fick då det fint beskrivande namnet ”små runda virus”. När vi sedan lärt oss om genetiken bakom förstod vi att dessa virus tillhörde calicivirusgruppen och i början kallades de för calicivirus. Nu vet vi att i calicivirusgruppen ingår bland annat norovirus och sapovirus. Sapovirus ger liknande symptom som norovirus men är ovanligare. Söker man på calicivirus får man flest träffar på katt-calicivirus som ger förkylning hos katter. Så använd norovirus – det är viruset som orsakar vinterkräksjukan.

Slipper vi bli sjuka om vi flyttar söderut?

Vinterkräksjukan kommer som ett brev på posten under vinterhalvåret, särskilt för barnfamiljer – och vi hör ju på namnet att det är en vinterbasilusk – men betyder det att man på varmare breddgrader inte har problem med vinterkräksjukan?

Vinterkräksjukan fick sitt namn på nordliga breddgrader, då viruset verkar spridas mer effektivt under vintermånaderna, men viruset finns över hela världen och är på jordklotet den vanligaste orsaken till gastroenterit (maginfluensa). Man har beräknat att viruset drabbar 700 miljoner människor varje år. Det finns en tydlig säsongsvariation som man inte helt kan förklara. I Australien sprids viruset mest under deras vinter, men säsongsvariationen är inte lika tydlig i tropiskt klimat.

En för alla, alla för en?

Det sägs att en person som kräks upp vinterkräksjukevirus avger miljontals virus och att man bara behöver runt 10 partiklar av viruset för att bli sjuk – är det ens lönt att försöka skydda sig om någon i ens familj börjar kräkas?

Bra fråga – men det tror jag nog. Smitta är dels en fråga om hur mycket virus man får i sig, och hur det kommer in i kroppen, dels om hur mottaglig man är. Om man är delvis immun kan man fortfarande bli sjuk men det krävs en betydligt högre smittdos. Så det är värt att försöka!

Vilket är det bästa vapnet?

Hur eller vad ska man göra för att skydda sig?

 Handtvätt är det enda vi vet fungerar. Städning är säkert också bra. De som är sjuka ska inte göra i ordning någon mat. Den forskning vi gjort talar också för att viruset kan spridas med luften i partiklar som bildas till exempel i samband med kräkningar. Så möjligen kan munskydd hjälpa, men det är inte undersökt ännu.

Ett virus med superskurkskrafter

Det sägs att handsprit inte biter på viruset – men varför?

Handsprit verkar genom att alkoholen löser upp det fetthölje som finns kring alla bakterier och vissa virus som ett yttermembran – men vinterkräksjukeviruset har inget fetthölje så därför fungerar det inte. När man ska städa är det viktigast att helt enkelt skrubba bort så mycket virus som möjligt, rent mekaniskt. På sjukhus använder vi oss av medel som har virusdödande effekt. Ett sådant medel är klorin. Men man måste inte använda så starka medel – ofta räcker det bra med en rejäl vanlig städning.

Spruträdda kan andas ut

Varför finns det inget vaccin mot detta virus?

 Man har forskat mycket för att hitta ett vaccin som fungerar men ännu inte nått ända fram. Det har funnits många problem på vägen, bland annat har det varit väldigt svårt att odla vinterkräksjukeviruset i laboratoriemiljö. Detta lyckades man med först 2016, men metoden är komplicerad! Dessutom har det varit svårt att hitta en antikropp som skyddar mot infektion och det finns många olika varianter på viruset så ett vaccin kan behöva flera olika komponenter för att ge ett bra skydd. Förhoppningsvis kan de framsteg inom vaccinutveckling som gjorts under covid-19 pandemin hjälpa till framöver även när det gäller vinterkräksjuka.

Vissa i befolkningen är inte lika bra på handhygien

Hur länge är det rimligt att man isolerar sig efter att man haft infektionen – förskolor brukar säga 48 timmar medan skolorna säger 24 timmar. Vad gäller ur smittskyddssynpunkt?

 Man är framförallt smittsam medan man har symtom som kräkningar eller diarré. Då riskerar mycket virus spridas till omgivningen. Tiden är delvis satt för att vara säker på att magen blivit bra igen – man kan känna sig ganska bra men ändå få en lös avföring lite senare. Att tiden skiljer beror på att förskolebarn inte kan sköta sin handhygien lika säkert som äldre barn och vuxna. Små barn har dessutom kvar viruset länge i tarmen efter att diarréerna försvunnit, så det är rimligt att förskolebarn är hemma lite längre.

 Är detta verkligen sant?

Det går rykten om att vinterkräksjukan inte existerade i Sverige på 80- och 90-talet. Är detta sanning eller myt?

Det är en myt med viss sanningshalt. Viruset upptäcktas först 1968, men det har säkert funnits länge. Fram till slutet av 90-talet var det mycket komplicerat att ställa rätt diagnos, avföringsprov fick skickas till Stockholm för elektronmikroskopi, och det var inget som gjordes rutinmässigt. Men vinterkräksjukan blev faktiskt mycket vanligare i början av 2000-talet, inte bara för att diagnostiken blev bättre utan även av virologiska orsaker. En ny virustyp hade uppstått som spred sig mycket mer effektivt – norovirus typ G2:4. Sedan dess har olika varianter av G2:4 uppstått och spridit sig med 2-3 års mellanrum. När en ny variant nådde Sverige fick vi en vinter med mycket vinterkräksjuka.  Nu har det dock gått många år sedan vi drabbades av en helt ny variant och därför har de sista åren varit lugnare.

Läs mer om Carl-Johan Fraenkels forskning från 2019 här:
Forskare om vinterkräksjukans spridning på sjukhus – Vetenskap och Hälsa (vetenskaphalsa.se)

Högklackade skor är ett modefenomen som förundrar. Hur kommer det sig att just dessa skor generellt anses vara de mest feminina och förföriska? Tittar man bakåt i historien var de inte alls könskodade på det sättet. Klackskor förknippades i stället med manlighet och makt på högsta nivå.

Klackarna påverkar både hur man känner sig och upplevs av omgivningen. Liksom för många andra modeobjekt skapar detta en paradox. Klackarna ger självförtroende och signalerar makt och sexualitet. De andas lyx. Den som obehindrat kan röra sig i dessa måste leva ett särskilt liv långt från praktiska vardagsbestyr, olämpliga för längre förflyttningar signalerar de en livsstil i eleganta miljöer. Samtidigt kan kvinnan i höga klackar uppfattas ostadig, hjälplös och frivilligt begränsad.

Jo, det började med funktion…

Trots att högklackade skor tycks oändamålsenliga var det just funktionen som gjorde att skor först försågs med klack. Asiatiska ryttarfolks liv på hästryggen förenklades när klackar gav stadigt fäste i stigbyglarna.

När höga klackar i slutet av 1500-talet blev en viktig del av det västerländska manliga modet kom inspirationen möjligen från de persiska ambassader som kom till Europa för att knyta politiska allianser. Det spanska modets korta puffiga byxor satte särskilt fokus på mannens ben klädda i åtsittande silkesstrumpor och eleganta högklackade slejfskor med stora skorosor.

Starka, slanka, långa ben som porträtten gärna framställde ett rakt framifrån och ett från sidan, framhävde kompetenser i aktiviteter som fäktning och dans, men tydlig distans till praktiskt arbete.

Högklackade skor var del av maktens garderob och klackarnas höjd reglerades i överflödslagstiftningen

Under 30-åriga kriget (1618-1648) trädde militära influenser fram i porträtten. Även de höga kragstövlarna med nedhasade skaft och spetsprydda stövelstrumpor hade höga klackar.

Spetsar, broderier, plymer, mönstrade sidentyger, juveler som en nutida betraktare kan uppfatta långt ifrån invanda ideal om manlighet, uppfattade samtiden som maktsymboler och mod i klädsel jämförbart med mod på slagfältet. Högklackade skor var del av maktens garderob avsedd för furstar och aristokrater. Att den franske kungen Ludvig XIV var kortväxt bidrog säkert till hans förtjusning i höga lockiga peruker och höga klackar. De röda klackarna blev ett särskilt privilegium som utmärkte kungens hovmän och klackarnas höjd reglerades i överflödslagstiftningen.

Exponerade ben hörde till de manliga attributen. Kvinnors ben var alltid dolda i långa kjolar men 1600-talets kvinnomode inspirerades av manliga förebilder med maskulina hattar och höga klackar.

Opraktiska och extremt kostsamma kläder var en viktig del av tidigmoderna eliters sätt att manifestera sin upphöjda status.

Samhällsordningen krävde synliga skillnader mellan människor av olika stånd – suddades skillnaderna ut var hela samhället i gungning.

Styltskor och chopines på 1600-talet

Ett annat spår i klackarnas modehistoria är de styltskor som bars av kvinnor i Spanien och Italien mellan 1400–1600-talet. De mest kända är kanske venetianska chopines, ibland 35 cm höga. Detta var ursprungligen en typ av träsko med hög sula som träddes utanpå de vanliga skorna för att höja sin bärare över gatornas smuts och väta. På 1600-talet var modellen ett luxuöst utformat mode.

1700-talet förknippade klackarna med kvinnlig irrationalitet

Under 1700-talet svalnade intresset för mäns skor medan andra delar av klädseln kom i fokus. Skor med höga klackar, smalare och av en mer svårmanövrerad typ blev vanligare för kvinnor. Idealen förändrades och klackar förknippades mer med kvinnlig irrationalitet än manlig dådkraft. Under inflytande av upplysningens tankar kom politisk kapacitet att stå i direkt konflikt med en prålig klädsel, medan kvinnors modedräkter snarare manifesterade politisk omakt. Detta trots att 1700-talet fortsatt präglades starkt av föreställningar om tydliga kopplingar mellan samhällsställning och kläder.

Klacken döptes efter franska kungens officiella älskarinna

Till 1700-talets skrymmande mode som formade kvinnokroppen med snörda, valbardsstyvade snörliv och kraftigt utbyggda höfter bars skor med höga klackar. Skorna, klädda med mönstrade sidentyger eller tunga metallbroderier, matchade dräkterna. Toffeln utan bakkappa eller slejfskon med skospännen dominerade skomodet.

Klackarna var ofta indragna under foten, och har senare kallats för pompadourklack efter den franska kungens officiella älskarinna Madame de Pompadour.

Klackarna var högre under 1700-talets första hälft för att bli lägre under andra halvan av seklet. Tillsammans med den övriga klädseln gav skorna en särskild balans och hållning åt kroppen central för det komplexa rörelsemönster som under 1700-talet skiljde överklassen från de arbetande folkets krökta ryggar.

Kroppen skulle vara lätt svävande, rörelserna flytande och varken för snabba eller långsamma. Allt var noga inövat, men skulle utföras otvunget och självklart. Den franska drottningen Marie Antoinettes svävande gång, även i de tunga hovdräkterna med meterlånga släp, blev en förebild. Under 1700-talet växte konsumtionskulturen sig starkare och modekläder blev tillgängligare i städerna.

Undervisning hos en dansmästare för att öva in de korrekta rörelserna, även i konsten att gå var en mindre lättköpt kompetens och därför den ultimata aristokratiska statussymbolen.

Den högklackade skons erotiska laddning förstärktes under 1800-talet

Efter en lång period med klacklöst skomode, inspirerat av mera borgerliga ideal under 1800-talets första decennier, kom högklackade skor tillbaka i modebilden i mitten av 1800-talet, både i vardagens knäppkängor och aftonskor. Långa, tygrika kjolar med turnyrer bak dolde kvinnors ben, men gången skulle vara trippande, hållningen högrest och den framstickande foten liten. Höga klackar var ett visuellt trick som gav fötterna nättare utseende. Kvinnors fötter blev lockande och den högklackade skons erotiska laddning förstärktes av skornas roll i tidens pornografiska fotografier.

Högklackade skor var en ouppnåelig lyx

Specialkonstruerade symaskiner med flera tekniska uppfinningar förändrade skomakeriet och gjorde skor billigare och tillgängligare på en bredare marknad i mitten av 1800-talet. På landsbygden förblev skor likväl en sällanköpsvara. En bit in på 1900-talet gick skånska barn fortfarande till skolan i grova, halmfyllda träskor och på sommaren var man barfota. Att högklackade skor var en ouppnåelig lyx är lätt att förstå. Sveriges väg till ett modernt samhälle gick bland annat genom de industritillverkade skorna. På 1930-talet fanns över 300 skofabriker som försåg det svenska folkhemmet med skor.

Intresset för skodesign växte med namnkunniga formgivare

Med kortare kjolar på 1920-talet kom kvinnors ben i fokus på ett helt nytt sätt. En moderiktig klädsel fulländades med eleganta, välformade ben klädda i silkesstrumpor och högklackade skor, ofta med t-slejf eller dubbla remmar över vristen. Strumpornas sömmar förlängde linjen från klacken och drog blickarna till benen. Intresset för skodesign växte med namnkunniga formgivare som André Perugia, ansvarig för skorna till modeskaparen Paul Poirets kläder. Fantasifulla, nyskapande och inspirerade av tidens mode och konst blev skorna till skulpturer. Att experimentera med klackarnas utformning blev ett sätt att förnya skodesignen, exempelvis 1930-talets kilklack signerad Salvatore Ferragamo.

Christian Dior och ”the New Look”

Efter andra världskriget lanserade Christian Dior ”The New Look”. Till 1950-talets provocerande tygrika kjolar bars skor med stilettklackar. Höga smala klackar blev möjliga med en metallstav ingjuten i en plastklack. Skodesignern på modet var Rogier Vivier i nära samarbete med Dior.

Genom fotografier, filmindustrin och uppburna, sexiga filmstjärnor spreds modeideal på ett effektivt sätt. På vita duken kunde alla på nära håll se förebilderna, vilka kläder de bar och hur de skulle bäras. Varuhusen förkortade vägen till konsumenterna. Nu var det smala stilettklackar och spetsiga tår som gällde trots att de kunde ge fula märken i parkettgolvet eller lätt fastnade mellan gatstenarna. Marilyn Monroes favoritskor var en modell av Ferragamo med 11 cm höga klackar.

En snabb väg till mannens hjärta

Till den ”filmfigur i vardagslag” som marknadsfördes av korsettindustrin hörde så klart även stilettklackade skor. Högklackat fick därmed en bredare spridning än tidigare och till de allmänna förväntningarna på kvinnor kunde också läggas framtrippandet i högklackat.

Ingen kvinna kunde anse sig korrekt klädd utan korsett, hatt, handväska, handskar och högklackade skor – skor som dessutom framhävdes som en snabb väg till mannens hjärta.

Popstjärnor utmanade traditionella könsideal

Med 1960- och 70-talets fokus på ett mer ungdomligt, naturligt mode och kvinnors jämställdhet framstod de damiga modeidealen som förtyckande och ålderdomliga. Liksom formande underkläder tappade högklackade skor i popularitet. Samtidigt kom klackar i fokus på nya sätt där artister som the Beatles, David Bowie och ABBA uppträdde i höga platåskor och utmanade traditionella könsideal.

Carrie Bradshaw och Sex and the City gjorde ”Manolos” till ett begrepp

Till 1980-talets power-dressing med breda axelvaddar och ny syn på ekonomisk framgång och lyx kunde även högklackade skor och stövlar addera sex och makt i modet. De höga klackar som hört till hemmafruidealet visade nu framgång i arbetslivet.

På 1990- och 2000-talen blev en ny generation skodesigners som Manolo Blahnik, Jimmy Choo och Christian Louboutin välkända för sina glamorösa högklackade skor. Genom TV-serien Sex and the City blev ”Manolos” ett begrepp. Hos Louboutin är klackarna ännu högre och röda sulor gör skorna lätt igenkännliga.

Även etablerade modedesigners som Vivienne Westwood inkluderade banbrytande skodesign i sina kollektioner. Naomi Cambells fall under Westwoods visning 1993 är legendarisk.

Idag när överkonsumtion, lyx, stereotypa framställningar av kön och kroppar och modets existens är under diskussion är relationen till högklackade skor mångfacetterad. Höstens modeveckor visade att skodesign är en vital del av modet. Modeller som stapplade fram på höga klackar hos Valentino vacklade, föll och vimsade högst ofrivilligt och avslöjade glamouren som solkig och världsfrånvänd.

Svenska Beate Karlsson för AVAVAV, känd för sina gränsöverskridande, djuriska skor, lät i stället parodiskt samtliga modeller falla som käglor under sin visning.

Gamla konventioner kopplade till skor, status och lyx utmanas. För kvinnor kan nu sneakers vara gångbara i de mest formella sammanhang. När högklackat är ett eget val blir modeglädjen också större. Samtidigt lever traditionella kulturella konventioner kvar. Män i klackskor med vikt på tårna ser man mest på det traditionella dansgolvet.

Få män i höga klackar på julfesten

Kroppslängd och makt är fortfarande förenade vilket på sin tid, både prins Charles och Frankrikes dåvarande president Nicolas Sarkozy hanterade på ett sätt som väckte uppmärksamhet och löje.

Mode handlar om förnyelse och sägs avspegla sin samtid men ter sig likväl svårföränderligt och konservativt. Så länge högklackat i sig inte förknippas med ny kulturell betydelse tycks vägen lång till att se män i högklackat i svensk stadsmiljö eller på julfesten.

Skribentens julklappstips:

Shoes – an illustrated history av Rebecca Shawcross.

Mer om Modevetenskap på Lunds Universitet

Modevetenskap är ett teoretiskt och humanistiskt ämne med samhällsvetenskapliga inslag. Ämnet riktar sig till den som är intresserad av att få en djupare förståelse för mode i såväl dåtid som nutid.

Läs mer på Institutionen för kulturvetenskaper

Redan på 1980-talet började Rickard Öste, forskare på Kemicentrum på Lunds universitet, att intressera sig för att hitta en nyttig och god ersättare till mjölk. När företaget Oatly började ta form flög den största svenska mjölkproducenten ner från Stockholm, smakade på havredrycken, spottade ut den och sa ”Det här kan ni aldrig sälja”. Idag har företaget en stark position i Sverige och är en stor konkurrent till Arla. Under de senaste åren har den skånska havredrycken även gjort ett segertåg runt världen och 2020 var omsättningen två miljarder kronor.

Rickard Öste är professor, entreprenör, investerare och food tech-forskare. Med sina dryga 70 år har han inga som helst planer på att sluta jobba, inte ens att trappa ner. Även om både barn och barnbarn undrar. Nu har han siktet inställt på att utveckla livsmedel som förfinar naturens råvaror som bär, spannmål och friska bakterier som stärker kroppens hälsa.

”Det finns så mycket outnyttjad potential i mat och hur den positivt kan påverka vår hälsa och förhindra sjukdomar”, säger Rickard Öste.

Upptäckten av laktosintolerans

Men vi behöver backa tillbaka en del i tiden för att se hur framgångssagan med Oatly blev möjlig. Tidigt 1960-tal upptäckte Arne Dahlqvist, professor i industriell näringslära vid Kemicentrum, att många led av laktosintolerans. Om man har brist på enzymet laktas i tunntarmen kan man inte bryta ner mjölksocker. Och under de kommande åren fördjupades forskningen på institutionen kring laktos och osmälta kolhydrater.

En redan kemiintresserad Rickard Öste började studera vid KTH men sökte sig sen till Lunds universitet som var det enda stället i Sverige som på akademisk nivå erbjöd livsmedelsvetenskap och teknik. Livsmedelsforskning väckte hans nyfikenhet och efter sin grundutbildning började han i Arne Dahlqvists forskarlag som kemist.

”Vi laborerade med olika kemiska processer för att kunna befria mjölken från laktos, men många försök visade att vi tappade proteinkvalitén. Det var en fascinerande gåta.”

Havredryck ser dagens ljus

Det var på en konferens i Japan som Rickard Öste 1985 för första gången stötte på sojamjölk. Att man kunde stoppa en slant i en automat och få en förpackning som innehöll sojamjölk och som hade lång hållbarhet fick honom att börja undra. Var det möjligt att framställa en produkt som smakade som mjölk och hade liknande egenskaper men var gjord av något annat? Tillbaka i Lund började forskning ta fart kring sojamjölk och andra baljväxter, men eftersom det även fanns sojaproteinallergiker kändes inte denna typ av dryck som det bästa alternativet. Kornmjölk smakade inte bra. Inte heller rågmölk. Men hur bra kunde havremjölk smaka? En tanke väcktes. Havre, ett viktigt svensk sädesslag, var redan vid den här tiden erkänd för att på ett unikt och gott sätt påverka hälsan.

Rickard Öste tillbringade en tid som gästforskare vid USDA, U.S. Department of Agriculture vid en forskarstation i San Francisco-området. Efter att ha sett hur Silicon Valley tog forskningen med in i samhället var han väldigt sugen på att ta klivet tydligare ut på marknaden. Samtidigt tänkte han behålla sin forskning vid Lunds universitet. Under flera år av intensiv forskning lyckades han och hans team i Lund till slut blanda havre med vatten och en patenterad enzymblandning. En havredryck såg dagens ljus, som fungerade lika bra i kaffet som att baka med. Denna forskning är ständigt pågående för att förbättra produkterna.

Den första kommersiella produkten stod på hyllorna i brittiska livsmedelsaffärer strax före millenniumskiftet. Idag finns Oatly i form av bland annat glass, yoghurt, vispgrädde och mjölk i affärers kyldiskar i 20 länder.

”Om man tittar på stora epidemiologiska undersökningar och räknar på data så är mat och att vi äter för lite hela spannmål och kostfibrer i synnerhet, en av hälsofaktorerna för sjuklighet och dödlighet. Om vi hade ätit mer fibrer hade vi mått bättre. Här kan havre vara en enormt viktig komponent i att förbättra vår hälsostatus.”

Varför Oatlys produkter säljs så bra beror också på upplysta konsumenter. Insikten, främst bland unga, att vi måste minska kors utsläpp av metan för att få ett mer hållbart klimat är en växande rörelse.

Den heliga mjölken

Men det har inte varit en enkel resa.

”Mjölken är helig i Sverige, det har vi fått erfara”, berättar Rickard Öste. ”När vi väl hade patent på havredryck flög marknadschefen på Arla ner på min inbjudan för jag ville att han skulle smaka. Han testade och spottade ut direkt och sa ’Det här kan ni inte sälja'”

Även en annan livsmedelsjätte, ICA, ville ta drycken och göra den till ett eget varumärke så att man kunde sätta egna villkor och kontrollera produkten. Oatlys produkt kom upp på hyllan som ”Solhavre”, men företaget fortsatte att leta efter utvägar för att bli självständiga.

Runt år 2000 föll alla pusselbitar på plats och med en kaxig marknadsföring vann man marknadsandelar. En ny VD, Toni Petersson, förvandlade företaget till ett livsstilsvarumärke. Med slogans som ”Wow no cow” och ”It´s like milk but made for humans” blev Oatly en vass konkurrent på marknaden.

”Vi tog ett annorlunda grepp och skämdes inte. Vi hade blivit nedtryckta från dag ett. Hur vågade vi berätta att mjölk inte var totalt hälsosam för kroppen och att även havremjölk var bättre för vår miljö? Men vi blev stämda och förlorade.”

Mjölkkriget vanns av Svensk Mjölk. Man fick inte använda 14 formuleringar som ansågs nedvärdera traditionell mjölk. Idag heter man Oatly och använder inte ordet mjölk i något sammanhang. Men Rickard Öste kan se att all turbulens har påverkat företaget i positiv riktning.

”Vi förlorade målet, men vi vann folket.”

Pågående forskning för bättre produkter

Allt sedan starten har forskning vid Lunds universitet varit av största vikt. Många avhandlingar har genom åren lyft olika aspekter och förbättringsytor för havredryck. Forskningsrön visar även att havreprodukterna minskar risken för hjärtsjukdomar och att de sänker kolesterolhalten.

Rickard Öste fick också avgörande hjälp 1997 av sin bror Björn Öste som var ingenjör. Han hade studerat industriell ekonomi men var väsentligt intresserad av marknadsföring och duktig på att förpacka komponenter. Efter en lyckad försäljning av hans IT-säkerhetsföretag kunde investeringar göras i Oatly som banade väg för ytterligare expansion. Tillsammans blev de ett dreamteam.

”Styrkan är att vi har olika roller. Han är duktig på marknadsbiten och jag ägnar mig mer åt forskning. Vi kommer från en familj med många bröder och har en tålig konstellation. Vi trampar inte varandra på tårna utan kan prata om allt.”

Rickard Öste ser tydligt att framgångssagan med Oatly inte är bara hans eget verk. Alla personer som är involverade behövs, alla ringar i kedjan är länkade. Om man klipper av en ring faller alla. Och det där med tur i livet är han skeptisk till.

”Som utförsåkaren Ingemar Stenmark sa när han fick påståendet att man måste ha tur för att vinna. ’Ja, det kanske är sant, men det konstiga är att ju mer jag tränar desto mer tur får jag'”.

Text: Bodil Malmström

Lundensare

Nobelpristagaren Arvid Carlsson (1923- 2018) fick inte det prestigefyllda Nobelpriset medan han bodde eller verkade i Lund – men han är en alumn!

Carlsson växte upp i Lund (vilket man tydligt kunde höra på hans Lundensiska dialekt) och blev 1951 både med.lic. och med.dr vid Lunds universitet. Han anställdes som extra ordinarie docent i farmakologi och 1959 begav han sig sedan vidare till Göteborg där han jobbade i 30 år som professor i farmakologi.

Sölvegatan

År 2000 fick Arvid Carlsson Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin för sina upptäckter kring signalöverföring i nervsystemet och i synnerhet signalsubstansen dopamin. Det var på Sölvegatan 10 på ”Gamla Farmakologen” som Carlsson tillsammans med Margit Lindqvist, Tor Magnusson och Bertil Waldeck la grunden för det som senare skulle bli den Nobelprisvinnande upptäckten. För att hedra detta sitter det en minnesskylt vid byggnaden!

De basala ganglierna och våra muskelrörelser

Tidigare trodde man att dopamin endast var ett förstadium till en annan signalsubstans, noradrenalin. Men Arvid Carlsson utvecklade en förfinad kemisk analysmetod som gjorde det möjligt att med hög känslighet mäta halten av dopamin. Han fann då att dopamin var koncentrerat till andra ställen i hjärnan än noradrenalin, vilket ledde honom till slutsatsen att dopamin i sig kunde fungera som signalsubstans. Dopamin fanns i särskilt höga koncentrationer i de delar av hjärnan som kallas de basala ganglierna och som bland annat har stor betydelse för att kontrollera våra muskelrörelser.

Rauwolfia serpentina och reserpin-studier

Carlsson använde sig av substansen reserpin ur roten från medicinalväxten Rauwolfia serpentina också kallad ”Indian snakeroot”. När han gav reserpin till försöksdjur förlorade de nämligen sin spontana rörelseförmåga. Han behandlade då dessa djur med L-dopa, ett förstadium till dopamin som i hjärnan omvandlas till dopamin. Då försvann symtomen så att försöksdjuren åter kunde röra sig normalt. Däremot förbättrades inte djur som i stället behandlades med ett förstadium till signalsubstansen serotonin.

Läkemedel mot Parkinsons sjukdom

Symtomen som reserpin orsakade hos försöksdjuren påminde om de symtom som patienter med Parkinsons sjukdom uppvisar. Detta ledde till att man kunde visa att patienter med Parkinsons sjukdom hade onormalt låg halt av dopamin i de basala ganglierna. Som en följd av detta utvecklades L-dopa som läkemedel. Än i dag är L-dopa den huvudsakliga behandlingen vid Parkinsons sjukdom.

Antipsykotiska och antidepressiva läkemedel

Arvid Carlssons upptäckter har ökat förståelsen för hur andra läkemedel fungerar. Hans forskning har starkt bidragit till utvecklingen av den nya generationen antidepressiva läkemedel, så kallade selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Och hans forskning visade också att antipsykotiska läkemedel, som framför allt används mot schizofreni, påverkar signalöverföringen av dopamin genom att blockera dopaminreceptorer.

Lund – det globala navet

Ända sedan upptäckten av signalsubstansen dopamin på 50-talet har Lund varit ett globalt nav för Parkinsonforskning. MultiPark är ett translationellt forskningsnätverk som sträcker sig från preklinisk forskning till studier av livssituationer för patienter med Alzheimers och Parkinsons sjukdom samt relaterade hjärnsjukdomar. MultiPark bygger på ett starkt samarbete mellan Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus med stöd från Göteborgs universitet.

Läs mer om Multipark, neurovetenskap och Parkinson-forskning vid Lunds universitet

Det är fart på alumnen Karin Wahlberg och hon är inte rädd för att prova nytt och byta bana. Från lärare till läkare och sedan till deckarförfattare. Hon debuterade med sin första roman Den sista Jouren 2001 när hon skulle fylla 51, och har sedan fördelat tiden mellan mordgåtor och sjukvården.

Du har berättat i andra intervjuer att tanken till boken “Sista jouren” slog dig när du satt på ett morgonmöte på kliniken. Hade du aldrig funderat på att skriva en bok innan dess?

– Jag har försökt att skriva någon barnbok och så, men inte seriöst. Jag har däremot alltid tänkt på saker och processat saker som om det vore en bok.

Du har ju bytt bana flera gånger i ditt liv, gått från lärare till läkare och sen till författare. Hur kommer man fram till en sådan livsförändring? Hur fungerade det?

– Att gå från lärare till läkare var en nödvändighet för att jag blev arbetslös. Jag trivdes jättebra som lärare, men när vi flyttade till Lund fick jag inga lärarjobb. Jag blev lite inspirerad eller avundsjuk på min man som var läkare och jag behövde komma ut bland folk kände jag väldigt tydligt. Så det var lite i panik som jag gjorde högskoleprovet och läste till läkare. Men så var det så kul! Jag hade aldrig velat bli läkare innan dess och trivdes väldigt bra som lärare. Och eftersom jag fick barn tidigt och de hade börjat växa till sig och flyga ut så hade jag mycket frihet att göra dessa valen.

Om man byter bana blir det lite obekvämt så man behöver lite grit, och jag tror bara jag är född sådan. Sedan har jag alltid vetat att livet är begränsat, min mamma dog ju när jag var mycket ung så jag kände det ända in i skelettet. Sedan fick man väl lite gammeldags kommentarer. Jag påverkas av vad människor tycker och tänker som alla andra, men någonstans längst inne gör jag ändå vad jag har lust med.

Hur gick det när du började skriva?

– Jag bara började. Fick en idé och gick hem för att skriva och upptäckte till min förvåning att det flöt på ganska bra. Så upptäckte jag en annan sida hos mig själv, när jag pratar är jag ganska intensiv, men när jag skriver gör jag det ganska långsamt. Sedan läste jag upp de tre första kapitlen för min syster medan vi drack vin, och hon tyckte att jag skulle fortsätta. Det tog lång tid, några år. Och det gjorde jag enbart för att det var kul. Det var ju mitt projekt, och det var nog att komma så nära sig själv som man kunde, utan att det handlade om en själv.

Reflekterar någonsin dina kollegor över att du också är en framgångsrik författare?

– Det är ingen som har brytt sig om det, de var ju vana. Kanske fick jag någon kommentar som “Det kan du ju skriva om”. Men jobbet tar över när man väl är där, ibland har någon patient frågat om nästa bok, men det har inte tagit särskilt stor plats. Men många gillar att jag presenterar sjukvården från olika håll, och att jag skriver så att det stämmer.

En av mina kollegor bad mig skriva en bok om cancer, för att det var svårt att nå ut med information om en så oglamorös tumör som tjock -och ändtarm. Det blev “Cancerland – tur och retur”. Den boken är en av dem som jag är mest stolt över, den skrev jag som ett tack till sjukvården.

Finns det någon särskild karaktär i din roman som du tycker har lite av dig själv?

– Det är väl Claes Claesson. Han är inte lika explosiv som jag är, men hans sätt att se på jobbet är likadant. Att man matar på bara. Han är ganska robust i sitt sätt och han är ingen ytterkantsmänniska, utan tänker att ibland blir det rätt, ibland blir det fel och går på.

Finns det något annat du hade velat göra i framtiden?

– Egentligen inte. Jag är bara glad så länge det får lov att va som det är nu!

Text och research: Ida Andersson

Missade du författarsamtalet med Karin Wahlberg?
Se det nu!

Förhoppningsvis är det få som undgått att märka att Sverige i år – och särskilt i somras – har firat hundraårsminnet av födelsen av en av 1900-talets största svenska underhållare: Povel Ramel, född den 5 juni 1922. Jubilaren har postumt hyllats med allt från frimärksutgåva och en tvåtimmars specialsändning i SVT till en rad liveföreställningar landet runt med material ur hans rika produktion, därav flera i Lund där det också finns en livaktig lokalavdelning av den förening – Povel Ramel-sällskapet – som vårdar hans minne.

Men – frågar sig vän av ordning – är verkligen en publikation för och om alumner från Lunds universitet rätt forum för att lyfta fram Povel Ramel, hur folkkär han i övrigt nu var – för han läste väl aldrig i Lund? Nej, det är sant: Povel läste vare sig i Lund eller vid något annat svenskt universitet. Faktum är att han inte ens tog studenten eftersom han valde att hoppa av redan från läroverket. Därtill var han född och uppvuxen i Stockholm, läste i Sigtuna samt bodde större delen av sitt vuxna liv på Lidingö – allt på ett påtagligt avstånd från den skånska lärdomsmetropolen. Likväl, menar jag, finns det skäl att hävda att det fanns fullt tillräckliga band mellan Ramel och det akademiska Lund för att motivera denna artikel.

En annorlunda publik

En naturlig sådan koppling ligger förstås i att Povel Ramel såsom flitigt turnerande artist flera gånger själv uppträdde i Lund. När han i sin memoarbok Som om inget hade hänt (1999) reflekterar litet över hur olika publiken kan bete sig på olika orter så får lundensarna ett gott betyg:

Självfallet kan inte Lund betraktas som en riktig småstad, med sin närhet till Malmö och sitt inkråm av piggt universitetsfolk. Där har jag också mött extra tacksam publik varenda gång, men även noterat att reaktionerna på min verksamhet kommit på ovanliga ställen.
Wenche Myhre och jag framförde till exempel POW SHOW II i Akademiska Föreningens stora sal. Vårt rap-nummer ”Jag diggar dej” innehåller en rad som beskriver vår exakta likhet till klädsel och manér: ”Potatis gillar potatis, gott, gott, gott”. Den raden hade dittills brukat slinka förbi obemärkt, men i Lund väckte den en enorm skrattreaktion, bara i Lund, bara den gången – ingen annan stans, någonsin!

Man kan också mycket väl hävda att Povel Ramel hade en djupare koppling till och hemhörighet i Lund i form av sin koppling till ett humoristiskt arv. Att den store och stilbildande lundahumoristen Axel Wallengren – alias Falstaff, fakir – hörde till Povels inspirationskällor är nämligen ingen hemlighet. Härom har Povel själv vittnat genom att beteckna ett helt avsnitt i sin bok Min galna hage (1957) såsom tillkommet i ett ”starkt Fakir-inspirerat tillstånd”. Ytterligare exempel på såväl direkta lån och anspelningar på Fakiren i Ramels texter men framför allt ett djupare andlig släktskap mellan de båda humoristerna har förtjänstfullt utretts av den lundabaserade kulturskribenten Lars Westerberg (”Povel Ramel och Fakiren och den humoristiska kungslinjen”, tryckt i Fakirenstudier XXII, 2008).

Lundajurister i familjen

Inte minst bestod Ramels lundakoppling dock i ett stort antal vänskapsband med enskilda lundensare, merparten med djup förankring i stadens studentikosa liv. Och det är om ett urval av dessa personkopplingar mellan Povel och det akademiska Lund som denna artikel skall handla.

De tidigaste lundakopplingarna i Ramels liv hittar man i hans egen familj. Vilket inte är så konstigt eftersom den ursprungligen pommerska och sedermera danska adelsätten Ramel redan när Skåne blev svenskt var väl etablerad i detta landskap. Här har Ramlarna genom seklerna ägt och bebott ett stort antal skånska gods som Bäckaskog, Maltesholm, Widerup och Övedskloster, och många av ättens barn har historiskt skickats att studera vid Lunds universitet. Ett modernt sådant exempel är Fanny Ramel – karnevalsgeneral 2014 – och ett något tidigare är Povels far, friherre Karl Johan Henrik Ramel, född 1889 i Löberöd och inskriven som student i Lund höstterminen 1908.

I Lund skulle Karl Ramel tillbringa fem år och under denna tid hinna avlägga såväl en filosofie som en jurist kandidatexamen. Något som är extra imponerande om man beaktar att han parallellt även genomgick en officersutbildning: Ramel senior blev underlöjtnant 1909 och löjtnant i reserven 1914, allt vid Vendes artilleriregemente. Uppenbart flitiga såväl civila som juridiska studier hindrade dock uppenbarligen inte Karl Ramel från att även deltaga i studentlivets nöjen. I karnevalen 1912 hade man i tåget bland annat med en grupp studenter spelande scouter, och av en bevarad deltagarlista i Akademiska Föreningens arkiv framgår att Karl Ramel därvid utvalts att gestalta själva scoutrörelsens grundare, Lord Baden-Powell.

Hur mycket Karl senare berättade för sin son om det lundensiska studentlivet vet vi inte, men väl däremot att de delade en känsla för humor. Därom vittnar bland annat bevarade privatinspelade 78-varvare där far och son Ramel har talat in sketcher ihop. Faderns mer långsiktiga inflytande på Povel skulle dock komma att få ett tragiskt slut: både han och hans hustru Märta avled i sviterna av en bilolycka när sonen endast var i tonåren.

Kvar fanns dock en annan nära släkting med lundakoppling: Povels åtta år äldre halvbror Wilhelm Stiernstedt. Har man läst Povel Ramels första memoarbok Följ mej bakåt vägen (1992) så vet man att denne utövade ett mycket stort inflytande på sin lillebror: ”Jag har använt mig av hans kunnande, hans tankevinklar, hans blick för saker och ting, hans talesätt och mycket speciella kvickhet så länge jag kan minnas”, skriver Povel. Vidare berättar han att brodern ägnade sig åt ”liggning i Lund”, ja ”till och med överliggning, om vi skall vara ärliga”. Exakt vad detta innebar för Povel går denne inte närmare in på i memoarerna, men det gjorde han däremot vid sin medverkan på en mer än välbesökt studentafton i Lund 1999: att broder Wilhelm låg i Lund innebar nämligen att Povel fick åtskilliga anledningar att även han tidigt besöka denna stad, om än icke för att studera. Nej, vittnade Povel: det var under dessa år, med besök på kalas och karnevaler, som Lund för honom blev synonymt med fest. ”Jag har aldrig tagit ett allvarligt andetag här”, erkände han glatt.

Skånsk ädelsten

Utöver de rena släktkopplingarna till den glada lärdomsstaden skulle Povel Ramel med åren bygga upp en rejäl lundensisk vänkrets. En framträdande plats inom denna intog en herre som Povel första gången träffade när han i Malmö 1948 medverkade i en av sina tidigaste revyer – för övrigt en uppsättning producerad av den tidigare lundaspexaren och 1946 års karnevalsgeneral ”Dubbel-Olle” Ohlsson (liksom pappa Karl och brodern Wilhelm i botten lundajurist) – och som lystrade till namnet Sten Broman. Povel har betecknat denne som en ”skånsk ädelsten”.

Här är inte tillfället att i detalj gå in på den bromansk-ramelska vänskapen – intresserade hänvisas dels till ett fylligt kapitel i den nämnda memoarvolymen Som om inget hade hänt, dels till ett av Povel författat bidrag i vänboken Sten Broman – En man med kontrapunkter (1984) – utan endast konstateras att Broman definitivt var en av dem som mycket aktivt bidrog till att regelbundet locka Povel till Lund. Det gällde bland annat lundakarnevalerna, där man under många år kunde se de båda herrarna tillsammans i juryn till den studentorkestertävling som traditionsenligt inleder arrangemanget. I karnevalssammanhang kan för övrigt även nämnas att Povel medverkade i inte bara en utan två karnevalsfilmer: 1962 års ”Men hur?” och 1966 års ”Lystnaden”; i den sistnämnda i direkt anslutning till Sten Broman och den av denne och Uarda-akademien arrangerade ”Höje å-bragden” (ett försök att nå Lund vattenvägen i båt), vilken spelade en viktig roll i handlingen.

I den av honom själv inrättade spexarakademin Uarda-akademien kunde Broman dock inte rimligen ta in Povel; väl däremot i ett annat sällskap som han hade grundat – eller ”instiktat” för att använda Bromans eget språkbruk – nämligen Gastronomiska Akademien. Här satt herrarna därtill i sällskap med en annan prominent men något äldre alumn från Lunds universitet och dess juridiska fakultet, vilken även han hörde till Ramels lundavänner: Fritiof Nilsson Piraten. Povel har berättat att denne, vid deras första möte, inledde deras konversation med frasen ”Jag kände din far – mycket väl”. Det var säkert en god isbrytare, men möjligen var den också ett uttryck för Piratens stundom bristande respekt för sanningen; detta om man beaktar att Piraten själv nämligen inte inledde sina juridikstudier i Lund förrän våren 1914 – terminen efter att Karl Ramel hade avslutat sina!

På björnjakt i Köpenhamn

Den som har sett Povel Ramels TV-serie ”Semlons gröna dalar” från 1977 har noterat en gänglig svartklädd herre i plommonstop som titt och tätt utan repliker eller förklaring smyger runt i bakgrunden. Den rollen kreerades av ännu en spexande lundajurist: Hugo ”Låppan” Hagander, en scenpersonlighet känd för ”ett mycket egensinnigt och expressivt sätt att säga repliker och ett kroppsspråk som en ormmänniska”. Utöver i denna TV-serie medverkade ”Låppan” även i mindre roller i ett par av Ramels scenproduktioner som ”Dax igen” (1962–63) och ”De sista entusiasterna” (1968). Inte minst odlade herrarna dock privat umgänge, däribland inom ramen för det 1962 grundade lilla ordenssällskapet ”Björnjägarna”. ”Låppan” var därvid långt ifrån den ende lundensaren i detta exklusiva sällskap; här ingick även såväl Eric Owers, lundajurist, nöjeschef på Liseberg, karnevalsgeneral 1962 och periodvis Povels advokat, som zoologiprofessorn och lundaspexaren Bengt-Olof Landin. Det bör i sammanhanget nämnas att den ”björnjakt” som herrarna ägnade sig åt bedrevs på en skyttebana på Tivoli i Köpenhamn, och att efterföljande mat- och dryckesintag troligen hade en mer central roll än själva jakten… 

Det namn som sist men inte minst måste nämnas i denna lista över Povel Ramels lundavänner är dock Hans ”Folke ”Hasse” Alfredson. De båda herrarna träffades första gången redan på 1950-talet då Hasse som ung volontär på Öresundsposten skulle intervjua Povel i samband med ett framträdande i Helsingborg – och inledningsvis av misstag en lång stund i stället intervjuade dennes ovannämnde bror Wilhelm som råkade befinna sig på samma hotellrum! Senare skulle samvaron mellan Hasse och Povel dock ta sig betydligt professionellare former. Innan Hasse och Tage hade skapade sitt eget bolag Svenska ord arbetade de båda för Povels Knäppupp, och Hasse deltog också i revyn ”Semestersångarna” (1961). Långt senare – efter Tage Danielsons död – skulle herrarna åter ta upp sitt sceniska samarbete i form av den i dubbel mening långvariga succéföreställningen ”Tingel Tangel på Tyrol” (1989–90).

Mellan Povels och Hasses publika framträdanden odlades dock genom åren även en djup privat vänskap, och det var rimligen till följd av denna som Hasse Alfredson själv 1999 tog initiativet till den ovannämnda studentafton 1999 där han och Povel trollband en sprängfylld Stora Salen på AF med historier ur sitt gemensamma och enskilda förflutna. Povel hade därtill, aftonen till ära, skrivit en rykande färsk hyllningstext till Lund, vilken han nu uruppförde till melodin ”’Til The End Of The World”. I sångens inledning betecknar Ramel sig som ”en sorts glad Pavlovsk hund” som ”viftar svans när jag landar i Lund”, och efter att sedan ha räknat upp en radda av sina lundensiska bekantskaper – merparten redan nämnda i denna artikel – avrundar han med följande två verser:

Än om mest jag är nykter och sund

uppstår fest när jag landar i Lund

– Stadens vardagsdress må vara sluten,

men där glipar alltid något muntert sprund –

Jag lärdomens gamla urkunder

aldrig ägnat studerande stunder –

Fast jag inte ens har legat en sekund här,

känns det härligt att LANDA I LUND

Vad redan Hasse men däremot inte Povel visste när denna visa framfördes var att studentaftonen i fråga skulle krönas med en alldeles speciell lundensisk hedersbetygelse för den senare. Vid det officiella programmets avslutande bröt nämligen en hord män och kvinnor i vita rockar fram, i form av Akademiska Föreningens ”Nasala utskott”. Allt i akt och mening att gjuta av den gästande underhållarens näsa – en s k nasifiering – och införliva denna i föreningens Nasotek; en institution initierad av Hasse själv 1986. Och där kan man ännu beskåda den ramelska kranen som ”Näsa nr 90”, omgiven av drösvis med snudor tillhöriga olika mer eller mindre bekanta lundaprofiler. Och mycket mer införlivad i det akademiskt-studentikosa Lund kan man väl – oavsett hur få poäng man aldrig tagit – knappast bli?

Text: Fredrik Tersmeden

Arkivarie vid Lunds universitetsarkiv (och Näsa nr 89, hängande alldeles bredvid Povel)

Hösten är i full gång och vad passar bättre i höstmörkret än en blodig deckare? Skandinaviska och nordiska deckare har gjort succé utomlands, och även inne på alumnkontoret i Lund! September och oktober har bjudit på intressanta samtal och föreläsningar från våra alumn-deckarförfattare. Men varför vill vi läsa om mord och misär som utspelar sig just i norden?

Nordic noir är ett samlingsnamn för deckare som är skrivna av nordiska författare och som också oftast utspelar sig i Norden. Ofta skrivna ur ett polisperspektiv, utmärker de sig för det enkla språket, samhällskritiken och den mörka realismen. Vintermörkret, de kalla landskapen och nyckfulla vädret förstärker stämningen. Både Stieg Larssons Millennium och den dansk-svenska serien Bron har gjort succé innanför såväl som utanför nordens gränser. Men vad är det som har gjort att den här genren slagit igenom?

Skadeglädje över att allt inte är perfekt
Det är inte bara de djupa skogarna och sjöarna som fascinerar internationella läsare. Nordic noir ger en insyn i den skandinaviska livsstilen och det beryktade välfärdssamhället, även om handlingen skulle utspela sig i ett grådaskigt Svedala. Och samhällets mörkare sida är särskilt intressant.

Troligtvis, resonerar Kerstin Bergman, deckarexpert och docent i litteraturvetenskap från Lunds universitet, finns det en liten aspekt av skadeglädje i att se att allt inte är så perfekt som det ibland verkar. Men den samhällskritiska aspekten uppskattas också av svenska läsare. Det ger ett tryggt sätt att utforska andra delar av samhället och kontextualisera komplexa samhällsfrågor.

Våld och jämställdhet
Även den nordiska jämlikheten bidrar till genrens popularitet, som har många kvinnliga läsare. Nordic noirs tidigare karaktärer var ofta grubblande polismän med relations- eller hälsoproblem, vilket gjorde karaktären mer relaterbar, realistisk och omtyckt. Under det senaste decenniet ser vi fler och fler mångdimensionella kvinnliga karaktärer, vars prioritet inte bara (eller inte alls) är familjen utan också deras karriärer, och som kanske har män som i större utsträckning stannar hemma. En annan aspekt är också att Nordic noir inte sällan utforskar brott som drabbar kvinnor och likt det vi ser med den stigande populariteten av så kallad ”true crime” kan detta vara ett sätt för en läsare att bearbeta sina rädslor.

Stieg Larsson-effekten
Stieg Larssons älskade figur Lisbeth Salander har blivit en feministisk ikon. Enligt Bergman var populariteten av Larssons böcker ett resultat av en lek med genrer, vilket skapar en ovanlig deckare. Salander är inte bara ett offer och en outsider, men också en superhjälte. Millenium blev en pionjär för nordiska deckare utomlands och har gett upphov till ett nytt begrepp; Stieg Larsson effekten. Bergman förklarar att Milleniums omåttliga popularitet lett till att internationella bokförlag ständigt letar efter den nya Stieg Larsson och hans författarskap har blivit en kvalitetsstämpel som andra författare jämförs med och strävar mot. “Den nya Stieg Larsson” har kanske ännu inte gett sig till känna, men genren är fortsatt populär. Och kanske kommer vi att få se en helt annan typ av superstjärna. Bergman menar att i och med att inte bara fler kvinnor, utan även författare med andra kulturella bakgrunder och erfarenheter ger sig på att skriva deckare, får vi också helt nya typer av karaktärer och även nya landskap, sådana vi kanske sällan tänker på.

Text och research: Ida Andersson
Praktikant på Lunds externa relationer och nuvarande student i Strategisk kommunikation

Möt Ulrica Fritzson, tidigare fängelsepräst som länge levt med frustrationen att dömda människor som begått grova brott inte har någonstans att bearbeta sin skuld. Därför började hon att forska på Lunds universitet om en väg ut för de kriminella.

När det värsta händer, när en människa skadar eller dödar en annan människa, finns det ingen plats för dialog och försoning. Vare sig för brottsutövaren, brottsoffer eller anhöriga. Men vad händer sen? Hur går man vidare i livet och lagar det som är trasigt?

Frågor kring vår existens har funnits inom Ulrica Fritzson sen barnsben, men att bli präst var långt ifrån självklart. Uppvuxen i ett icke troende hem med pappa som arbetade som bilförsäljare och mamma som var hemmafru var steget långt och främmande både till universitetsstudier och Svenska kyrkan. Det var först på gymnasiet prästyrket kallade. Som student i Lund blev det stegvis tydligt att det inte var en så komplicerad värld som Ulrica Fritzson hade föreställt sig.

”Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Att få möta människor i frågeställningar som hur man kan leva vidare när en anhörig dör eller vad som händer när man får barn och då bära fram berättelser ur Bibeln som ska tolka vårt liv, vår existens är fantastiskt.”

Försoning helar trasiga relationer

Ulrica Fritzson har arbetat som behandlare på kriscentrum där hon har mött och hjälpt personer som varit utsatta för våld och utövat våld i nära relationer. Under en lång tid arbetade hon även som fängelsepräst. Det var här hon träffade interner som begått de värsta av brott och plågades av att det inte fanns något utrymme att bearbeta sin skuld. Skuld till den direkt drabbade, även när personen hade blivit mördad, skuld till anhöriga till brottsoffret och skuld till sin egen familj eftersom man ödelagt familjeband.

På en semesterresa besökte hon ett ökänt fängelse i Kapstaden och blev djupt fascinerad deras försoningsprogram. Där skapade man en dialog mellan interner, deras anhöriga och brottsoffer. Det var inte förlåtelse man strävade efter, utan att brottslingen skulle konfrontera och ansvara för den existentiella skulden och känna att det fanns hopp om att leva vidare som en god människa efter strafftid.

”Drivkraften för mig att börja forska var inte att göra akademisk karriär, utan jag kände så starkt att jag ville få in dessa verktyg i Sverige som jag sett på fängelset i Sydafrika.”

Med forskningsmedel från Svenska kyrkans forskningsnämnd gjorde hon 21 djupintervjuer med dömda förövare som gått igenom ett försoningsprogram.

”Jag fick höra fruktansvärda berättelser när brottsoffer ville att den dömde skulle ruttna i helvetet och samtidigt förstod jag att den dömde kände någon form av befrielse. Att konfronteras med den verkliga situationen och konsekvenserna av ens handlingar gjorde att den kriminella fick kontakt med sin mänskliga kapacitet och kunde ta ansvar.”

För samtliga intervjuade interner blev programmet en livsomvälvande upplevelse, allt blev synligt och kom upp till ytan. Forskningen och mötena med de dömda gav även Ulrica Fritzson en riktning och den ideella föreningen Försoningsgruppen bildades 2011. Gruppen arrangerar försoningsvecka, anhörigstöd, utbildningar och föreläsningar och är idag verksam över hela Sverige.

”Min diffusa hoppfulla känsla av att människan ändå är god längst där inne tror jag mer och mer på när jag nu möter människor som gjort de mest förfärliga brott. Om vi tillåter oss att faktiskt leta och fråga efter människan träder någonstans långt där inne människan fram.”

Platserna räcker inte till

Det är ett tufft sex dagar långt program som interner söker till, men oftast räcker platserna inte till – många vill få möjligheten att läka sig själv genom att ta ansvar för sina handlingar och på så sätt gottgöra dem man skadat. I det svenska försoningsprogrammet ligger fokus först på de dömda och deras anhöriga. Det är första viktiga steget att erkänna sin skuld för sina nära. Att möta sina brottsoffer är en ömtålig process som man måste gå varsamt fram med och kommer långt senare i processen.

Idag jobbar Ulrica Fritzson som stiftsteolog för Skara stift och två veckor om året möter hon interner under en försoningsvecka tillsammans med bland andra fängelsepräster, drog- och alkoholterapeuter och kriminalvårdare.

”Det är bland det bästa jag gör i mitt yrkesliv. Att se en människa som befinner sig i ett tillstånd av sorg och panik och som inte kan hitta ord eller utrymme för att läka – att då gå in och göra skillnad är något utav det mest spännande.”

Ulrica Fritzson bär med sig många starka möten. Ett är med en man vi kan kalla Stefan. För några år sen satt han på Kumlaanstalten på livstid för mord.

”När vi kom dit och berättade om programmet hade han krattat, plöjt och gödslat sin jord så många gånger i ett panikartat hopp att det skulle finnas någon möjlighet för honom att leva vidare, att bli människa.”

I början på veckan ska internen lämna in adresser och telefonnummer till anhöriga som man vill bjuda in. Stefan hade en lista på 15 personer.

”Jag ringde, ringde och ringde men ingen ville komma. ’Vem tror han att han är, vi vill inte förlåta, det kan han glömma’ och så sa det klick i luren.”

I rätten hade han bortförklarat eller minimerat sin skuld i mordet och det var det sista de anhöriga hade hört från honom. De hade fått leva vidare med söndertrasade liv och ville inte träffa Stefan. Ulrica Fritzson lyckades nå fram till några anhöriga och förklara att det inte handlar om förlåtelse utan om försoning.

”Efter ett långt samtal ringde anhöriga tillbaka och var beredda att träffa Stefan. Det tog ett halvår innan mötet var på anstalten. De anhöriga var nervösa och rädda för Stefan, men när mötet var över spred sig en lättnad hos alla parter när man fick sätta ord på det man burit inom sig.”

Djup mänsklig process

Ulrica Fritzson önskar att den politiska straffrättsliga debatten navigerar bort från hårdare tag och hårdare straff. Visst, det behövs gränssättande instanser men det behövs även något mer.

”Vi gör människor till objekt och tror att något gott händer om vi sätter dem bakom lås och bom. Vi måste absolut ha ett straffsystem, men vi måste också se vad som händer med människan i fängelset, vem är det vi släpper ut?”

Ulrica Fritzson är övertygad om att längtan och vikten av försoning är något som finns inom oss alla när vi har skadat andra. Oavsett om man har en tro eller ej.

”Sen kan jag klä det i kristna ord om jag är kristen, men om jag är jude, muslim eller hindu klär jag det i den religiösa kontexten. Försoning är något djupt mänskligt som går bortom de religiösa gränsdragningarna.”

Försoningsgruppen
Försoningsgruppen är en icke vinstdrivande, ideell organisation som verkar för försoning och mot kriminalitet och missbruk. Försoningsgruppen samarbetar med statliga, kommunala och frivilliga organisationer, rättsvårdande myndigheter och trossamfund som arbetar med brottsprevention och ökad trygghet i samhället. Gruppen arrangerar den intensiva försoningsveckan, försoningshelger, anhörigstöd och föreläsningar.

www.forsoningsgruppen.se

Sommaren 2022 bjuder vi åter in alla våra alumner att vara med i Alumnnätverkets fantastiska bokklubb. Vad gör denna bokklubb så fantastisk undrar du? Jo, förutom att alla böcker vi läser i denna bokklubb är skrivna av alumner, får läsarna också chans att ställa sina frågor direkt till författarna under det livesända författarsamtalet till hösten. Vi kommer också att erbjuda en föreläsning om svenska deckare av och med Lunds universitets egen deckarexpert Kerstin Bergman.

Anmälan till evenemangen skickas ut i början av hösten.

Spara datumen:
27 september 18:00 – 19:00 – Kerstin Bergman (på engelska)
4 oktober 12:00 – 13:00 – Karin Wahlberg
17 november 18:30 – 19:30 – Anna Agrell

Böckerna vi läser i sommar är:

Deckare: En god man av Karin Wahlberg

Handling: Det är sensommarseptember och den omtyckte och omvittnat skicklige barnläkaren Paul Klintman hittas mördad i sitt hem, en skånelänga i Östra Torns by, i Lunds utkanter. Han skulle ha rest till Falun, för en konferens om vikten av kroppslig närhet mellan spädbarn och förälder, men kom aldrig i väg. Kollegor och anhöriga är i chock och kan inte för sitt liv begripa vem som velat livet av denne gode man. Eller? Står gärningspersonen att finna inom yrkeslivet eller inom den privata sfären?

Om Karin Wahlberg
Karin Wahlberg bor i Lund och är deckardrottningen som också jobbar som läkare. Hon debuterade som 51-åring 2001 med kriminalromanen Sista jouren. Sedan dess har hon skrivit många bladvändare som alla handlar om Claes Claesson och utspelar sig i och kring Skåne och Lund. Bokklubben 2022 utgår från den nya boken ”En god man” men när du läst klart är du mer än välkommen att läsa alla Karin Wahlbergs böcker och ställa dina frågor om dem också.

Andra böcker
Sista jouren (2001) | Hon som tittade in (2002) | Ett fruset liv (2003) | Flickan med majblommorna (2004) | Blocket (2006) |  Tröstaren (2007) | Matthandlare Olssons död (2009) | Glasklart (2011) | De drabbade (2020)

Roman: Ett halvt andetag av Anna Agrell

Handling: Småland, 1948. Sonja lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fästman. Huset är rymligt, men tillvaron ter sig ändå trång. Sonjas tankar rör sig ofta kring plikt. Hur ska hon uppföra sig för att vara en god hustru? Och borde hon ta hand om sin psykiskt sjuka mor? För att slippa undan oron flyr Sonja till glasbruket där hon skissar på nya alster.
En dag flyttar löperskan Mirkka in i en förfallen stuga intill. Hon drömmer om att springa ärevarv på Stockholms stadion trots att doktorerna avråder kvinnor från att ägna sig åt löpning. Mirkka rusar fram genom livet och Sonja som längtat efter en väninna dras snabbt in i hennes karismatiska personlighet. Men när Mirkka ifrågasätter hennes livsval briserar tillvaron och Sonja förändras för alltid.
Ett halvt andetag är Anna Agrells finstämda debutroman om underkastelse, frihet, drömmar och besatthet. Med stilsäker prosa utforskar författaren hur den mänskliga blicken och tidsandan formar oss och vad som ryms i gränslandet mellan sjukt och friskt.

Om Anna Agrell
Anna Agrell född 1980 och är alumn från Lunds universitets Författarskola. Hon har ägnat åtskilliga år åt löpning, är uppvuxen i Småland med skogen nära inpå men bor numera i Lund. Som yrkesverksam arbetsterapeut har hon bland annat arbetat inom psykiatrin. I sitt skrivande utforskar hon ofta människans innersta tankar.

Föreläsning – Det svenska deckarlandskapet med Kerstin Bergman

Foto: Andreas Gruvhammar

Från Henning Mankells Skåne till Åsa Larssons Lappland. Svenska deckare är en stor exportvara. Miljontals läsare både utomlands och i Sverige ger sig hän åt svenska bladvändare varje år. Varför? Vad är typiskt för svenska deckare?

Lunds universitets deckarexpert Kerstin Bergman är docent i litteraturvetenskap, och har forskat om deckare i litteratur, film och TV under många år. Dessutom har hon skrivit två hyllade deckare själv, Förgätmigej och Oskuld och oleander. Hon har också recenserat deckare i dags- och fackpress i närmare tjugo år, innehar en av kritikerstolarna i Svenska Deckarakademin, och står bakom flera böcker och otaliga artiklar om deckare. I internationella sammanhang betraktas hon som en av de främsta experterna på svenska deckare. Se fram emot en kväll i de svenska mordgåtornas tecken.

Föreläsningen ges på engelska.